Hej

Jag har precis gått med i forumet för att lära mig mer. Jag är väldigt ny på området. Har själv inte aspergers, men har nyligen lärt känna en kille som har det och manisk depression. I första början hade jag ingen aning och det blev mycket missförstånd. Det hjälpte ju inte heller att vi hamnade i ett slags förhållande.

När han väl berättade var jag mest förvirrad och förstod inte riktigt vad det innebar. Jag gjorde misstaget att vifta bort det hela och det slutade i att han sårade mig nåt hemskt. Nu i efterhand har jag börjat läsa mer om aspergers och känner igen så mycket. Jag vill så gärna försöka förstå och vara hans vän.

Vi hade börjat dejta när han gick igenom en tuff tid och jag hjälpte honom genom att erbjuda honom att bo en tid hos mig (jag delar boende med flera andra). Problemet var att vi hade hamnat i ett slags öppet förhållande utan några riktiga regler. Vi gjorde slut ett antal gånger för att vi båda hade känslor för varandra men inte ville ha något allvarligt.
I slutändan var han med två andra samtidigt som han träffade mig, trots att vi i senare stadium i förhållandet hade diskuterat det och han visste det skulle såra mig.
Nu i efterhand undrar jag om han verkligen förstod. Han sa att han skiljde på vår vänskap och sex, medan jag såg det som en helhet och därför känner mig väldigt sårad. När vi pratade ut och jag grät var han blank och kändes kall. Han kunde bara prata om sig själv, sa att han inte kände någonting. Är detta vanligt för nån med aspergers?

Många av mina vänner sa att han bara utnyttjade mig. De ser honom som en självisk, oartig person. När han bodde med oss gav han aldrig nåt tillbaka, hjälpte sällan till etc. Och nu när han har sårat mig kan de inte förstå varför jag ens funderar på att behålla honom som vän. Och han låter mig inte berätta för någon om hans aspergers.

Han säger att han vill ha min vänskap, men att det krävs väldigt mycket energi för att vara hans vän. Jag är sårad och måste jobba hårt för att förlåta honom. Är det nåt han kan förstå? Jag har nu lämnat det åt honom att kämpa för att behålla vår vänskap. Kommer han att göra det?

Jag hoppas det finns någon där ute som kan ha svar eller spekuleringar. Jag vill så gärna förstå!

Bara för man har Asperger så utesluts det inte att man också kan vara en skitstövel.
Allt går inte att skylla på AS.

Men, som tips kan väl jag säga att jag tror det kan vara knepigt med oklara regler för erat förhållande.
Det kan nog ställa till för NT också, men kanske extra för AS.

Jag tror att AS generellt sett lär sig leva väldigt strikt efter de regler som bestäms.
Då man är sämre på att intuitivt käna av vad som kan vara rätt eller fel i olika situationer, så håller man sig till de regler som gäller.
Jag vet att jag fungerar så, det gäller trafikregler, lagar och muntliga överenskommelser lika mycket.

Nu vet jag inte hur din kille är som person, han kan ju vara en snubbe som allmänt skiter i andra som vilken NT som helst.
Det behöver ju som sagt inte vara Aspergern som det beror på.

Men OM det är AS det handlar om här så kan jag tänka mig att han fungerar såhär:
Ni kommer överens om öppet förhållande.
Det är då en regel att leva efter, och båda är på det klara med det.
När du sen blir ledsen om han träffar andra, så ligger problemet hos dig enligt honom. Han har ju inte gjort något fel, han har ju inte brutit mot någon regel.
Det kan även vara så att när ni kom överens om att inte bara vara ni två, så kanske han gjorde bedömningen att det inte fanns något mer att hämta i förhållandet än så, och helt enkelt hejdade sig från att utveckla djupare känslor.

Exmpel: I min familj så tog vi hand om en massa hundar och katter som farit illa i livet.
Många placerades om till bättre hem, men en del andra stannade kvar hos oss.
En katt som hette Flisan berättade morsan att hon skulle placeras om.
Då ville jag naturligtvis inte fästa mig för mycket vid den katten, så jag gjorde heller inte det. Jag stängde helt enkelt av den delen av mina känslor.
Men katten fastnade kvar hos oss, och nåt år eller två senare insåg jag att katten inte skulle försvinna. Jag frågade då morsan, och vi bestämde oss för att katten skulle stanna permanent hos oss.
Först då kunde jag släppa lös mina känslor till katten och tycka om den lika mycket som alla andra.

Så funkar jag, och det är inte omöjligt att din kille gjort samma sak med dig.
Om det nu bara inte är så att han inte är en vanlig bock som gillar att jaga brudar och strula runt.

Mitt råd är att prata ordentligt med honom om detta, och bestämma dig för ett av dessa tre val:
1, Ni gör en ny överenskommelse där ni ömsesidigt beslutar att satsa på erat förhållande och slutar strula med andra.
2, Du accepterar denna lösning ni valt, och slutar må dåligt över er överenskommelse.
3, Ni går skilda vägar.

Men lagt kort ligger. Bestäm inga regler som du inte kan leva med senare.
För aspergare behöver dessa regler och rutiner att leva efter, annars går vi lätt vilse, både i NT-världen och i vårt eget sinne.

Lycka till, och hoppas det var till någon hjälp.

villvetamer skrev:När vi pratade ut och jag grät var han blank och kändes kall. Han kunde bara prata om sig själv, sa att han inte kände någonting. Är detta vanligt för nån med aspergers?

Det kan vara svårt att veta hur man ska hantera vissa situationer och även att uttrycka en del känslor. Du behöver inte tolka det som att han faktiskt inte bryr sig, det kan vara helt tvärtom. Visserligen sade han själv rakt upp och ner att han "inte kände någonting" så jag är inte helt säker hur jag ska tolka det.

Många av mina vänner sa att han bara utnyttjade mig. De ser honom som en självisk, oartig person. När han bodde med oss gav han aldrig nåt tillbaka, hjälpte sällan till etc. Och nu när han har sårat mig kan de inte förstå varför jag ens funderar på att behålla honom som vän. Och han låter mig inte berätta för någon om hans aspergers.

Det är helt förståeligt om de inte känner till hans diagnos eller vad det innebär. Själv har jag inga svårigheter att veta om jag är "skyldig" att ge någonting tillbaka ibland, men jag är helt hopplös på att veta hur jag ska ta mig till för att göra det. Det behöver inte vara likadant för honnom eftersom det kan vara så olika (kan t,om vara tvärt om att han vet hur men inte inser att han bör?), men om det skulle bli relevant igen så kan du ju pröva att be honom rakt av att göra någonting ibland. Om han inte förstår varför så kan han vara ovillig att sammarbeta dock.

Saninaé skrev:

villvetamer skrev:När vi pratade ut och jag grät var han blank och kändes kall. Han kunde bara prata om sig själv, sa att han inte kände någonting. Är detta vanligt för nån med aspergers?

Det kan vara svårt att veta hur man ska hantera vissa situationer och även att uttrycka en del känslor. Du behöver inte tolka det som att han faktiskt inte bryr sig, det kan vara helt tvärtom.

Bra sagt, så kan det också vara.
Det händer oftast mycket mer på insidan, än vad som visas på utsidan.
Sen VAD han känner är en helt annan sak, det vet bara han.
Det kan vara både positivt eller negativt.

Saninaé skrev:

villvetamer skrev:När vi pratade ut och jag grät var han blank och kändes kall. Han kunde bara prata om sig själv, sa att han inte kände någonting. Är detta vanligt för nån med aspergers?

Det kan vara svårt att veta hur man ska hantera vissa situationer och även att uttrycka en del känslor. Du behöver inte tolka det som att han faktiskt inte bryr sig, det kan vara helt tvärtom. Visserligen sade han själv rakt upp och ner att han "inte kände någonting" så jag är inte helt säker hur jag ska tolka det.

Det kan också vara så som han säger, jag kan känna igen mig i detta. I mitt fall har det varit män som gråtit inför mig, och det enda jag känt har varit en sådan likgiltighet för jag kan inte förstå var problemet ligger. Då har jag bara känt obehag och irritation över att någon utsatter mig för själva situationen och därför än mer slutit mig inom mig själv just för stunden.

Men om jag får tänka över vad som sagts i efterhand, och får återkomma med alla mina tankar, så kan jag öppna mig för ett mer kontruktivt samtal. Men inte heller då känslosamt. Då har dock (NT-)mannen i fråga redan lagt detta bakom sig och vill inte diskutera det mer.

Är det bara jag som fungerar så här? Jag får intrycket här på forumet att de flesta är synnerligen empatiska och uppmärksamma på sina känslor, även om en del berättar om stora problem med att ge uttryck för dem i olika sammanhang. Jag känner mig rätt kall och likgiltig inför det mesta, till och med dödsfall på nära håll. Det är bara när något går mig emot, eller stör mina planer och rutiner, som jag känner ett starkt obehag eller irritation. Eller lider jag av en total brist på självinsikt???

Välkommen!

villvetamer skrev:När vi pratade ut och jag grät var han blank och kändes kall.

Sådan har jag varit så många gånger när folk har behövt tröst. Men jag har spelat och fått dem att tro att jag bryr mig. Men inom mig har jag känt kyla, eftersom det inte varit personer jag haft starka band till. Har känt att min blick och mitt ansiktsuttryck har varit "skeptiskt" och äcklat, och försökt dölja det.

villvetamer skrev:Jag har nu lämnat det åt honom att kämpa för att behålla vår vänskap. Kommer han att göra det?

Nej, jag skulle tippa på att det rinner ut i sanden. Eller att han går bra att ta kontakt med, även efter lång tid och ni kan ta upp er gamla vänskap. Men jag tror inte att han kommer att hålla på och smöra för dig. Men då utgår jag från mig själv, jag orkar inte med en massa känslodravel och tåtrippande.

Instämmer i Dannes redogörelser här ovan, och känner igen mig otroligt mycket i beskrivningen av känslorna inför omplaceringskatten. Sådan är jag också när det gäller djur. När ett djur blir sjukt stänger jag av mina känslor för djuret, för att fasa ut kärleken och för att klara av att åka och avliva det sedan utan att få ett nervsammanbrott.

Mina känslor inför andra människor är likartade. Om någon är jobbig eller elak kan jag raskt dra tillbaka alla mina känslor och bara känna tomhet eller förakt. Ofta för alltid, en person blir "rökt", fördömd, oförlåtlig.

Mycket svartvitt tänkande, mycket kontroll över känslorna och var sak på sin plats. Problemmänniskor som skadar mig eller utnyttjar mig har ingen plats i mitt liv, de sorteras bort när jag upptäcker missförhållanden.

Hej villvetamer!

Välkommen till forumet! Jag ser att du har en del stora och svåra frågor du ställer. Tyvärr hinner jag inte hjälpa till att svara på dem exakt just NU men ta gärna och läs igenom den här tråden:

vanliga-fragor-introduktion-till-asperger-t8504.html

och titta på några länkar som finns i den. Kanske det ger ytterligare förståelse till problemet?

Det viktigaste är att prata med partnern och att ge klara besked om hur DU vill ha det. Underförstådda budskap funkar dåligt.

Men kom ihåg, som de andra redan skrivit, att en skitstövel är en skitstövel oavsett diagnoser.

Danne skrev:Bara för man har Asperger så utesluts det inte att man också kan vara en skitstövel.
Allt går inte att skylla på AS.

Men, som tips kan väl jag säga att jag tror det kan vara knepigt med oklara regler för erat förhållande.
Det kan nog ställa till för NT också, men kanske extra för AS.

Jag vill tacka alla för svar, alla inlägg hjälper verkligen mig att reda ut min förvirring. Jag antar att det jag försöker reda ut är om det som har hänt beror på att han är en skitstövel eller om det har att göra med missförstånd relaterat till hans AS.

Tydligen är detta som hände oss ett mönster när det gäller honom. Han har berättat att han förut sårat många kvinnor på liknande sätt. Han säger att han pga sin sena sexdebut känner att han hamnat efter och har velat träffa många olika, samtidigt som han velat ha kärlek och omsorg, vilket har skapat mycket missförstånd. Jag har tidigare läst att personer med AS kan ofta vara promiskuösa, stämmer detta?

Han varnade mig flera gånger under förhållandet och sa att han skulle komma att såra mig i längden, att han alltid sårar alla människor efter ett tag och så lämnar de honom. Han tror det kanske beror på att om han sårar dem först kan de inte såra honom. Men jag lyssnade inte utan sa att jag skulle vara vid hans sida i vått och torrt. Nu när det kommer till kritan, när det har skett precis som han sa, vet jag varken ut eller in. Han ber mig att inte 'slänga bort' honom. Att jag är den som känner honom bäst och att han kan göra vad som helst som krävs för att behålla vår vänskap.

Jag har förstått att personer med aspergers ofta har svårt att skaffa/behålla vänner. Men det verkar inte stämma in på honom. Utåt är han en väldigt social och öppen person med många vänner som älskar hans positivitet och engagemang. Men ingen känner till hans AS eller manodepressiva tendenser.

Jag vill så gärna vara hans vän, men jag vet inte hur mycket vår vänskap egentligen betyder för honom för han visar så sällan känslor eller uttrycker hur han känner. Själv är jag väldigt emotionell och behöver ofta bekräftelse, något han inte verkar kunna ge. Är det pga AS?

villvetamer skrev:Jag vill så gärna vara hans vän, men jag vet inte hur mycket vår vänskap egentligen betyder för honom för han visar så sällan känslor eller uttrycker hur han känner. Själv är jag väldigt emotionell och behöver ofta bekräftelse, något han inte verkar kunna ge. Är det pga AS?

Vet som sagt inte vad hans motiv är.
Det låter dock som att mycket av det han gör är medvetna val som han väljer att göra.
Det tyder mer på att det beror på annat än aspergern tycker jag.

Vad gäller bekräftelse så kan jag bara berätta hur jag fungerar:
Jag bekräftar inte genom ord, utan mer genom handling.
Genom att "vara där" så visar jag att det är där jag vill vara.
Skulle jag inte vilja vara där, så skulle jag vara någon annanstans.
Alltså behöver jag inte säga att att jag tycker om att vara där, eller liknande saker.

För mig är ord tomma, och handling mer ärligt.
Min erfarenhet är att NT gärna säger massa saker om hur mycket dom uppskattar varandra, medans dom samtidigt ignorerar, ljuger, bedrar och skiter på varandra.
Jag föredrar "mitt" sätt, VISA att du uppskattar istället för mata mig med tomma ord som jag ändå inte kan lita på.

Så funkar jag som aspergare iallafall.

AS eller inte, jag tycker mest att han verkar vara omogen för en relation.

Jag kan inte säga varken "bu eller bä" om denne person men även om jag nog inte är helt representativ för aspergares sexvanor så kan jag berätta att jag inte legat med någon alls och jag är 37 år.
Folk gör ofta "tolkningar" av det, enligt mig finns inget att tolka, jag har inte haft sex med någon, punkt slut.
Däremot kan man fråga om man undrar något om det hela.

När jag gjort någon illa kan jag ibland bara stå o fundera på hur jag ska lyckas med att inte göra om det eller liknande igen och tänker mig in i tusentals situationer medans jag står där och plötsligt inser jag att denne stått o blivit mer sur för att jag inte sagt något.
Då brukar jag berätta vad jag gjort, och om jag insett att det är mitt fel (vilket jag antagligen insett om jag gjort någon illa) så ber jag om ursäkt.

Att han är medveten om att han sårat andra tidigare och ser ett mönster, behöver inte betyda att han gjort det medvetet.

Däremot så hör det nog till AS att ibland inte se och uppfatta vad som är på väg att hända fören det har hänt. Och att sedan reparera "skadan" är nog något som vi inte är speciellt bra på.

För min del tog det många år innan jag insåg och förstod att jag saknade nyanserna i känslor och även i språket. Jag hade bara de säkra lägena.

Det var först efter att jag fått dessa nyanser förklarade och mycket träning som jag idag kan använda dem. Men de tar enormt med energi, eftersom det inte går med automatik, utan kräver ett analyserande och ett kontrollerat medvetet tänk från min sida.

Ska ni lösa ert problem så är det nog viktigt att inte söka efter en lösning, där den ene utses till utlösaren och syndabocken för vad som hänt.

Jag tänker att ibland är det bättre att släppa taget och börja om. Men denna gång med nya gemensamma tydliga regler för er vänskaps/kärleksrelation.

Du behöver nog fundera över om du kommer att orka att acceptera ett annorlunda sätt att fungera, tänka och handla.

Var går din gräns?

Det viktiga är nog att du är tydlig i var den går så han slipper gissa vad som gäller för dagen.
Med detta menar jag inte att du ska utplåna dig själv och låta honom få allt utrymme.

Älskar han dig och vill ha dig som vän/partner kommer han nog att försöka anpassa sig i den mån det är möjligt för honom.

Men som någon skrev skitstövlar finns det med AS också.
Är man däremot omogen så behövs det "träning" och motivation för att bli bättre. Frågan är väl om du är bered och orkar att finnas till för detta.

villvetamer skrev:Tydligen är detta som hände oss ett mönster när det gäller honom. Han har berättat att han förut sårat många kvinnor på liknande sätt. Han säger att han pga sin sena sexdebut känner att han hamnat efter och har velat träffa många olika, samtidigt som han velat ha kärlek och omsorg, vilket har skapat mycket missförstånd. Jag har tidigare läst att personer med AS kan ofta vara promiskuösa, stämmer detta?

[...]

Jag vill så gärna vara hans vän, men jag vet inte hur mycket vår vänskap egentligen betyder för honom för han visar så sällan känslor eller uttrycker hur han känner. Själv är jag väldigt emotionell och behöver ofta bekräftelse, något han inte verkar kunna ge. Är det pga AS?

Tycker det låter väldigt misstänkt jag. Har du läst i tråden jag länkade till i mitt förra inlägg?

I vilket fall som helst: du kan säkert vara hans vän men för tillfället skulle jag starkt avråda från någon djupare relation med honom. Han tankevärld låter alldeles för komplicerad för att kunna fungera tillsammans med din.

Huruvida folk med AS är promiskuösa eller inte har jag inga vetenskapliga data på. Däremot har min spontana känsla att NEJ det är inte många med AS som lever så. De flesta har antingen inte det behovet eller så gör de otydliga raggsignalerna att många missar dem och går miste om eventuella partner på det viset istället.

weasley skrev:Tycker det låter väldigt misstänkt jag. Har du läst i tråden jag länkade till i mitt förra inlägg?

I vilket fall som helst: du kan säkert vara hans vän men för tillfället skulle jag starkt avråda från någon djupare relation med honom. Han tankevärld låter alldeles för komplicerad för att kunna fungera tillsammans med din.

Tack, ja jag har läst igenom all information jag har kunnat få tag på. Jag är inte ute efter ett förhållande, den delen är över för min del. Frågan är hur jag bäst förblir hans vän. Och ja, jag är villig att kämpa hårt.
Tyvärr tror jag att han har givit upp, har inte hört från honom alls sedan jag lämnade över ansvaret att rädda vår vänskap på honom. Något jag kanske borde ha förväntat mig med tanke på flera inlägg här. Kanske jag var för aggressiv i sättet jag lagt fram det hela och skrämde bort honom.
Mycket ledsamt eftersom jag så gärna ville att det skulle fungera, men jag har lärt mig jättemycket och är väldigt tacksam för alla svar!

Hej och välkommen! Ville bara lägga till några senkomna kommentarer även om de andra redan gett bra svar.

villvetamer skrev:Vi hade börjat dejta när han gick igenom en tuff tid och jag hjälpte honom genom att erbjuda honom att bo en tid hos mig (jag delar boende med flera andra). Problemet var att vi hade hamnat i ett slags öppet förhållande utan några riktiga regler. Vi gjorde slut ett antal gånger för att vi båda hade känslor för varandra men inte ville ha något allvarligt.
I slutändan var han med två andra samtidigt som han träffade mig, trots att vi i senare stadium i förhållandet hade diskuterat det och han visste det skulle såra mig.
Nu i efterhand undrar jag om han verkligen förstod. Han sa att han skiljde på vår vänskap och sex, medan jag såg det som en helhet och därför känner mig väldigt sårad.

Jag kan förstå er båda. Om han inte såg strulandet som något mer än bara sex så är det fullt möjligt att han inte alls insåg att du såg det som en helhet. Även om du försökt förklara så är det ändå inte säkert att dina ord gick att omvandla till något han kan relatera till. Troligen ville han inte alls såra dig.

villvetamer skrev:Tydligen är detta som hände oss ett mönster när det gäller honom. Han har berättat att han förut sårat många kvinnor på liknande sätt. Han säger att han pga sin sena sexdebut känner att han hamnat efter och har velat träffa många olika, samtidigt som han velat ha kärlek och omsorg, vilket har skapat mycket missförstånd.

Låter ju som en logisk förklaring i alla fall. Kan på sätt och vis förstå honom.

villvetamer skrev:Jag har tidigare läst att personer med AS kan ofta vara promiskuösa, stämmer detta?

Det är naturligtvis väldigt individuellt. Enligt vad jag kunnat notera verkar AS-män generellt mer trogna än andra när de väl hittat en partner, men det finns säkert undantag.

Det du läst kan nog snarare gälla vissa tjejer med NPF (av olika orsaker).

villvetamer skrev:Han varnade mig flera gånger under förhållandet och sa att han skulle komma att såra mig i längden, att han alltid sårar alla människor efter ett tag och så lämnar de honom. Han tror det kanske beror på att om han sårar dem först kan de inte såra honom. Men jag lyssnade inte utan sa att jag skulle vara vid hans sida i vått och torrt. Nu när det kommer till kritan, när det har skett precis som han sa, vet jag varken ut eller in.

Nå, då blev du ju förvarnad i alla fall. Jag tror att han menade att han noterat att han ofta råkar såra människor, inte att han gör det med vilje.

villvetamer skrev:När vi pratade ut och jag grät var han blank och kändes kall. Han kunde bara prata om sig själv, sa att han inte kände någonting. Är detta vanligt för nån med aspergers?

Det varierar säkert också mellan individer. Alexis satte i alla fall ord på hur jag kan uppleva det ibland:

Alexis skrev:Det kan också vara så som han säger, jag kan känna igen mig i detta. I mitt fall har det varit män som gråtit inför mig, och det enda jag känt har varit en sådan likgiltighet för jag kan inte förstå var problemet ligger. Då har jag bara känt obehag och irritation över att någon utsatter mig för själva situationen och därför än mer slutit mig inom mig själv just för stunden.

Men om jag får tänka över vad som sagts i efterhand, och får återkomma med alla mina tankar, så kan jag öppna mig för ett mer kontruktivt samtal. Men inte heller då känslosamt.

Ju mer emotionella andra är, desto jobbigare tycker jag att det är och har svårt att känna någon sympati just då. I synnerhet om de hetsar upp sig över något som jag inte kan förstå hur man kan känna så starkt inför.

villvetamer skrev:Jag vill så gärna vara hans vän, men jag vet inte hur mycket vår vänskap egentligen betyder för honom för han visar så sällan känslor eller uttrycker hur han känner. Själv är jag väldigt emotionell och behöver ofta bekräftelse, något han inte verkar kunna ge. Är det pga AS?

Låter sannolikt. Andra kan vara extremt viktiga för en utan att man för den skull kan verbalisera det eller visa det emotionellt eller med kroppsspråk. Män har ofta bara språkcentra i ena hjärnhalvan + mindre hjärnbalk = sämre koppling mellan hjärnhalvorna = sämre förmåga att uttrycka känslor i ord. AS kan ev förstärka den tendensen (min hypotes). Det betyder inte att man inte har känslor, bara att det kan vara svårt eller t o m fysiskt omöjligt att sätta ord på dem.

Ur mäns och AS-personers synvinkel blir det väldigt påfrestande med kvinnor eller NT-personer som hela tiden behöver bekräftelse. Har man en relation eller vänskapsrelation så är det underförstått att det är för att man uppskattar den andre, och att det är detta som gäller tills annat meddelas.

villvetamer skrev:Han ber mig att inte 'slänga bort' honom. Att jag är den som känner honom bäst och att han kan göra vad som helst som krävs för att behålla vår vänskap.

AS-personer kan ha extra stort behov av en vän som är ens fasta punkt i tillvaron. Att han är villig att "göra vad som helst" bör du dock inte tolka bokstavligt utan som ett uttryck för hur viktig du är för honom. Han kommer naturligtvis bara göra det han klarar, och det kan eventuellt vara mindre än vad du behöver.

villvetamer skrev:Många av mina vänner sa att han bara utnyttjade mig. De ser honom som en självisk, oartig person. När han bodde med oss gav han aldrig nåt tillbaka, hjälpte sällan till etc.

Många med AS har dålig ork och/eller förmåga till ömsesidighet. Allting är så jobbigt att man klarar bara det mest basala och knappt det. En del utvecklas också långsammare och blir inte riktigt vuxna förrän senare i livet och behöver egentligen någon som tar hand om dem tills dess. Men då bör det ju vara någon som har betalt för det, typ boendestödjare, eller någon som vet om hur det ligger till och gör det frivilligt. Det är inte automatiskt ens vänners eller sambos ansvar om de inte själva väljer att ta på sig det.

villvetamer skrev:Och nu när han har sårat mig kan de inte förstå varför jag ens funderar på att behålla honom som vän. Och han låter mig inte berätta för någon om hans aspergers.

Det där sista sätter ju dig i ett knepigt läge. Om du tror att dina vänner skulle förstå honom bättre om du berättade kanske du bör förklara det för honom och ev göra det till ett villkor för fortsatt vänskap.

villvetamer skrev:Han säger att han vill ha min vänskap, men att det krävs väldigt mycket energi för att vara hans vän. Jag är sårad och måste jobba hårt för att förlåta honom. Är det nåt han kan förstå? Jag har nu lämnat det åt honom att kämpa för att behålla vår vänskap. Kommer han att göra det?

Nej. Inte om du inte har givit honom exakta instuktioner. Det måste vara görbart. Såna där luddiga uttryck som att "kämpa för att behålla vår vänskap" säger honom ingenting om vad det är du förväntar dig. Vet du det själv? Vad exakt skulle han kunna göra för att du ska må bättre?

Om du skulle gå med på att behålla vänskapen, vad skulle du behöva för att den ska kännas mer givande än tärande?

villvetamer skrev: Frågan är hur jag bäst förblir hans vän. Och ja, jag är villig att kämpa hårt.
Tyvärr tror jag att han har givit upp, har inte hört från honom alls sedan jag lämnade över ansvaret att rädda vår vänskap på honom. Något jag kanske borde ha förväntat mig med tanke på flera inlägg här. Kanske jag var för aggressiv i sättet jag lagt fram det hela och skrämde bort honom.
Mycket ledsamt eftersom jag så gärna ville att det skulle fungera, men jag har lärt mig jättemycket och är väldigt tacksam för alla svar!

Att förbli hans vän behöver inte vara påträngande. Ring någon gång i halvåret. Kolla hur han har det. Prata lite på ICQ eller släng iväg ett kortare mejl. Konstigare än så behöver det inte vara.

Inger skrev:Jag kan förstå er båda. Om han inte såg strulandet som något mer än bara sex så är det fullt möjligt att han inte alls insåg att du såg det som en helhet.

Kanske jag skiljer mig från majoriteten men jag ser först o främst att man utsätter den andra för risken att smittas av någon sexuellt överförbar sjukdom.

Vad personen i fråga känt för den andre före under eller efter sexakten för den denne är otrogen med tycker jag nog inte spelar någon som helst roll.
Ok om denne gör det i elakhetssyfte så spelar det roll typ "bara för att det går" eller "för att X inte kommer o göra något åt saken".
Då vill inte jag vara ihop med den personen längre.
Och jag vill inte riskera att råka ut för någon dödlig smitta för att den andre går o ligger med någon o inte låter mig ta ställning till ifall jag accepterar risken att bli smittad av den tredjes eventuella smitta.

Kanske lätt för mig o säga iofs med tanke på hur jag funkar i det samanhanget, undra om jag ändrar mig när jag haf sex med någon.
Hoppas verkligen inte det.

Nano, detta är OT i den här tråden men jag ville bara tipsa om kondomer.

Det finns väldigt emotionella, romantiska, kärleksfulla män med Asperger också....

Inger skrev:Nano, detta är OT i den här tråden men jag ville bara tipsa om kondomer.

Jo, och bra är det
Men finns det inte de som inte vill använda det?
Och tydligen förekommer det att folk struntar i dem för att de inte har någon just när "tillfälle erbjuds", och alla kan inte använda dem rätt och vet inte hur man kan bli smittad heller.

Den saken är nog väldigt olika man märker nog sin kärestas inställning och kunskap i ämnet.
Man får väl prata om det hela antar jag
Det är iaf en klart lösbar issue

Fortfarande OT. Starta ny kondomtråd om du vill utforska ämnet närmare.

Vi är äntligen i kontakt med varandra igen. Han har undvikit att kontakta mig pga att han tyckte att jag var mer emotionellt engagerad och upprörd än vad han är (vilket ju inte är så konstigt!) och han kände att om vi pratade skulle det inte leda nån vart.

Men vi har nu träffats och pratat. Det går väldigt bra för honom just nu med jobb och sociala livet och han hade väldigt svårt för att ta sig ner till min nivå så vi kunde prata. Det oroar mig att han är så uppåt och manisk (han är ju bipolär), tydligen är detta hans längsta uppåt-period nånsin. Jag undrar bara vad som händer när det går nerför igen. Någon som har erfarenhet av kombinationen AS och manodepressivitet?

Han hade väldigt svårt för att visa känslor eller förstå vad jag sa eftersom jag inte visade mig så upprörd eller grät (vilket jag försökte undvika). Enda sättet han kan ge ett emotionellt svar är när han ser andras känslor, vilket verkar skilja sig från vad flera andra sagt här på forumet.

Ju mer emotionella andra är, desto jobbigare tycker jag att det är och har svårt att känna någon sympati just då. I synnerhet om de hetsar upp sig över något som jag inte kan förstå hur man kan känna så starkt inför.

Till skillnad från honom är jag väldigt nere just nu och behöver hans vänskap och stöd. Han vill gärna vara där för mig säger han. Vi kom överens om att starta på nytt och vara vänner. Jag fick känslan att han ville det för att han kände skuld pga det han gjort mot mig efter allt jag gjort för honom och han sa att på sätt och vis är det så. Jag frågade hur han kände för sina vänner, om han nånsin saknade dem eller kände att han ville träffa dem. Han sa att det hände ALDRIG honom med någon i hans liv. Ännu et AS drag??
Han vill i alla fall vara min vän och hitills har han visat bra stöd. Jag är van vid att ge allt stöd, men nu när han inte behöver det längre så har vänskapen fått ett nytt ansikte. Vi får se hur det går.

Tack igen enormt för alla inlägg!

Personligen är jag förbryllad över det hela, jag kan inte säga att jag ser känslor, däremot reagerar folk olika på olika saker.

Jag vill nog ha vänner men vet inte om de är vänner så ofta eller vad de är för något, jag känner nog till många människor men kan inte detektera vad det är för relation jag har till dem.
Sålänge det är en trevlig omgivning och alla är juste så vill jag vara med