Nån som känner igen sig i min situation

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav sussi83 » 2021-01-11 17:33:52

Grönt Äpple skrev:Det är oerhört svårt att acceptera att jag har misslyckats totalt i livet, trots att vissa delar av min personlighet och mina förmågor så att säga bäddar för framgång. Men för att besvara den ursprungliga frågan, så nej - jag jämför mig inte med andra och sörjer inte att jag inte uppnåt Svenssonlivet. Men jag sörjer att jag inte uppnått det liv jag själv vill ha, trots att det egentligen är rätt så menlöst jämfört med de flestas drömliv.

Skulle ljuga om jag sa att man Aldrig jämför sig med andra eller att man Alltid känner att man är okej fast man misslyckats.
Men i långa loppet är det livhanken man ska klara och då måste man lägga allt åt sidan när det behövs och deppa sedan annars kan man inte ta sig igenom ett liv.
Nu menar jag normaldeppad som jag varit största delen av livet inte sjukdoms deppad när man är helt borta och inte klarar av att träffa en jäkel.
Det är väl självklart att man mår dåligt och slickar sina sår om man känner att varför är jag här egentligen?
Hela livet handlar om att förskjuta deppet iaf för mig, typ använda saker man uppskattar för att ploga skiten en bit ifrån en.
Har man inget som håller demonerna på avstånd blir man ju andfådd av att fatta beslut och vara produktiv och tillmötesgående, även om det rör sig om små saker.

Jag behöver inget Svensson, vad det är har jag inte fattat riktigt?
sussi83
 
Inlägg: 2768
Anslöt: 2010-10-21
Ort: Betongen

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Jossie94 » 2021-01-12 16:24:55

Svensson livet skulle jag säga så som någon beskrev NT 40 årskrisen fast utan själva krisen. Man jobbar och barn och skaffar bil och hund. Typ så. Sedan trodde jag NT var förkortning på Neurotypiska inte Normala typer för vad jag förstått det som så är neurotypiska personer de som inte har diagnoser.
Jossie94
 
Inlägg: 1297
Anslöt: 2019-06-25

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Paladinen » 2021-01-12 18:05:02

Jossie94 skrev:Svensson livet skulle jag säga så som någon beskrev NT 40 årskrisen fast utan själva krisen. Man jobbar och barn och skaffar bil och hund. Typ så. Sedan trodde jag NT var förkortning på Neurotypiska inte Normala typer för vad jag förstått det som så är neurotypiska personer de som inte har diagnoser.


NT betyder neurotypisk men efter neurotypisk ju är vad som klassas som normal så skojar folk till det och säger att NT betyder normala typer
Paladinen
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 1753
Anslöt: 2020-12-23
Ort: För han är min soldat någonstans i Sverige

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Flinta » 2021-01-12 18:11:11

Paladinen skrev:
Jossie94 skrev:Svensson livet skulle jag säga så som någon beskrev NT 40 årskrisen fast utan själva krisen. Man jobbar och barn och skaffar bil och hund. Typ så. Sedan trodde jag NT var förkortning på Neurotypiska inte Normala typer för vad jag förstått det som så är neurotypiska personer de som inte har diagnoser.


NT betyder neurotypisk men efter neurotypisk ju är vad som klassas som normal så skojar folk till det och säger att NT betyder normala typer


Normala Tillsvidare har jag även hört :wink:
Flinta
 
Inlägg: 5085
Anslöt: 2007-07-21

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Timeless » 2021-03-26 0:08:38

Känner helt igen mig när jag läser ditt inlägg. Det känns som man står kvar på samma ruta som när man var tonåring. Förutom att de gamla kompisarna från barndomen är på den plats livet man helst vill och längtar efter vara. Skaffa jobb, skaffa partner, flytta hemifrån, skaffa bil, husdjur och barn. Svensson livet. Grät faktiskt när jag fick höra att en flyttat hemifrån. Glad för hens skull men otroligt ledsen för det var ju min stora dröm. Att flytta hemifrån. Mina föräldrar fattade ingenting. Känner mig så misslyckad :( Livet är inte rättvist. Det är bara det att så fort man tar ett stort steg framåt mot rätt håll blir man puttad tillbaka två steg.
Timeless
 
Inlägg: 32
Anslöt: 2021-02-05
Ort: Stockholm

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Dalaberger » 2021-03-26 0:46:29

En av mina släktingar är i pensionsåldern, bor ensam i lägenhet och gjort det sen denna flyttade hemifrån (lite efter 30), inga barn uppenbarligen, har väl nån slags diagnos men inte på papperet, en udda person överlag men har haft jobb och bil dock. Det är nog inte tröstande men alla skaffar verkligen inte barn och hus, kör traditionell Svensson, det är okej om du inte vill leva så. Men du vill kanske det, lägg lite energi på plugga körkort, försök dejta lite, någon som passar dig (antar du är man men finns kvinnor i samma sits som dig också).

Jag är rätt nära din beskrivning också fast jag är bara 25 än så länge. Ska fixa det där jäkla körkortet, utbilda så jag får rätt jobb, skaffa mig en fru, barn och hela kalaset. Ska tamefan inte vara sämre än andra, ger mig icke, så kämpa på, det kan ta tid men fortsatt vara aktiv och försök.
Dalaberger
 
Inlägg: 257
Anslöt: 2021-02-22
Ort: Dalarna

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Furienna » 2021-03-26 0:50:13

För min del kan jag säga att allt har blivit sämre sedan tonåren.

Jag led av högt blodtryck och fick sedan även depression, så jag kunde inte slutföra gymnasiet.
Men sedan gick jag på folkhögskola i tre år och sedan på DV i flera år.
Fast det här med stress och att lyda handledarnas regler var aldrig lätt för mig.
Och så fick jag dessutom ont i både rygg och nacke samt en skenande dygnsrytm.
Så nu klarar jag bara av att vara sällskap åt min mamma och hjälpa henne med allt elektroniskt.
Nå ja, bra att någon har behov av att jag finns i alla fall.

Men jag kommer aldrig att ha man och barn och villa och bil eller ens ett jobb som min syster.
Brorsan som troligen också har Aspergers har nog inte heller ansetts helt lyckad.
Men t.o.m. han har körkort och bil och klarade av högskolan och jobbade tills Covid-19 kom.
Han har också ett on-off-förhållande med en kvinna, som för all del varit svinaktig mot honom.
Till och med det känns dock som normalare än att aldrig ha någon alls, som det nog blir för mig.
Men en katt har jag i alla fall.

Dessutom låter jag väl nu som om jag är bittrare än vad jag egentligen är.
Jag har vant mig vid att leva med handikapp och sjukdomar och värk och kräver inte så mycket.
Furienna
 
Inlägg: 2990
Anslöt: 2010-05-02
Ort: Örnsköldsvik

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav whatnow » 2021-04-07 9:10:05

Jo, klart att det känns igen... Det är så lätt att mäta sig med andra och ta på sig samhällets värderingar. Men alla är inte stöpta i samma form och normer förändras.

Att dela mitt liv med någon har jag alltid önskat och med lite tur har jag väl förhoppningsvis hittat rätt nu. Barn ville jag verkligen ha, i alla fall en unge! Men nu är jag 34 och jag tvivlar på att jag tagit hand om min kropp tillräckligt bra under åren för att den ska ska vara mottaglig för befruktning. Har dessutom många ätstörda tankar som fortfarande snurrar runt i huvudet så att bli gravid och gå igenom en sån förändring i kroppen skulle nog tära enormt på psyket, har svårt att se det framför mig liksom. Sen har jag inte mycket besparingar och numera en futtig sjukpenning, min sambo har det bra med ekonomi, men har också mycket drag av autism och ADHD så jag förlikar mig med tanken att det aldrig blir något knytt för mig...

Jag ville verkligen ta en examen för att kunna jobba utomlands, men kollapsade totalt i slutspurten. Kunde inte förstå uppgifterna riktigt, att skriva kandidatarbetet kändes totalt omotiverat. Rabbla upp en massa onödig skit om något ingen bryr sig särskilt mycket om egentligen? Kan man inte bara få översätta några kapitel ur en bok eller nåt?

Blev sjukskriven, fick utredning, diagnostiserades med Asperger och ADHD, får nu träffa en nödanställd arbetsterapeut som fått köpa litteratur om AST och ADHD själv då det inte fanns något material på plats, börjar tappa hoppet om att få bra hjälp via vård etc.

Tanken är att jag ska arbetsträna men Covid-19 gör det lite krångligt, minst sagt. Har försökt komma på vägar i omgångar, utbildning, jobb, praktik etc, men det trappar upp ångesten så enormt att jag numera försöker släppa det och bara göra sånt som får mig att må bra. Skapa, vara kreativ, fixa med saker hemma.
Jag tog körkort under sista året av gymnasiet som tur väl var, när rutiner var något jag inte behövde hålla i själv och livet funkade någorlunda. Det är guld att ha...

Det finns ändå många drömmar jag har uppfyllt i livet och jag gör mitt bästa på att fokusera på allt det fina i mitt liv och att inte klandra mig själv för allt som inte gick vägen, jag visste ju inte att jag var.. Som jag är. :-)018 Att utöva tacksamhet dagligen gör gott för själen.

Du är inte skyldig någon att skaffa barn eller utbildning.
Det lättaste sättet att hitta nya bekantskaper på tycker jag är via gemensamma intressen, kanske via FB-grupper, forum, lokala föreningar etc. Krogen har alltid känts för "Svensson/NT" för mig... Hör ingenting, dyr dricka, fyllon etc. Aldrig varit där i raggningssyfte utan mer afterwork på någon pub med känningar, men har svårt att tänka mig att jag skulle hitta en potentiell partner i den miljön, alldeles för nördig för det...

Vad gör dig lycklig?
Vad får dig att känna tillfredställelse?
whatnow
 
Inlägg: 34
Anslöt: 2021-01-05

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Nisse1982 » 2021-04-07 9:42:29

Precis som Huggorm och andra här sagt så finns det många som känner igen sig av vad du beskriver Paladinen. Likadant för undertecknad.
Det viktiga som jag har lärt mig är att man inte ska jämföra sig med andra på det sättet. Det är lätt att hamna i såna tankegångar förstås.

Har själv haft jobb, bil, tjej och gott om pengar på banken en gång i tiden men var inte ett dugg lycklig. Gick på gym och tränade flera gånger i veckan dessutom. Utåt sett och i världens ögon var jag framgångsrik antar jag.
Idag är jag sjukpensionär, har en särbo tjej, ingen bil och bara någon tusenlapp på sparkontot men är ändå desto lyckligare nu än vad jag var förr :-)005
Nisse1982
 
Inlägg: 181
Anslöt: 2014-10-10

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Kidzi » 2021-04-22 2:05:23

Har inget intresse för det vanliga. Skulle hellre vilja ha framgång i det ovanliga, särskilt med skapande.

Jag står inte och stampar, jag tar stora steg bakåt i själva livssituationen så det blir aldrig energi till det jag vill. Jag går framåt men jag är väldigt långsam och får jag ett liv på 300 år så blir jag det jag vill.
Kidzi
 
Inlägg: 3646
Anslöt: 2019-12-31
Ort: Södermanland

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Huggorm » 2021-04-22 8:16:04

Ja, så känner jag också, det går så sakta för mig att jag kommer behöva ett superlångt liv
Huggorm
 
Inlägg: 21227
Anslöt: 2011-12-12
Ort: Thule

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav LordNelson » 2021-04-22 16:20:43

Händer jag får lust kasta yxan i sjön, ibland mer frekvent än annars.

Den senaste tiden har jag undrat när jag först började känna såhär.

Och som aspergare är det säkert inte lika lätt att hitta någon man passar med och som ska vilja leva med en, men det finns nog.
LordNelson
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 4276
Anslöt: 2010-06-25

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Furienna » 2021-04-22 17:06:49

LordNelson skrev:Och som aspergare är det säkert inte lika lätt att hitta någon man passar med och som ska vilja leva med en, men det finns nog.

Man kan väl också komma ihåg att alla inte behöver leva i ett parförhållande.
Furienna
 
Inlägg: 2990
Anslöt: 2010-05-02
Ort: Örnsköldsvik

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Kidzi » 2021-04-22 22:41:17

Furienna skrev:
LordNelson skrev:Och som aspergare är det säkert inte lika lätt att hitta någon man passar med och som ska vilja leva med en, men det finns nog.

Man kan väl också komma ihåg att alla inte behöver leva i ett parförhållande.


Man kan leva i harem också.
Kidzi
 
Inlägg: 3646
Anslöt: 2019-12-31
Ort: Södermanland

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Furienna » 2021-04-22 23:12:38

Kidzi skrev:
Furienna skrev:
LordNelson skrev:Och som aspergare är det säkert inte lika lätt att hitta någon man passar med och som ska vilja leva med en, men det finns nog.

Man kan väl också komma ihåg att alla inte behöver leva i ett parförhållande.


Man kan leva i harem också.

Det är mycket ovanligt i Sverige.
Furienna
 
Inlägg: 2990
Anslöt: 2010-05-02
Ort: Örnsköldsvik

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav RapeRegs » 2021-04-23 0:13:54

Till vårt stora förtret.
RapeRegs
 
Inlägg: 1430
Anslöt: 2015-06-19

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav LordNelson » 2021-04-27 19:49:10

RapeRegs skrev:Till vårt stora förtret.

Oftast har aspergare svårt att hitta en. Dom män jag känner som har något som kan liknas vid harem tror jag inte har asperger.
LordNelson
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 4276
Anslöt: 2010-06-25

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav StickaOspela » 2021-04-27 20:45:46

Jag sällar mig till skaran som känner igen väldigt mycket i det du skriver Paladinen. För mig har väldigt mycket av att känna misslyckande hängt ihop med att jag både är suggestiv och naiv. Väldigt länge trodde jag att jag ville ha statusprylar, snygga kläder och tyckte att det var ball att hänga på krogen. Det ledde ingenstans. Några kortare förhållanden på 90-talet var iofs på något sätt resultatet av krogvistelsen, men inget som höll särskilt länge, utom ett förhållande. Men det sprack när hon inte längre jobb-pendlade och var hemma hela tiden istället. Jag hade ju vant mig vid att ha vissa dagar för mig själv.

Jag var i sena tonåren innan jag hade ett förhållande med någon. Antagligen mest för att jag var udda och ful, och det inte fanns någon som tände på det i den lilla orten där jag bodde (sagt med en stor portion ironi!).

Jag utreddes inte förrän i vuxen ålder och visste inte om hur jag fungerade riktigt. Framförallt så hamnade jag i konstiga situationer och diskussioner/argumentationer som jag då inte förstod hur de kunde uppstå. Idag vet jag precis. 2015 fick jag min autismspektrumdiagnos (de sade muntligt att det var Asberger, men eftersom de höll på att byta ut massa benämningar så fanns det inte kvar, eller skulle inte finnas kvar. Skitsamma det är inte viktigt).

Jag träffade det som jag trodde var mitt livs kärlek 2007. Då hade jag varit singel och i stort sett levt i celibat i 10 år. Det funkade några år innan verkligheten kom ikapp och jag inte klarade av allt. Det var lite för mycket för mig att på ett par år flytta ihop, skaffa barn, gifta mig, flytta två gånger på ett år på grund av störiga och sen störigare grannar, misslyckas med studierna men försöka att mörka det och samtidigt försöka anpassa mig till ett familjeliv som inte var alls som jag hade föreställt mig. Jag skall erkänna att jag inte vet riktigt vad jag hade föreställt mig, men detta blev för mycket iaf. så 2011 'gick jag in i väggen' som det så fint heter. Läkarbesök för psykofarmaka kom jag inte iväg till förrän det blev hot med skilsmässa ett halvår senare. Efter ytterligare ett halvår så tröttnade hon igen och då kom samma hot om skilsmässa. Jag lyckades dock få med henne till läkaren så hon kunde förklara för dem, för uppenbarligen kunde inte jag det så de förstod. Det ledde till massa olika tester för alla möjliga bokstavskombinationer och bipolaritet etc och sen till att jag blev utredd.

Idag bor jag själv och min son är hos mig varannan helg. Jag har turen att klara av att arbeta, ha ett arbete där de faktiskt anpassar arbetsuppgifterna och som är ganska bra betalt. Det betyder att mina skulder betalas av snabbare. Dock så har jag i stort sett gett upp tanken på att träffa någon. Jag sitter mest hemma och löder eller spelar (kanske skulle ändra nick då till LödaoSpela?) De få kontaktkanaler jag har upplever jag inte att det finns presumtiva partners i.

Liksom flera sagt, så är det troligast att ett särboförhållande skulle funka. Det bästa var om man kunde ha lägenheterna bredvid varandra så att man kunde gå till sitt, eller säga åt den andre att man vill vara själv (och naturligtvis vara den som blir tillsagd att gå eftersom den andre ville vara själv). Eller kanske ett hus på landet och ha varsin våning. Eller varsitt litet hus (så den ena slipper klaga på hur den andre går så det låter ner :-) )
Jag har även omvärderat vad jag vill. Ja, jag köper prylar. Men det är inte saker som jag skall ha för att impa på någon, utan saker jag behöver för min hobby. Jag skiter nästan i vad jag har på mig, eftersom jag ändå inte skall imponera på någon. Skulle det finnas en presumtiv partner och hur jag klädde mig var det som gjorde om det blev ett förhållande eller inte; så skulle det inte vara rätt partner ändå.

Men det är svårt att slita sig från samhällets värderingar. Det är jättesvårt att inte köpa bilden av hur man skall vara för att vara framgångsrik. Det är stört omöjligt att nå upp till den om du inte är född in i det med silversked i munnen (som man brukar kalla det när någon föds in i en rik familj som tillgodoser alla behov). Det är jättesvårt att komma ur den förvrängda bild av hur man skall se ut och vara. Idag låter jag NT hålla på med det tjafset själva, Jag tar inte del av det. Men det gör ju inte mindre att jag saknar att någon ser på mig med värme, eller smeker min hud och kramar mig och säger att allt kommer bli bra.

Att ha en familj att jämföra sig med är helt värdelöst. Oftast så får du inte se all skit som händer dem, utan bara de bra sakerna; eftersom det är så himla viktigt att hålla uppe en bra fasad så att alla tror att det är bra och framgångsrikt. Jag brukade vara avundsjuk på min bror, eftersom det verkade som om han kommit så mycket längre upp på den imaginära statusstegen. Idag vet jag att han är precis samma misslyckade skämt som jag är (sett ur NTs ögon i förhållande till statusstegen). Det ger mig ett lugn.

Jag vet inte om detta på något sätt hjälper.
StickaOspela
 
Inlägg: 227
Anslöt: 2018-08-08
Ort: Trollhättan

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Furienna » 2021-05-07 12:02:14

StickaOspela skrev:Jag sällar mig till skaran som känner igen väldigt mycket i det du skriver Paladinen. För mig har väldigt mycket av att känna misslyckande hängt ihop med att jag både är suggestiv och naiv. Väldigt länge trodde jag att jag ville ha statusprylar, snygga kläder och tyckte att det var ball att hänga på krogen. Det ledde ingenstans. Några kortare förhållanden på 90-talet var iofs på något sätt resultatet av krogvistelsen, men inget som höll särskilt länge, utom ett förhållande. Men det sprack när hon inte längre jobb-pendlade och var hemma hela tiden istället. Jag hade ju vant mig vid att ha vissa dagar för mig själv.

Jag var i sena tonåren innan jag hade ett förhållande med någon. Antagligen mest för att jag var udda och ful, och det inte fanns någon som tände på det i den lilla orten där jag bodde (sagt med en stor portion ironi!).

Jag utreddes inte förrän i vuxen ålder och visste inte om hur jag fungerade riktigt. Framförallt så hamnade jag i konstiga situationer och diskussioner/argumentationer som jag då inte förstod hur de kunde uppstå. Idag vet jag precis. 2015 fick jag min autismspektrumdiagnos (de sade muntligt att det var Asberger, men eftersom de höll på att byta ut massa benämningar så fanns det inte kvar, eller skulle inte finnas kvar. Skitsamma det är inte viktigt).

Jag träffade det som jag trodde var mitt livs kärlek 2007. Då hade jag varit singel och i stort sett levt i celibat i 10 år. Det funkade några år innan verkligheten kom ikapp och jag inte klarade av allt. Det var lite för mycket för mig att på ett par år flytta ihop, skaffa barn, gifta mig, flytta två gånger på ett år på grund av störiga och sen störigare grannar, misslyckas med studierna men försöka att mörka det och samtidigt försöka anpassa mig till ett familjeliv som inte var alls som jag hade föreställt mig. Jag skall erkänna att jag inte vet riktigt vad jag hade föreställt mig, men detta blev för mycket iaf. så 2011 'gick jag in i väggen' som det så fint heter. Läkarbesök för psykofarmaka kom jag inte iväg till förrän det blev hot med skilsmässa ett halvår senare. Efter ytterligare ett halvår så tröttnade hon igen och då kom samma hot om skilsmässa. Jag lyckades dock få med henne till läkaren så hon kunde förklara för dem, för uppenbarligen kunde inte jag det så de förstod. Det ledde till massa olika tester för alla möjliga bokstavskombinationer och bipolaritet etc och sen till att jag blev utredd.

Idag bor jag själv och min son är hos mig varannan helg. Jag har turen att klara av att arbeta, ha ett arbete där de faktiskt anpassar arbetsuppgifterna och som är ganska bra betalt. Det betyder att mina skulder betalas av snabbare. Dock så har jag i stort sett gett upp tanken på att träffa någon. Jag sitter mest hemma och löder eller spelar (kanske skulle ändra nick då till LödaoSpela?) De få kontaktkanaler jag har upplever jag inte att det finns presumtiva partners i.

Liksom flera sagt, så är det troligast att ett särboförhållande skulle funka. Det bästa var om man kunde ha lägenheterna bredvid varandra så att man kunde gå till sitt, eller säga åt den andre att man vill vara själv (och naturligtvis vara den som blir tillsagd att gå eftersom den andre ville vara själv). Eller kanske ett hus på landet och ha varsin våning. Eller varsitt litet hus (så den ena slipper klaga på hur den andre går så det låter ner :-) )
Jag har även omvärderat vad jag vill. Ja, jag köper prylar. Men det är inte saker som jag skall ha för att impa på någon, utan saker jag behöver för min hobby. Jag skiter nästan i vad jag har på mig, eftersom jag ändå inte skall imponera på någon. Skulle det finnas en presumtiv partner och hur jag klädde mig var det som gjorde om det blev ett förhållande eller inte; så skulle det inte vara rätt partner ändå.

Men det är svårt att slita sig från samhällets värderingar. Det är jättesvårt att inte köpa bilden av hur man skall vara för att vara framgångsrik. Det är stört omöjligt att nå upp till den om du inte är född in i det med silversked i munnen (som man brukar kalla det när någon föds in i en rik familj som tillgodoser alla behov). Det är jättesvårt att komma ur den förvrängda bild av hur man skall se ut och vara. Idag låter jag NT hålla på med det tjafset själva, Jag tar inte del av det. Men det gör ju inte mindre att jag saknar att någon ser på mig med värme, eller smeker min hud och kramar mig och säger att allt kommer bli bra.

Att ha en familj att jämföra sig med är helt värdelöst. Oftast så får du inte se all skit som händer dem, utan bara de bra sakerna; eftersom det är så himla viktigt att hålla uppe en bra fasad så att alla tror att det är bra och framgångsrikt. Jag brukade vara avundsjuk på min bror, eftersom det verkade som om han kommit så mycket längre upp på den imaginära statusstegen. Idag vet jag att han är precis samma misslyckade skämt som jag är (sett ur NTs ögon i förhållande till statusstegen). Det ger mig ett lugn.

Jag vet inte om detta på något sätt hjälper.

Du har i alla fall ett jobb och ett barn.
Det kan ju också vara möjligt för dig att hitta en kvinna, som går med på att vara särbo.
Många har inte ens lyckats med så pass mycket.
Furienna
 
Inlägg: 2990
Anslöt: 2010-05-02
Ort: Örnsköldsvik

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav StickaOspela » 2021-05-07 22:32:34

Furienna skrev:Du har i alla fall ett jobb och ett barn.
Det kan ju också vara möjligt för dig att hitta en kvinna, som går med på att vara särbo.
Många har inte ens lyckats med så pass mycket.


Handlar det om att lyckas i det läget? Jag får lite svårt att veta hur jag skall förhålla mig till ditt svar. Jag hoppas att det jag skrev inte blev sådant att andra som läser det känner att det förminskar deras liv eller vad för andra känslor som kan komma ur det. Det finns många aspekter av mitt liv som jag hellre inte alls hade behövt vara med om. Och det finns aspekter med det där jag haft det mycket enklare än många andra på grund av att just jag var på rätt plats vid rätt tillfälle, sade rätt sak till rätt person eller liknande.

När det gäller arbete så är en av anledningarna till att jag har fast anställning att de får lönebidrag för att göra anpassningar för m att jag skall klara av det. Hade jag inte haft det hade jag inte mått så bra att jag klarade av att arbeta kanske. Iaf hade jag klarat av min vardag sämre.

Kontentan i det hela är ändå att på något sätt försöka komma till ro med hur det är och utgå från det, än att sträva efter något som inte går att uppnå. Men vi är så olika som individer trots att vi har flera gemensamma tangenter iom våra olika placeringar inom spektrumet. Det bästa vi kan göra är att försöka stötta varandra så gott det går, för NT kommer då inte att göra det :-D
StickaOspela
 
Inlägg: 227
Anslöt: 2018-08-08
Ort: Trollhättan

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Furienna » 2021-05-08 0:04:48

StickaOspela skrev:
Furienna skrev:Du har i alla fall ett jobb och ett barn.
Det kan ju också vara möjligt för dig att hitta en kvinna, som går med på att vara särbo.
Många har inte ens lyckats med så pass mycket.


Handlar det om att lyckas i det läget? Jag får lite svårt att veta hur jag skall förhålla mig till ditt svar. Jag hoppas att det jag skrev inte blev sådant att andra som läser det känner att det förminskar deras liv eller vad för andra känslor som kan komma ur det. Det finns många aspekter av mitt liv som jag hellre inte alls hade behövt vara med om. Och det finns aspekter med det där jag haft det mycket enklare än många andra på grund av att just jag var på rätt plats vid rätt tillfälle, sade rätt sak till rätt person eller liknande.

När det gäller arbete så är en av anledningarna till att jag har fast anställning att de får lönebidrag för att göra anpassningar för m att jag skall klara av det. Hade jag inte haft det hade jag inte mått så bra att jag klarade av att arbeta kanske. Iaf hade jag klarat av min vardag sämre.

Kontentan i det hela är ändå att på något sätt försöka komma till ro med hur det är och utgå från det, än att sträva efter något som inte går att uppnå. Men vi är så olika som individer trots att vi har flera gemensamma tangenter iom våra olika placeringar inom spektrumet. Det bästa vi kan göra är att försöka stötta varandra så gott det går, för NT kommer då inte att göra det :-D

Nu menade jag bara att du kan vara tacksam över det du har.
Furienna
 
Inlägg: 2990
Anslöt: 2010-05-02
Ort: Örnsköldsvik

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav sussi83 » 2021-05-08 2:07:10

Furienna skrev:
StickaOspela skrev:
Furienna skrev:Du har i alla fall ett jobb och ett barn.
Det kan ju också vara möjligt för dig att hitta en kvinna, som går med på att vara särbo.
Många har inte ens lyckats med så pass mycket.


Handlar det om att lyckas i det läget? Jag får lite svårt att veta hur jag skall förhålla mig till ditt svar. Jag hoppas att det jag skrev inte blev sådant att andra som läser det känner att det förminskar deras liv eller vad för andra känslor som kan komma ur det. Det finns många aspekter av mitt liv som jag hellre inte alls hade behövt vara med om. Och det finns aspekter med det där jag haft det mycket enklare än många andra på grund av att just jag var på rätt plats vid rätt tillfälle, sade rätt sak till rätt person eller liknande.

När det gäller arbete så är en av anledningarna till att jag har fast anställning att de får lönebidrag för att göra anpassningar för m att jag skall klara av det. Hade jag inte haft det hade jag inte mått så bra att jag klarade av att arbeta kanske. Iaf hade jag klarat av min vardag sämre.

Kontentan i det hela är ändå att på något sätt försöka komma till ro med hur det är och utgå från det, än att sträva efter något som inte går att uppnå. Men vi är så olika som individer trots att vi har flera gemensamma tangenter iom våra olika placeringar inom spektrumet. Det bästa vi kan göra är att försöka stötta varandra så gott det går, för NT kommer då inte att göra det :-D

Nu menade jag bara att du kan vara tacksam över det du har.
Ja att få lönebidrag verkar ju omöjligt för många, det är en tryggare anställningsform för de som vill slippa bli sjuka.
Jag har nog inte brytt mig om status på samma sätt som andra, däremot har jag haft intressen som betytt mycket för mig, om folk tolkar det som en statusjakt så får det stå för dem. Jag har dock aldrig ändrat mig själv som person vilket många verkar göra så fort de känner att de klättrat. Det kan väl ha att göra med att man själv inte förstår poängen med att vara på ett visst sätt, man umgås dessutom så himla lite med folk i allmänhet så det skulle inte finnas så många att skryta för, men såklart blir livet både lättare och roligare om man har pengar att röra sig med. Men väljer man mellan en trygg anställning och en anställning som ger mer pengar så skulle jag välja den trygga. Verkar ändå som personen i fråga har ett stabilt liv och anpassar det efter behoven vilket kan vara få förunnat, det är väl då man faktiskt kan börja leva på allvar?
sussi83
 
Inlägg: 2768
Anslöt: 2010-10-21
Ort: Betongen

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Kidzi » 2021-05-08 2:54:36

Jag har nog haft tur som aspergare. De första aspisarna jag träffade var nöjda med att vara annorlunda, de ville inte vara som andra, de hade andra intressen.

Men mer och mer träffar jag aspergare som vill vara precis som alla andra. Jag har inte vant mig. Det måste vara synd om dem. Att inte ha något eget de brinner för. Att de intressena de har är just det som det är svårast att nå.
Kidzi
 
Inlägg: 3646
Anslöt: 2019-12-31
Ort: Södermanland

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Furienna » 2021-05-08 3:03:34

Kidzi skrev:Jag har nog haft tur som aspergare. De första aspisarna jag träffade var nöjda med att vara annorlunda, de ville inte vara som andra, de hade andra intressen.

Men mer och mer träffar jag aspergare som vill vara precis som alla andra. Jag har inte vant mig. Det måste vara synd om dem. Att inte ha något eget de brinner för. Att de intressena de har är just det som det är svårast att nå.

Man ska inte behöva skämmas för att man är annorlunda.
Jag är nog otroligt nöjd med livet ändå efter hur sjuklig och handikappad jag är.
Furienna
 
Inlägg: 2990
Anslöt: 2010-05-02
Ort: Örnsköldsvik

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in