Nån som känner igen sig i min situation

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Flinta » 2021-05-08 8:55:48

Furienna skrev:För min del kan jag säga att allt har blivit sämre sedan tonåren.

Jag led av högt blodtryck och fick sedan även depression, så jag kunde inte slutföra gymnasiet.
Men sedan gick jag på folkhögskola i tre år och sedan på DV i flera år.
Fast det här med stress och att lyda handledarnas regler var aldrig lätt för mig.
Och så fick jag dessutom ont i både rygg och nacke samt en skenande dygnsrytm.
Så nu klarar jag bara av att vara sällskap åt min mamma och hjälpa henne med allt elektroniskt.
Nå ja, bra att någon har behov av att jag finns i alla fall.

Men jag kommer aldrig att ha man och barn och villa och bil eller ens ett jobb som min syster.
Brorsan som troligen också har Aspergers har nog inte heller ansetts helt lyckad.
Men t.o.m. han har körkort och bil och klarade av högskolan och jobbade tills Covid-19 kom.
Han har också ett on-off-förhållande med en kvinna, som för all del varit svinaktig mot honom.
Till och med det känns dock som normalare än att aldrig ha någon alls, som det nog blir för mig.
Men en katt har jag i alla fall.

Dessutom låter jag väl nu som om jag är bittrare än vad jag egentligen är.
Jag har vant mig vid att leva med handikapp och sjukdomar och värk och kräver inte så mycket.


Tack för din ärlighet :-)154
Flinta
 
Inlägg: 5057
Anslöt: 2007-07-21

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav StickaOspela » 2021-05-08 9:37:25

Furienna skrev:
StickaOspela skrev:
Furienna skrev:Du har i alla fall ett jobb och ett barn.
Det kan ju också vara möjligt för dig att hitta en kvinna, som går med på att vara särbo.
Många har inte ens lyckats med så pass mycket.


Handlar det om att lyckas i det läget? Jag får lite svårt att veta hur jag skall förhålla mig till ditt svar. Jag hoppas att det jag skrev inte blev sådant att andra som läser det känner att det förminskar deras liv eller vad för andra känslor som kan komma ur det. Det finns många aspekter av mitt liv som jag hellre inte alls hade behövt vara med om. Och det finns aspekter med det där jag haft det mycket enklare än många andra på grund av att just jag var på rätt plats vid rätt tillfälle, sade rätt sak till rätt person eller liknande.

När det gäller arbete så är en av anledningarna till att jag har fast anställning att de får lönebidrag för att göra anpassningar för m att jag skall klara av det. Hade jag inte haft det hade jag inte mått så bra att jag klarade av att arbeta kanske. Iaf hade jag klarat av min vardag sämre.

Kontentan i det hela är ändå att på något sätt försöka komma till ro med hur det är och utgå från det, än att sträva efter något som inte går att uppnå. Men vi är så olika som individer trots att vi har flera gemensamma tangenter iom våra olika placeringar inom spektrumet. Det bästa vi kan göra är att försöka stötta varandra så gott det går, för NT kommer då inte att göra det :-D

Nu menade jag bara att du kan vara tacksam över det du har.


Jaha. Förlåt. Det är inte så lätt när jag försöker tolka vad andra skriver och hjärnan går på fullvarv. Jag är tacksam för de förmågor som funkar någorlunda bra, och de åstadkommanden och upplevelser jag haft. Livet är inte enkelt, särskilt när måttstocken är ouppnåelig för de flesta. :-D
StickaOspela
 
Inlägg: 227
Anslöt: 2018-08-08
Ort: Trollhättan

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Seiji » 2021-05-10 5:12:01

Jag tillhör nog den skaran som inte brytt sig så mycket om vad gemene man har för livsmål. Jag flyttade från Sverige 2011, bodde ett tag i London och nu i Tokyo där jag jobbar kontorsjobb, 34 år gammal. Mina bröder i Sverige har såvitt jag vet vanliga svenssonliv med garage och IKEA-soffor, har ingen kontakt med dem längre. Jag äger inget hus och ingen bil men har tillräckigt med pengar på banken då mina utgifter är mycket små (en dator, en internetuppkoppling och ett pendelkort räcker i stort sett för mig). Jag är ingen backpackertyp men har alltid haft ett stort intresse för omvärlden, så att leva på och dö i den skånska myllan verkar heltrist.
Seiji
 
Inlägg: 75
Anslöt: 2020-11-22
Ort: Tokyo

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Sheyen » 2021-07-18 14:19:37

Paladinen skrev:Jag fyller 39 efter årsskiftet och jag känner att jag står kvar och stampar i samma hjulspår som jag kört i sen jag var 19.

Mina syskon har utbildat sig och träffat partners och bildat familjer och flyttat till hus och lever Svensson liv medans jag sitter kvar i min lägenhet , ensamstående , barnlös och nu mera arbetslös , med en allt mer minskade social umgängeskrets.

Kompisar runt ikring mig har träffat partners köpt hus , bildat familjer , skaffat jobb , flyttat och får allt mindre och mindre tid att umgås då dom får andra prioriteringar i livet . Dom lever som man förväntar sig att 40 åringar skall leva medans jag lever kvar som när jag var 19.

Mina syskon och deras partners är alla akademiker och har heltidsjobb och familj vilket gör att dom inte har tid för mig då deras fokus ligger på deras karriärer och familj och mina föräldrar är pensionärer samt att min far är sjuklig så dom orkar inte ge mig den uppmärksamhet och mentala och fysiska stimulans jag behöver samt att min far har sagt att han tänker ut och resa och njuta av dom sista ljuva åren och numera sätta sig själv först då han inte vet hur långt han har kvar att leva och på grund av att han är sjuklig så han vill få ut det mesta möjliga av dom år han har kvar i livet .

Visst har även jag haft förhållanden men inga långvariga och det var många år sedan jag var i ett seriöst förhållande senast, jag har haft lite flörtar och romanser men inget som lett nånstans mer än till sex eller KK eller några månaders dejting .

Jag har ju även bytat upp mig i levnadsstandard genom åren jag jobbat så som att jag flyttat till större lägenhet i ett bättre område och även samlat på mig lyxprylar som 70 tums 4k smart tv och tv-spels konsoler , hemmabio system , speldator massa smartprodukter och annat men det känns som jag inte uppnått det som man förväntats uppnå vid min ålder . Jag har inte bil och körkort , ingen sambo , inga barn och inget högavlönat jobb , ingen fin utbildning , ingen villa i förorten .

Det känns som att det finns en sorts lista för vad man skall ha uppnått i min ålder och jag har inte lyckats bocka av en enda punkt på listan .

Fast du hinner skaffa allt det där, om det är vad du vill ha. Men samtidigt; alla måste inte ha allt det där. Framtiden blir vad du gör den till. Det finns många olika liv att leva och det behöver inte vara mer rätt än något annat.

Måste du ha barn, så får du skaffa dig en yngre donna. Då har du plötsligt gott om tid att bli pappa. Jag skulle rekommendera dig att tjejen är mellan 24-30, då en ännu yngre kan bli för stigmatiserat, då du av omgivningen riskerar att ses som en snuskgubbe.
Sheyen
 
Inlägg: 11558
Anslöt: 2010-10-24
Ort: Din Mamma

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Sheyen » 2021-07-18 14:37:25

Jag växte upp med "vetskapen" att jag var slarvig, lat, elak, oempatisk, aggressiv och labil. Jag blev mobbad och slagen. Jag klarade bara av skolan när jag var ifred, vilket knappt hände. Jag hade en mamma som var sadistiskt lagd och valde mig som offer. Jag har hela uppväxten saknat uppmuntran och motivering. Jag har vid ett flertal tillfällen planerat mitt självmord och en av gångerna fått planerna avbrutna. Jag led av kronisk ångest sedan dagisåldern och medföljande paranoia och sömnbrist.

Sedan träffade jag min nuvarande man, här via forumet. Han tog tag i allt. Han tyckte om mig, fast jag var trasig. Han hjälpte mig med alla kontakter, medicinering, psykologer, läkare, sjukersättning etc. Han gjorde så att jag kunde leva. Idag har vi några småtroll och vi har varit gifta i snart 9 år. Jag får inte ta körkort, men jag kan leva med det. Jag är även dömd att ta en massa piller för att vara normal, men jag älskar att få känna mig normal, efter alla år som onormal.

Jävligt mycket kan hända på kort tid. För mig vändes allt från uppochner till rättvänt. :-)Happy
Sheyen
 
Inlägg: 11558
Anslöt: 2010-10-24
Ort: Din Mamma

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Furienna » 2021-07-23 17:23:13

Sheyen skrev:Jag växte upp med "vetskapen" att jag var slarvig, lat, elak, oempatisk, aggressiv och labil. Jag blev mobbad och slagen. Jag klarade bara av skolan när jag var ifred, vilket knappt hände. Jag hade en mamma som var sadistiskt lagd och valde mig som offer. Jag har hela uppväxten saknat uppmuntran och motivering. Jag har vid ett flertal tillfällen planerat mitt självmord och en av gångerna fått planerna avbrutna. Jag led av kronisk ångest sedan dagisåldern och medföljande paranoia och sömnbrist.

Sedan träffade jag min nuvarande man, här via forumet. Han tog tag i allt. Han tyckte om mig, fast jag var trasig. Han hjälpte mig med alla kontakter, medicinering, psykologer, läkare, sjukersättning etc. Han gjorde så att jag kunde leva. Idag har vi några småtroll och vi har varit gifta i snart 9 år. Jag får inte ta körkort, men jag kan leva med det. Jag är även dömd att ta en massa piller för att vara normal, men jag älskar att få känna mig normal, efter alla år som onormal.

Jävligt mycket kan hända på kort tid. För mig vändes allt från uppochner till rättvänt. :-)Happy

Det var ju bra i alla fall att det ordnade sig för dig. :-)Happy
Furienna
 
Inlägg: 2960
Anslöt: 2010-05-02
Ort: Örnsköldsvik

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Heidi79 » 2021-07-23 18:53:43

Sheyen skrev:Jag växte upp med "vetskapen" att jag var slarvig, lat, elak, oempatisk, aggressiv och labil. Jag blev mobbad och slagen. Jag klarade bara av skolan när jag var ifred, vilket knappt hände. Jag hade en mamma som var sadistiskt lagd och valde mig som offer. Jag har hela uppväxten saknat uppmuntran och motivering. Jag har vid ett flertal tillfällen planerat mitt självmord och en av gångerna fått planerna avbrutna. Jag led av kronisk ångest sedan dagisåldern och medföljande paranoia och sömnbrist.


:-)Hug

Mobning.. grav ångest.. paranoia. Sömnbrist. Det känner igen.

fast min mamma e snäll..bara lite kontrollerande
Heidi79
 
Inlägg: 760
Anslöt: 2009-06-22

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Jossie94 » 2021-08-23 0:42:28

Jag kan känna igen att stå och stampa på samma ställe, för det känns som att alla andras liv flyter på med bil, barn, hund, hus, gifta osv.. Och då är dessa personer typ 23-25 år gamla. Jag själv känner att jag inte är redo för barn just nu pga min livssituation och att det är väldigt svårt och dyrt med bostadsmarknaden.. Alla unga har ju inte den möjligheten att ha en förälder som kan hjälpa till eller har ett fast jobb. Många som är unga tycker att de har mer ork tex för barn plus vissa har diagnoser och andra har inte det. Sedan är det ju också för min del väldigt sunt att tänka smart gällande sådana här saker som kräver ansvar, barn kostar ju pengar och det är inte bara att skaffa barn, det krävs ju att man har ett ansvar också. Så i det stora hela så beror ju allting på livssituationen, men det är inte självklart för alla att vilja ha barn heller..
Jossie94
 
Inlägg: 1264
Anslöt: 2019-06-25

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav Kidzi » 2021-08-23 1:42:20

Det är vanligt att aspergare inte hinner eller orkar samma tempo. Kan kännas som man kommer efter.

Men behöver inte vara något negativt. Man lär sig massor medan normisarna gör sina samma saker i autopilot. Vi måste lära oss saker från grunden och det blir ofta udda saker som folk ibland eftersträvar och vill ha hjälp med. Vi förstår beståndsdelar och hur det hänger ihop.

Men det är en hemsk känsla att man inte hinner leva hela sitt liv utan att göra det man ville, normalisen hann ju.
Kidzi
 
Inlägg: 3629
Anslöt: 2019-12-31
Ort: Södermanland

Nån som känner igen sig i min situation

Inläggav FuzzyFluffy » 2021-09-05 17:33:52

Jag har varit där. Jämförde mig själv med andra i min ålder och mådde väldigt dåligt. Funderade på vad som kunde ha varit etc men nu är vi i nuet. Vi kan enbart göra det bästa vi kan nu. Jag argumenterade så här med mig själv. Ok du gillar inte ditt liv gör något åt det! Jag vill inte vara den personen som sitter där och funderar. Det är en undergiven och patetisk frågeställning som är helt onödig. Jag gör det bästa jag kan. Det är mitt och enbart mitt ansvar att ta tag i mitt liv. Det är fantastiskt befriande när den insikten faktist når en. Det ger ett fantastiskt självförtroende. Sitt inte och fundera på vad som kunde ha varit. Sluta jämföra dig själv med andra. Lev I nuet. Fundera på vad det är du kan göra just NU!
FuzzyFluffy
 
Inlägg: 12
Anslöt: 2021-09-05

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in