Jag skulle gärna vilja få kontakt med någon kvinna över 45 år. Själv har jag inte fått någon diagnos utan kämpat mig igenom livet oförstådd och oförstående. Intill helt nyligen visste jag inte vad som felade mig. Någon i samma situation som inte längre är ungdom?

Vi är nog flera stycken över 45 här. Jag tycker inte skillnaderna är så stora gentemot dem som är yngre när de får diagnos. Skillnaderna ligger mer i hur man hanterat sina svårigheter utan diagnos.

Hej och välkommen!

Jag hör till de äldre som fått min diagnos i mogen ålder.

Här är en tråd för oss: http://www.aspergerforum.se/hur-manga-har-fatt-diagnos-efter-40-ars-alder-t3598.html

Har bokmärkt länken du gav. Användbar. Tack.

Det är väl ganska klart att man lärt en del genom åren. Ens personlighet och förmåga till att hantera med- och motgångar UTVECKLAS. Hade jag fått en diagnos mitt uppe i min ungdoms ångstperioder med svåra depressioner och självmordsförsök, hade mitt liv sett totalt annorlunda ut! Och jag hade definitivt inte givit mig in i äktenskap med någon av mina två exmän.
Sedan om inte skillnader mellan ålderskategoriernas diagnostidpunkter visar sig vara speciellt stora här på forumet ... i levande livet är det STOR skillnad.