Harald Hårdråde efterlämnade två söner, Magnus och Olav. De blev medregenter men efter tre år dog Magnus Haraldsson av mjöldrygeförgiftning (tros det).

Olav Haraldsson/Olav III blev ensam kung. Han kallades Olav Kyrre (dvs den stillsamme/fredlige). Han tros vara den förste norske kungen som kunde läsa och skriva.

Han fick sitt tillnamn Kyrre eftersom han inte förde några krig och inte uträttade några stordåd. Under hans regeringstid ökade handeln i Norge. Hans korta saga i Heimskringla slutar: "Han var en mycket omtyckt kung och Norge hade blivit mycket rikare och fått större heder under hans välde."

https://sv.wikipedia.org/wiki/Olav_Kyrre

Han krigade med sin far i England men som kung verkar han vara en kung efter mitt sinne. Han slöt fred med både Sven Estridsson i Danmark och Vilhelm Erövraren i England. Och eftersom han inte var ute och krigade som kung så var han kung i 26 år tills han dog sotdöden år 1093. Enligt asatron kom bara de som dog i strid till Valhall medan alla andra kom till Hel. Men som kristen kom man till himlen och bara hedningar och onda kom till helvetet. Trots detta levde vikingatänket kvar, att kriga och erövra. Men det gällde även utanför Norden, dvs att kungar skulle vara krigiska och erövra andras land.

Magnus Haraldsson hade en son, Håkon Magnusson, som uppfostrades av stormannen Steigar-Tore. Håkon kallades därför Håkon Toresfostre. Steigar-Tore såg till att Håkon utropades som kung av Tröndelagen och Oplandene. Olav Kyrres son Magnus Olavsson utropades som kung i Viken. De båda kusinerna kom inte så bra överens som sina fäder som medregenter. Det hade säkert kommit till strid mellan kusinerna om inte Håkon dött som ung under en ripjakt redan ett år efter fadern.

Nu blev Magnus Olavsson ensam kung (han kallades Magnus Barfot) i Norge. Och nu var det slut på freden, han var krigisk och expansionslysten. Mer lik sin farfar Harald Hårdråde än sin far Olav Kyrre. Därför dog han i strid som en äkta viking.

“Magnus Barfot representerade en vändning i norsk utrikespolitik; han förde en aggressiv och expansiv politik och försökte bland annat erövra Dalsland och delar av Värmland, vilket dock misslyckades. Magnus Barfots krigföring i Skottland ledde till att många områden och öar med norskättad befolkning antingen inlemmades i eller knöts närmare till Norge, däribland Hebriderna (kallade Söderöarna), Orkneyöarna och Isle of Man. Han förde krig även i Wales och på Irland.
1101 deltog Magnus Barfot i fredssamtalen som kung av Norge i trekungamötet i Kungahälla tillsammans med Inge den äldre från Sverige och Erik Ejegod från Danmark. Han gifte sig, som en bekräftelse på freden, med Margareta Fredkulla som var kung Inges dotter.
Magnus dog efter att ha fått en yxa i halsen under ett slag i Ulster på norra Irland. I Heimskringla berättas att han förde ett lejon av guld i rött fält på skölden och på vapenrocken.”

https://sv.wikipedia.org/wiki/Magnus_Barfot

Smek/öknamnet är fantasieggande. Man ser för sig en krigare med vapenrock och allt men barfota.

“Varför Magnus kallades Barfot (från berfættr eller berleggr) är något oklart. Snorre Sturlasson hävdar att kungen och många av hans män hade lagt sig till med vanan att gå klädda »med bare legger på gata og hadde korte trøyer og kapper». Enligt Saxo fick han namnet efter att vid ett tillfälle ha tvingats fly från svenskarna barfota, utan skor.
I modern tid har Magnus Barfot beskrivits som den siste vikingen av de norska kungarna. Hans samtid gav honom ett annat tillnamn som är lika tydligt: Styrjaldar-Magnus, det vill säga Krigs-Magnus.”

OT: Harald och Olav är ju fornnordiska namn men Magnus? Det är ju ett latinskt namn el tillnamn som betyder "stor".

Enligt Snorre Sturlasson bars namnet första gången av Magnus den gode, som fått namnet efter Karl den Stores tillnamn.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Magnus

Karl den store = Carolus Magnus

Magnus Barfot var alltså gift med Margareta Fredskulla (Margareta Ingesdotter) men fick inga barn med henne, alla hans barn var med olika frillor.

Det verkar inte som om kvinnor kunde födas till regerande drottning på den tiden. De måste gifta sig med en kung för att bli drottning. Den makt de hade var informell, om kungen lät sig påverkas av sin maka. Eller om kungen dog och sonen var för liten, då kunde hon få makt under hans omyndighetstid.

Margareta torde vara född på 1080-talet, och hon är såvitt vi vet den första personen i Sveriges historia som burit detta namn. Hennes föräldrar, det svenska kungaparet, var djupt kristna, och alla deras döttrar fick namn efter kristna helgon. Var Margareta och hennes syskon växte upp är svårt att säga, men Vreta i Östergötland, där kung Inge lät uppföra rikets första kloster i anslutning till en stor representationsbyggnad, är en kvalificerad gissning.

Norges drottning
Tillnamnet Fredkulla fick hon sedan hon blivit en del av en fredsöverenskommelsen 1101. Hennes far kung Inge hade legat i krig med kung Magnus Barfot av Norge, som föregivit anledningen att han som norsk kung hade anspråk på vissa svenska områden. Freden, som slöts i närheten av Kungahälla under överinseende av kung Erik Ejegod av Danmark, beseglades med att Magnus äktade Margareta, som medförde de omtvistade landområdena som hemgift.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Margareta_Fredkulla

Eftersom Margareta inte hade några barn med Magnus Barfot lämnade hon Norge och hemgiften tillhörde henne.

Pga alla giftermål mellan de olika kungahusen i Skandinavien så hamnar man ideligen i ett grannland. Margareta giftae sig med den danske kungen Nikolas/Nils. Han var inte lika tuff som hennes förste make och därför också mer påverkbar av Margareta.

Danmarks drottning
Redan 1104 eller 1105 ingick Margareta sitt nästa äktenskap. Brudgummen var den nye kungen av Danmark, Nikolas, som efter viss turbulens valts till kung efter sin bror Erik Ejegod. Margareta och Nikolas fick de första åren efter sitt giftermål de båda sönerna Inge och Magnus. Prins Inge blev i unga år ihjältrampad av en häst, medan Magnus växte upp till en mycket reslig och stark och alltigenom lovande yngling.

Kung Nikolas har beskrivits som en något tillbakadragen gestalt, vilket däremot Margareta inte var. Det mesta tyder på att hon var högst inblandad i styret av riket jämte sin make. I Knut Lavards helgonlegend sägs att Danmark ska ha styrts "med kvinnohand" under kung Nikolas tid, och en av två kända mynttyper från kung Nikolas regeringstid bär både kungens och drottningens namn. Det senare är något direkt unikt för europeisk räkning vid den här tiden.

Spoiler: visa

Då Margaretas far kung Inge dog något före år 1111 blev hon dessutom, såsom varandes Inges äldsta levande ättling, den som förvaltade kung Inges alla privata egendomar, vilka torde ha varit omfattande. Enligt den vid 1100-talets slut verksamme Saxo Grammaticus såg Margareta till att skifta arvet med Inges övriga ättlingar. Yngsta systern Katarina, systerdottern Ingeborg och brorsdottern Ingrid försågs alla med goda portioner ur faderns arv, och dessa unga fröknar användes också av Margareta för att knyta vissa av de viktigaste personerna i Danmark till kung Nikolas hov. Ingeborg vigdes samman med Knut Lavard, kung Nikolas brorson och jarl i Slesvig, Ingrid med Henrik Skatelår, också han brorson till kungen, och Katarina kom att sammanvigas med Björn Järnsida, son till Knut Lavards äldre halvbror Harald Kesja, som dessförinnan hade gift sig med Margaretas tidigare styvdotter Ragnhild.

---
Någon gång under 1120-talet dog Margaretas kusin Inge den yngre, som fram till dess hade regerat i Sverige. Källäget för förhållandena i Sverige vid den här tiden är förvirrat, men Margaretas son Magnus ska enligt flera källor ha lanserats som ny kung i Sverige. Han hade dock problem med att bli erkänd i alla delar av landet.
—-
Sonens ambitioner att på sikt överta kronorna i såväl Sverige som Danmark delades förmodligen också av Margareta, men vållade samtidigt mycket bekymmer. I söder blev Knut Lavard allt mäktigare, och då han 1129 till och med blev utsedd till kung av obotriterna och började uppträda som kung Nikolas like, ökade spänningen. Margareta ska inledningsvis ha blivit rasande på Knut för dennes uppträdande, och enligt Roskildekrönikan har hon mer eller mindre inspirerat sin son till mordet på Knut.

Hon lät alltså gifta bort sin syster med hertig Knut Lavard för att de skulle knytas närmare dem, men sedan var hon bakom mordet på sin systers man. Margareta dog år 1130 av vattusot men mordet ledde till inbördeskrig och till döden för både sonen Magnus och kung Nils.

En halvbror till hertig Knut Lavard och frilloson till kung Erik Ejegod blev sedan kung, Erik Eriksson, kallad Erik Emune.

Erik blev tidigt jarl på Lolland och lät 1131 utropa sig till kung, sedan hans halvbroder Knut Lavard blivit mördad av Magnus Nilsson. Först förlorade han flera slag, men till slut segrade han i det stora slaget vid Foteviken, i sydvästra Skåne, 1134, över sin farbror Nils och dennes son Magnus. Han fick då tillnamnet Emune, "den minnesvärde".

Efter slaget vid Foteviken blev Erik Emune hyllad som kung på Sankt Libers hög vid Lund. Han tog Lund som säte och gjorde staden till Danmarks huvudstad.

1135 lät Erik avrätta sin halvbroder Harald Kesja och tio av dennes söner. 1136 anföll han Rügen, intog Jaromarsburg med templet Arkona och tvingade invånarna att för en kort tid anta kristendomen. Den 18 september 1137 mördades Erik på tinget i närheten av Ribe av stormannen Sorte Plov och blev begravd i Ribe domkyrka.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Emune

Ja, det var då verkligen blodtörstigt att inte bara döda sin halvbror utan även tio av hans söner. Säkert för att inte någon av sönerna skulle kunna konkurrera om tronen.

Så småningom blev Knut Lavards son Valdemar den store kung av Danmark och han såg till att fadern helgonförklarades. Hans helgondag var den 7 januari.

Att Knut blev mördad just den 7 januari berodde på att det var dagen efter julens slut. Vid denna tid varade julen fram till trettondagen (6 januari) och brott begångna under julfriden bestraffades extra hårt. Den 7 januari var dock den första vardagen efter jul och straffsatserna var åter sänkta, så det var ett sätt för mördarna att mildra sina straff, om de skulle bli fasttagna. Den 7 januari kom sedan att få Knuts namn i almanackan, till minne av Knut Lavard och så blev det även i Sverige. Knut kom därför att förknippas med julens slut så mycket att när julen i Sverige 1680 förlängdes med en vecka och istället slutade på tjugondagen flyttade man med Knuts namn. Det är anledningen till att Knut i Sverige (och Finland, som då var en del av det svenska riket) står på den 13 januari istället för den 7.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Knut_Lavard