Nån som känner igen sig i min situation

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav sussi83 » 2021-01-11 17:33:52

Grönt Äpple skrev:Det är oerhört svårt att acceptera att jag har misslyckats totalt i livet, trots att vissa delar av min personlighet och mina förmågor så att säga bäddar för framgång. Men för att besvara den ursprungliga frågan, så nej - jag jämför mig inte med andra och sörjer inte att jag inte uppnåt Svenssonlivet. Men jag sörjer att jag inte uppnått det liv jag själv vill ha, trots att det egentligen är rätt så menlöst jämfört med de flestas drömliv.

Skulle ljuga om jag sa att man Aldrig jämför sig med andra eller att man Alltid känner att man är okej fast man misslyckats.
Men i långa loppet är det livhanken man ska klara och då måste man lägga allt åt sidan när det behövs och deppa sedan annars kan man inte ta sig igenom ett liv.
Nu menar jag normaldeppad som jag varit största delen av livet inte sjukdoms deppad när man är helt borta och inte klarar av att träffa en jäkel.
Det är väl självklart att man mår dåligt och slickar sina sår om man känner att varför är jag här egentligen?
Hela livet handlar om att förskjuta deppet iaf för mig, typ använda saker man uppskattar för att ploga skiten en bit ifrån en.
Har man inget som håller demonerna på avstånd blir man ju andfådd av att fatta beslut och vara produktiv och tillmötesgående, även om det rör sig om små saker.

Jag behöver inget Svensson, vad det är har jag inte fattat riktigt?
sussi83
 
Inlägg: 2758
Anslöt: 2010-10-21
Ort: Betongen

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Jossie94 » 2021-01-12 16:24:55

Svensson livet skulle jag säga så som någon beskrev NT 40 årskrisen fast utan själva krisen. Man jobbar och barn och skaffar bil och hund. Typ så. Sedan trodde jag NT var förkortning på Neurotypiska inte Normala typer för vad jag förstått det som så är neurotypiska personer de som inte har diagnoser.
Jossie94
 
Inlägg: 1193
Anslöt: 2019-06-25

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Paladinen » 2021-01-12 18:05:02

Jossie94 skrev:Svensson livet skulle jag säga så som någon beskrev NT 40 årskrisen fast utan själva krisen. Man jobbar och barn och skaffar bil och hund. Typ så. Sedan trodde jag NT var förkortning på Neurotypiska inte Normala typer för vad jag förstått det som så är neurotypiska personer de som inte har diagnoser.


NT betyder neurotypisk men efter neurotypisk ju är vad som klassas som normal så skojar folk till det och säger att NT betyder normala typer
Paladinen
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 1071
Anslöt: 2020-12-23
Ort: För han är min soldat någonstans i Sverige

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Flinta » 2021-01-12 18:11:11

Paladinen skrev:
Jossie94 skrev:Svensson livet skulle jag säga så som någon beskrev NT 40 årskrisen fast utan själva krisen. Man jobbar och barn och skaffar bil och hund. Typ så. Sedan trodde jag NT var förkortning på Neurotypiska inte Normala typer för vad jag förstått det som så är neurotypiska personer de som inte har diagnoser.


NT betyder neurotypisk men efter neurotypisk ju är vad som klassas som normal så skojar folk till det och säger att NT betyder normala typer


Normala Tillsvidare har jag även hört :wink:
Flinta
 
Inlägg: 4977
Anslöt: 2007-07-21

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Timeless » 2021-03-26 0:08:38

Känner helt igen mig när jag läser ditt inlägg. Det känns som man står kvar på samma ruta som när man var tonåring. Förutom att de gamla kompisarna från barndomen är på den plats livet man helst vill och längtar efter vara. Skaffa jobb, skaffa partner, flytta hemifrån, skaffa bil, husdjur och barn. Svensson livet. Grät faktiskt när jag fick höra att en flyttat hemifrån. Glad för hens skull men otroligt ledsen för det var ju min stora dröm. Att flytta hemifrån. Mina föräldrar fattade ingenting. Känner mig så misslyckad :( Livet är inte rättvist. Det är bara det att så fort man tar ett stort steg framåt mot rätt håll blir man puttad tillbaka två steg.
Timeless
 
Inlägg: 32
Anslöt: 2021-02-05
Ort: Stockholm

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Dalaberger » 2021-03-26 0:46:29

En av mina släktingar är i pensionsåldern, bor ensam i lägenhet och gjort det sen denna flyttade hemifrån (lite efter 30), inga barn uppenbarligen, har väl nån slags diagnos men inte på papperet, en udda person överlag men har haft jobb och bil dock. Det är nog inte tröstande men alla skaffar verkligen inte barn och hus, kör traditionell Svensson, det är okej om du inte vill leva så. Men du vill kanske det, lägg lite energi på plugga körkort, försök dejta lite, någon som passar dig (antar du är man men finns kvinnor i samma sits som dig också).

Jag är rätt nära din beskrivning också fast jag är bara 25 än så länge. Ska fixa det där jäkla körkortet, utbilda så jag får rätt jobb, skaffa mig en fru, barn och hela kalaset. Ska tamefan inte vara sämre än andra, ger mig icke, så kämpa på, det kan ta tid men fortsatt vara aktiv och försök.
Dalaberger
 
Inlägg: 170
Anslöt: 2021-02-22
Ort: Dalarna

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Furienna » 2021-03-26 0:50:13

För min del kan jag säga att allt har blivit sämre sedan tonåren.

Jag led av högt blodtryck och fick sedan även depression, så jag kunde inte slutföra gymnasiet.
Men sedan gick jag på folkhögskola i tre år och sedan på DV i flera år.
Fast det här med stress och att lyda handledarnas regler var aldrig lätt för mig.
Och så fick jag dessutom ont i både rygg och nacke samt en skenande dygnsrytm.
Så nu klarar jag bara av att vara sällskap åt min mamma och hjälpa henne med allt elektroniskt.
Nå ja, bra att någon har behov av att jag finns i alla fall.

Men jag kommer aldrig att ha man och barn och villa och bil eller ens ett jobb som min syster.
Brorsan som troligen också har Aspergers har nog inte heller ansetts helt lyckad.
Men t.o.m. han har körkort och bil och klarade av högskolan och jobbade tills Covid-19 kom.
Han har också ett on-off-förhållande med en kvinna, som för all del varit svinaktig mot honom.
Till och med det känns dock som normalare än att aldrig ha någon alls, som det nog blir för mig.
Men en katt har jag i alla fall.

Dessutom låter jag väl nu som om jag är bittrare än vad jag egentligen är.
Jag har vant mig vid att leva med handikapp och sjukdomar och värk och kräver inte så mycket.
Furienna
 
Inlägg: 2213
Anslöt: 2010-05-02
Ort: Örnsköldsvik

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav whatnow » 2021-04-07 9:10:05

Jo, klart att det känns igen... Det är så lätt att mäta sig med andra och ta på sig samhällets värderingar. Men alla är inte stöpta i samma form och normer förändras.

Att dela mitt liv med någon har jag alltid önskat och med lite tur har jag väl förhoppningsvis hittat rätt nu. Barn ville jag verkligen ha, i alla fall en unge! Men nu är jag 34 och jag tvivlar på att jag tagit hand om min kropp tillräckligt bra under åren för att den ska ska vara mottaglig för befruktning. Har dessutom många ätstörda tankar som fortfarande snurrar runt i huvudet så att bli gravid och gå igenom en sån förändring i kroppen skulle nog tära enormt på psyket, har svårt att se det framför mig liksom. Sen har jag inte mycket besparingar och numera en futtig sjukpenning, min sambo har det bra med ekonomi, men har också mycket drag av autism och ADHD så jag förlikar mig med tanken att det aldrig blir något knytt för mig...

Jag ville verkligen ta en examen för att kunna jobba utomlands, men kollapsade totalt i slutspurten. Kunde inte förstå uppgifterna riktigt, att skriva kandidatarbetet kändes totalt omotiverat. Rabbla upp en massa onödig skit om något ingen bryr sig särskilt mycket om egentligen? Kan man inte bara få översätta några kapitel ur en bok eller nåt?

Blev sjukskriven, fick utredning, diagnostiserades med Asperger och ADHD, får nu träffa en nödanställd arbetsterapeut som fått köpa litteratur om AST och ADHD själv då det inte fanns något material på plats, börjar tappa hoppet om att få bra hjälp via vård etc.

Tanken är att jag ska arbetsträna men Covid-19 gör det lite krångligt, minst sagt. Har försökt komma på vägar i omgångar, utbildning, jobb, praktik etc, men det trappar upp ångesten så enormt att jag numera försöker släppa det och bara göra sånt som får mig att må bra. Skapa, vara kreativ, fixa med saker hemma.
Jag tog körkort under sista året av gymnasiet som tur väl var, när rutiner var något jag inte behövde hålla i själv och livet funkade någorlunda. Det är guld att ha...

Det finns ändå många drömmar jag har uppfyllt i livet och jag gör mitt bästa på att fokusera på allt det fina i mitt liv och att inte klandra mig själv för allt som inte gick vägen, jag visste ju inte att jag var.. Som jag är. :-)018 Att utöva tacksamhet dagligen gör gott för själen.

Du är inte skyldig någon att skaffa barn eller utbildning.
Det lättaste sättet att hitta nya bekantskaper på tycker jag är via gemensamma intressen, kanske via FB-grupper, forum, lokala föreningar etc. Krogen har alltid känts för "Svensson/NT" för mig... Hör ingenting, dyr dricka, fyllon etc. Aldrig varit där i raggningssyfte utan mer afterwork på någon pub med känningar, men har svårt att tänka mig att jag skulle hitta en potentiell partner i den miljön, alldeles för nördig för det...

Vad gör dig lycklig?
Vad får dig att känna tillfredställelse?
whatnow
 
Inlägg: 31
Anslöt: 2021-01-05

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Nisse1982 » 2021-04-07 9:42:29

Precis som Huggorm och andra här sagt så finns det många som känner igen sig av vad du beskriver Paladinen. Likadant för undertecknad.
Det viktiga som jag har lärt mig är att man inte ska jämföra sig med andra på det sättet. Det är lätt att hamna i såna tankegångar förstås.

Har själv haft jobb, bil, tjej och gott om pengar på banken en gång i tiden men var inte ett dugg lycklig. Gick på gym och tränade flera gånger i veckan dessutom. Utåt sett och i världens ögon var jag framgångsrik antar jag.
Idag är jag sjukpensionär, har en särbo tjej, ingen bil och bara någon tusenlapp på sparkontot men är ändå desto lyckligare nu än vad jag var förr :-)005
Nisse1982
 
Inlägg: 157
Anslöt: 2014-10-10

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in