Villvetamer! Du kan inte stödjas av honom och du kan inte hålla kvar en person i din närhet om han känner skuld inför dig. Det blir ingen bra relation. Försök, snälla du att få stöd någon annanstans än från honom. Inget säger att ni inte skulle kunna vara vänner men du kan bara inte påräkna dig hans stöd. Det blir för komplicerat.

villvetamer skrev:Men vi har nu träffats och pratat. Det går väldigt bra för honom just nu med jobb och sociala livet och han hade väldigt svårt för att ta sig ner till min nivå så vi kunde prata. Det oroar mig att han är så uppåt och manisk (han är ju bipolär), tydligen är detta hans längsta uppåt-period nånsin. Jag undrar bara vad som händer när det går nerför igen. Någon som har erfarenhet av kombinationen AS och manodepressivitet?

Jag har den kombinationen (samt en del ADHD).

Det är inte säkert att man blir deprimerad efter en manisk period, det hänger väldigt mycket ihop med vad som händer. Springer man på pumpen rejält hamnar man fortare där, men det kan vara små saker som gör att man sakta faller tillbaka till ett normaltillstånd utan att för den skull blir deprimerad.

Själv har jag även ett tillstånd som jag kallar maniskt deprimerad, dvs jag är deprimerad men samtidigt jobbar febrilt med det som gjort mig deprimerad, vilket oftast betyder att jag skriver brev/dokument och kan hålla på i flera timmar med en viktig uppgift som bara måste göras.

Det du kan göra nu är att du berättar för honom är att du finns där för honom och gör klart för honom att du ställer upp på honom även om han skulle möta motgångar och börja må dåligt. Jag tror att det är lättare för honom att förstå det nu, än när han är deprimerad, även om han lättast förstår det i normalläget (men det kan vara svårt att träffa rätt om det plötsligt går fort ner).

Bjäbbmonstret skrev:Villvetamer! Du kan inte stödjas av honom och du kan inte hålla kvar en person i din närhet om han känner skuld inför dig. Det blir ingen bra relation. Försök, snälla du att få stöd någon annanstans än från honom. Inget säger att ni inte skulle kunna vara vänner men du kan bara inte påräkna dig hans stöd. Det blir för komplicerat.

Vi diskuterade detta att han känner skuld och jag sa att jag vill inte ha honom som vän ifall det är enda anledningen till att han vill vara min vän. Han förklarade att han aldrig ser vänner som jag gör, han vaknar aldrig upp och tänker på en vän, längtar efter en vän eller känner att han vill träffa sina vänner. Människor hjälper honom och då vill han ge tillbaka, det är så hans nära vänskaper formas. Det skulle aldrig vara hälsosamt för mig att leva så, men om det är enda sättet han får vänner ska han då inte ha några vänner för att han känner skuld till dem?

Han vill gärna lära sig att ha längre vänskapsrelationer och vill försöka vara där för mig. Men hans sätt att vara där för mig är inte emotionellt för det kan han inte. Jag behöver vänner omkring mig och att han är där, att vi umgås räcker för mig. Vi kan prata om allt och har 'inget-dagar' tillsammans när vi bara är. Det, för mig, är en vänskap och det ger mig stöd.
Jag har andra vänner utan AS som har stöttat mig och fortsätter stötta mig genom detta. Behöver jag emotionellt stöd söker jag mig till dem. Men så har det alltid varit i mitt liv, olika vänner har olika 'funktioner'.

Minns en kollega som hittade mig på stan.
Hon försökte först krama mig men jag sträckte fram handen istället innan hon gjort särskilt mycket rörelse och hon tog den istället.
Så stod vi o pratade en stund istället.
Jag tyckte det verkade som hon växte av det, det var kul att se.
Tror faktiskt att hon kände det som ett krav att krama alla hon kände när hon mötte dem.

Hennes vänner hon hade med sig bakom sig (mestadels killar) verkade inte riktigt veta vart de skulle ta vägen och stod o skruvade på sig.

Skulle nog påstå att det går alldeles utmärkt att ha en relation utan att den innebär någon traditionell tjej - kille relation.
Personligen gillar jag massor med människor, både tjejer och killar men på väldigt olika vis och inte på något vis betyder gillar att jag är kär i denne.
Det finns en tjej som jag skulle kunna tänka mig att bli ihop med.
Däremed inte sagt att det finns en massa söta tjejer, det finns det.
betyder inte att man vill i säng med alla man tycker är söta/snygga/heta/eller vadsomhelst.

Jag kan ju bara tala utifrån mig själv, men när jag blir helt blank och folk tror att jag inte lyssnar, det är oftast då som jag lyssnar som mest. Men det som personen säger är så pass viktigt att jag måste processa det ordentligt och glömmer att jag ska sitta nicka, hålla med och humma...

ragnevi skrev:Jag kan ju bara tala utifrån mig själv, men när jag blir helt blank och folk tror att jag inte lyssnar, det är oftast då som jag lyssnar som mest. Men det som personen säger är så pass viktigt att jag måste processa det ordentligt och glömmer att jag ska sitta nicka, hålla med och humma...

Det där kan jag känna igen. Händer mig vid enstaka tillfällen, när jag står inför något helt oförutsett eller något helt obekant som kräver all koncentration. Annars tillhör jag de där hummande och nickande personerna.

Jag hade en period då jag lärde mig "humma och nicka" utan att jag mindes nästan något av vad som sades
Gav en del undeliga situationer.