Jag känner mig väldigt obekväm bland andra utanför hemmet. Idag på dagis ville ett av barnen prata med mig men samtalet ebbade snabbt ut. Jag kände mig så OBEKVÄM, kändes inte bra att vara där. Ville bara därifrån.

Har inte lika mycket energi som andra, kräver många mellanmål men jag brukar slarva. Jag känner mig MINDRE VÄRD än andra. När jag möter någon då jag är ute och går, lämnar jag genast plats åt den jag möter, även om jag måste in i en snöhög. Har alltid känt mig mindre värd, tycks inte bli bättre utan snarare sämre. Jag vågar nästan inte gå ut alls! Jag gör det för sonens skull, jag vill att han ska få en bra uppväxt vilket jag inte fick.

Någon annan som lider av detta?

Ja. Jag är osunt snäll mot främlingar.

Grr, hann inte ändra, så jag får skriva ett andra meddelande. Jag fungerar en del som du beskriver, men jag ser mig inte som mindre värd än i någon annan bemärkelse än att jag inte har speciellt mycket pengar, att jag bor hemma, att jag inte har jobb eller någon speciell utbildning. Ur ett stort perspektiv, alltså.. Som människor på jorden är vi alla lika värda.

Jag känner igen mig och ändå inte.

Dvs jag går ofta undan för andra också. Jag känner mig mer försvarlösare än andra, psykiskt och fysiskt.

Men egentligen kände jag mig inte mindre värd. Jag tyckte jag var minst lika bra som andra , fast tyvärr verkade inte andra människor uppskatta el gilla mig. Och den känslan gör en också osäker.

vallesmamma skrev:Jag känner mig väldigt obekväm bland andra utanför hemmet. Idag på dagis ville ett av barnen prata med mig men samtalet ebbade snabbt ut. Jag kände mig så OBEKVÄM, kändes inte bra att vara där. Ville bara därifrån.

Har inte lika mycket energi som andra, kräver många mellanmål men jag brukar slarva. Jag känner mig MINDRE VÄRD än andra. När jag möter någon då jag är ute och går, lämnar jag genast plats åt den jag möter, även om jag måste in i en snöhög. Har alltid känt mig mindre värd, tycks inte bli bättre utan snarare sämre. Jag vågar nästan inte gå ut alls! Jag gör det för sonens skull, jag vill att han ska få en bra uppväxt vilket jag inte fick.

Någon annan som lider av detta?

Nej. Varför skulle man vara mindre värd för att man orkar mindre? Visst kan man rent objektivt konstatera att man som förtidspensionerad och inte längre ung och trådsmal är en nolla i ytliga människors ögon där ålder, utseende och glassigt yrke är det enda som räknas. Men det är inte heller någon anledning att känna sig värdelös som person.

Däremot kan jag känna mig som ett ufo bland folk som är alltför normala och då blir jag antingen ännu konstigare, eller så kickar mitt NT-program in så jag kan prata deras språk en stund. Men jag blir väldigt trött av det.

Lämna plats för andra gör jag ofta men då av ren vänlighet, om jag inte har för bråttom.

vallesmamma, jag tycker du ska prata med vårdfolk om det här och i möjligaste mån jobba på det här. Det är inte bara viktigt för dig och hur du mår framöver, utan även för ditt barn. Lycka till!!

Det du känner, vallesmamma, är en klassisk depressionsmarkör.

Sök läkarhjälp. Om det är jobbigt att ta tag i det på egen hand (och det är det ju när man känner sig som en tysk riksmark i ett bankvalv av brittiska pund), så be någon att följa med dig. Någon som kan ställa krav på läkarna/sköterskorna och som kan bli lite hälsosamt förbaskad å dina vägnar.

Psykiatrin har ofta fulla kalendrar, men ring dit först i alla fall, de kanske har en tid. Annars får du först gå till din vårdcentral och tala med din husläkare. Om du inte har någon sådan, så är det alltid någon på varje vårdcentral/husläkarmottagning som tar hand om de som inte har valt någon husläkare.

Jag hoppas att allting förändras till det bättre.

Kan vara depression, kan vara en helt normal betingning på hur många av oss har blivit behandlade. (För mig är det det senare.) Men hjälp ska man kräva ändå. Gärna med hjälp att kräva den (för det kan tyvärr behövas).

Zombie skrev:Kan vara depression, kan vara en helt normal betingning på hur många av oss har blivit behandlade.

Eller en korsning. Depression, npf-känslighet, psykiska/psykologiska pålagringar. Inget muntert.

Sök hjälp, vallesmamma!

Tack för alla bra svar! Jag går hos en kurator som jag har tid hos imorgon. Ja, jag känner mig nere. Mitt liv har inte heller varit lätt med massor av mobbning av även vuxna, jag mobbades som ung vuxen av andra vuxna. Inte ens på KomVux slapp jag mobbning. Senare blev jag misshandlad i ett förhållande.

Jag känner mig också som ett Ufo, ingen tycks förstå mig, utom min man. Kuratorn är också bra. Jag äter Sertralin men det kanske inte räcker nu. Tycker också ni andra som också har AS förstår hur jag har det, vi har ju samma diagnos.

vallesmamma skrev:Tack för alla bra svar! Jag går hos en kurator som jag har tid hos imorgon. Ja, jag känner mig nere. Mitt liv har inte heller varit lätt med massor av mobbning av även vuxna, jag mobbades som ung vuxen av andra vuxna. Inte ens på KomVux slapp jag mobbning. Senare blev jag misshandlad i ett förhållande.

Jag känner mig också som ett Ufo, ingen tycks förstå mig, utom min man. Kuratorn är också bra. Jag äter Sertralin men det kanske inte räcker nu. Tycker också ni andra som också har AS förstår hur jag har det, vi har ju samma diagnos.

Har du utsatts för mobbning och misshandel kanske inte vanlig terapi är nog. Kanske du har posttraumatisk stress? Jag känner inte dig, och jag har inte ork att gå in i andras historier för djupt, eftersom jag själv går i behandling för just det, men det är ju inte omöjligt att det finns nåt sånt hos dig. Då krävs det annat än lite stödsamtal...

Känner mig nog oftast som mitt nick kanske visar ivägen. Jag har nog ofta givit vika eller underordnat mig. Levde i ett otroligt destruktivt äktenskap med en kvinna som var konstant otrogen, men behandlade mig som skit, för hon trodde inte jag fattade då. Jag tror hon ansåg att jag inte hade något riktigt människovärde.

Dessutom har jag fått avslag på utredning, jag har för små problem.
vallesmama
Jag förstår mycket väll hur du känner, känner själv ofta att jag helst vill försvinna, utom när jag känner mig engagerad i något.

Det kallas bland annat för en "låg självkänsla".

Nog för att jag gärna släpper fram folk men inte för att jag skulle känna mig som det ena eller det andra särskilt ofta.
Kan iofs oroa mig för o trampa folk på tårna o göra dem ledsna men i övrigt brukar jag inte se mig som något.
Jag ser det som ett sätt att göra så alla inblandade kommer fram.
Släpper fram en, sedan går jag, kugghjulsprincipen.
Ibland säger jag tom "varsågod", det brukar folk gilla oftast.

NT:s (eller om det nu inte alls har med NT eller inte att göra?) verkar ha en princip att störst går först, och känner man av att den man möter är den som kommer att vika undan, så är det det som gäller - inte att överväga om man själv ändå ska välja att vara den smidiga parten, om man t ex uppenbart är den som skulle ha lättast att ta ett steg åt sidan.

Ska man anta att de är lika perceptiva inbördes och kan känna av gradskillnaderna ner till minsta tusendel? Mnja, jag tror snarare att det är just när folk är för jämbördiga för att komma fram till vem som ska vika undan som folk springer in i varandra, eller båda väjer åt samma håll flera gånger om och så.

Men det handlar alltså inte om mesta möjliga smidighet gentemot andra. Något man skulle kunna tro skulle ingå i något som heter någonting sådant som "social komptens". Men det uttrycket handlar bara om helt andra områden. Och den normala världen handlar helt enkelt verkligen inte alltid om att kunna vara särskilt smidig och uppmärksam på världen runt omkring sig.

När det gäller att ta sig fram och släppa fram andra ute på stan känner jag mig nästan alltid som den särklassigt smidigaste och förundras över att de flesta andra är så off. Jag kan läsa av en situation, "där står de med sina barnvagnar och pratar, där möter jag två gående och en som kommer bakifrån dem springande och har bråttom" eller "här klev jag just först av tunnelbanan längst fram och där kommer en kille springande och vill med tåget jag just klev av, jag tar ett steg åt sidan och släpper fram honom så han slipper missa det och behöva vänta på nästa" och det verkar alltid som att de klart flesta andra har totalt nedsatt perceptions- och analysförmåga och går omkring och missbedömer allt sådant, eller bara inte ser några andra än sig själva alternativt inte bryr sig.

Men det är vi som är konstiga och avvikande...

Jag undrar om det verkligen är så att störst går först. Själv är jag absolut inte störst, men folk verkar inte ha några problem med att väja för mig. Själv brukade jag också alltid ge plats åt mötande och allmänt förminska mig själv för att andra skulle få plats.

Är övertygad om att det har med självkänsla att göra. Det finns absolut ingen rationell anledning att jag alltid ska flytta på mig när nån annan likaväl kan göra det. Då bekräftar man för sig själv sin underlägsna ställning.

Det senaste året har jag aktivt försökt att bli av med det recessiva beteendet. Öka självförtroendet genom att bota ett symptom i taget. Jag tror det har hjälpt. Numera väjer jag aldrig först och då bara så lite som möjligt. Enda konsekvensen har inneburit en ökande mängd axelknuffar då ingen gått åt sidan tillräckligt. Mest med invandrartjejer i åldern 20-25, de är fan sämst på att flytta på sig. Män, även vältränade sådana med stora muskler och rakade skallar, är bra mycket bättre på att väja än invandrartjejer.

Mammor med barnvagnar tillhör en alldeles speciell kategori. Tror visst de äger världen och parkera sina idiotiska barnvagnar var de vill. Har man tagit sig privilegiet att trycka ut en ungjävel, vars uppväxt man får betald av hederliga skattebetalare, borde man kunna vara lite tacksam, men icke. De parkerar barnvagnarna så folk inte kan komma av bussen och möter man dem på trottoarerna kan de inte flytta på sig en millimeter oavsett hur mycket skit man har att bära på.

Ibland tror jag att jag går till överdrift. Av ytterligheterna *alltid* väja och *aldrig* väja måste det finnas något jämviktstillstånd. Man ska ju inte behöva välja mellan att vara antingen självutplånande eller ett arsle. Men då måste man gå på känsla eller något, vilket är jobbigt. Hade det funnits något rättvist regelbaserat system hade det varit mycket enklare.

Förutom i Oidipus-dramat, eller när vissa kaxiga killar går och medvetet brer ut sig över hela trottoaren i lättgenomskådat försök att verka större och mäktigare än de är, så har jag nog aldrig ens reflekterat över att detta med vejande eller ej skulle ha något med rang att göra.

Jag råkar väldigt sällan ut för att behöva veja mot min vilja, utan oftast är det ett ömsesidigt försök att undvika en krock, eller div ömsesidiga ursäkter om detta misslyckas.

Sen finns det, som flera av er erfarit, visserligen en del som är så fokuserade på annat (t ex av att tjattra med väninnorna eller i mobilen) att de helt enkelt inte ser sig för, men sånt kan väl hända vem som helst av oss när vi är fokuserade på annat? Får jag se ett snyggt hus t ex, kan jag missa det mesta i människoväg.

Att hantera en barnvagn på stan måste vara en logistisk mardröm och de är väl inte mycket lättare att styra än en kundvagn? Således torde det vara lättare för andra att veja än för barnvagnsföraren. Men visst, för det kan de ju försöka visa lite hänsyn också.

Känner mig extremt värdelös, inget jag gör blir i mitt huvud rätt, om jag inte gör någonting som jag blir betraktad som ett geni för, i a f att jag själv betraktar mig själv som ett geni, det är egentligen huvudsaken...
Vet inte vad jag ska ta mig till riktigt...Det är verkligen plågsamt att jämföra sig med historiska rollmodeller, hela jävla tiden...
Någon med tips? Förutom terapi, vad kan man göra? Mediciner? Jag är fanimig endast 17, så bensodiazepiner kommer jag knappast få utskrivna igen...Antipsykotika? Men finns det särskilt psykisk dysfunktion med liknande tendenser som jag nämnt? Vet fan inte vart jag ska ta vägen...

Jag känner igen mig mycket i det du skriver vallesmamma. Jag har haft dåligt självförtroende hela livet och känt mig sämre än andra. Jag ger alltid plats åt andra eller låter andra få som de vill. Jag vet inte varför, det är bara så det har varit. Jag har börjat fundera på varför jag gör så på sistone. Men jag har inte hittat något bra svar. I ett inlägg i denna tråd skriver Lakrits att det kan vara ett tecken på depression. Har jag en depression då? Det har jag inte trott. Jag har väl varit lite "nere" låt säga det senaste året, pga att jag gjort en utredning och fått reda på mina "problem" plus att det varit "tjafs" hemma med sambon. Men inte trott det är depression. Dåligt självförtroende har jag ju haft hela livet. Har jag haft depression hela livet då? Jag får undersöka detta vidare.

På mig biter fakta, vet inte om det funkar på dig men funkar du någolunda som mig skulle jag nog efterlysa andras åsikter om en själv.

Vet inte om det har med självkänsla att göra, för ju mer bråttom man har, desto mer benägen är man väl att knuffa undan andra. Har väl knappast med hur stark man är heller, för det är inte speciellt realistiskt att tro att det blir ett slagsmål p.ga en knuff eller putt.

Jag brukar knuffa de som inte flyttar på sig för mig. Oftast när de provocerar mig, så de får skylla sig själva. Men är de inte uppmärksamma så är det ju annat.

En snubbe som gick med två andra på tågstationen stirrade som fan och såg ful ut. Visste med en gång att det var ett "frontallobsfall", så jag gick rakt framåt och han flyttade inte på sig, verkade gå emot mig, då drog jag till honom med axeln. Vet inte exakt vad han sa men något fult var det. Jag vände mig inte ens om. Jag gick på den sidan tåget går, om det skulle spela roll. Tänkte inte på det då iallafall. W/e, jag lär slippa den idioten i framtiden.

En annan gång var det en tjockis som stod ivägen i en trapp. Henne "råkade" jag putta på när jag gick förbi. Var inte meningen, men det normala är nog att vänta eftersom hennes bakdel stod ut en bra bit utanför dörren. Hon trodde antagligen att det var meningen eftersom hon gick extremt sakta upp för trapporna, så jag ursäktade mig inte.

Tror att detta beteende är ganska onormalt. En genomsnittlig Svensk flyttar på sig(eller stannar) om man går emot den. Värsta mardrömmen för en svensk lär vara att konfrontera en utlänning i mörker. Jag gick fram till en cykeltjyv en gång och skulle hämta cykeln han hade stulit. Fredag el. lördag natt. Visste vem det var och att han käkade benso. Sa något dumt som att jag skulle hämta cykeln, då fick jag en käfftsmäll så att det sprutade blod från ett sprucket ögonbryn, men jag stod kvar. Han står och tittar en stund, sen springer han därifrån. Händelsen var inte alls skrämmande, skulle antagligen ha gjort detsamma igen. Dessvärre så har jag aldrig sett den turken efter det. Väldigt konstigt.

Men Parvlon, det där är fel, att putta någon för att denne är den ena eller den andre eller är på ett visst sätt har man inte rätt o göra.
Man får vara både ful o snygg men inget av det ger en rätten att putta dem.
Vet inte vad ett frontallobsfall är men antar att det betyder farlig person eller något i den stilen, det ger inte heller någon putträtt.

Om du försöker vara stark så skulle iaf jag påstå att en rakryggad stil med lugn på ett juste vis i alla lägen är den mest imponerande man kan uppvisa.
Jag försöker komma dit men är inte där jag vill vara ännu.

Man kan be folk o akta sig så man kommer fram, kan vara knepigt o göra det på ett sätt som funkar på alla men det uppskattas oftast.
Sedan finns det såklart människor som verkar tycka att man på något vis ska trycka ned andra o att det skulle vara det som är livets uppgift eller något.
Fast för att bygga en hållbar värld så är det ju inte särkilt bra att bli någon man behöver utveckla skydd emot.
Då utvecklar ju alla skydd mot varann och man strider snart istället för o samarbeta.

För mig är inte snällhet någon kostnad, har hört att det finns de som tycker det är jobbigt o vara snäll eller juste.

Men Parvlon, det där är fel

Att putta någon?

Nej, det är helt rätt. Iallafall när jag gör det. *skojar*

Du har missförstått anledningen bara. Jag gjorde iofs ingen större ansträngning att förklara anledningen närmare, så jag får väl skylla mig själv, men att det skulle vara för att personen var ett frontallobsfall, trodde jag inte att någon kunde tro. Jag kan inte se hur folk tänker.

Sedan finns det såklart människor som verkar tycka att man på något vis ska trycka ned andra o att det skulle vara det som är livets uppgift eller något.

Nämn en sådan person? (om vi tar bort "verkar" och "eller något")

För mig är inte snällhet någon kostnad, har hört att det finns de som tycker det är jobbigt o vara snäll eller juste.

Är man snäll mot mig, så behöver inte jag heller anstränga mig.

Lakrits: lol

Det finns en Adamsson-seriestripp, där Adamsson möter ett par kroppsbyggare på en smal trottoar.
Den ene av dem fräser, "Flytta på're, gubbe! Jag går inte ur vägen för idioter".
"Men det gör jag", svarar Adamsson och kliver åt sidan.