Hallå!
Är ungefär 25 år gammal, och har drag åt autism.

Tycker mycket om intellektuella diskussioner (inom filosofi, rymden, fysik osv).
Har svårare att snacka om vardagliga saker såsom filmer, gym, sex, serier och liknande med många av mina kompisar. Dessa diskussioner enligt mig, tenderar att ofta bli desamma vilket är tråkigt.
Sedan när man väl försöker starta en djup konversation med någon man känner väl, försöker dem i många fall att byta ämne direkt till något mer ytligt ämne.

Så lösningen på mitt lilla "problem" är att hitta fler likasinnade människor med liknande intressen, men frågan är var man hittar dessa människor?

Läs en kvällskurs om astronomi på universitetet. Dina studiekamrater kommer förmodligen åtminstone vilja diskutera kosmologi, rymd och fysik.

Eller en inledande kurs i filosofi. Då kommer dina studiekamrater kanske inte vara så begåvade, men de kommer tycka om att prata i munnen på varandra.

Hej!

Mitt favoritämne är också fysik, kvantfysik, kosmologi, astronomi, m.m. som sen går över i filosofi när man funderar på vad kopplingen till det mänskliga medvetandet är för något. Jag sitter o tänker ut teorier o liknande.

Har ingen utbildning inom området, hade jag inte blivit sjuk så hade jag läst fysik på högre nivå. En nackdel är jag är dålig på matematik, en nödvändighet för att förstå fysiken. Men Einstein sa att fantasin är det viktigaste!

RapeRegs skrev:Läs en kvällskurs om astronomi på universitetet. Dina studiekamrater kommer förmodligen åtminstone vilja diskutera kosmologi, rymd och fysik.

Eller en inledande kurs i filosofi. Då kommer dina studiekamrater kanske inte vara så begåvade, men de kommer tycka om att prata i munnen på varandra.

Jag tycker du är så rolig. Det är synd det inte är ömsesidigt

RapeRegs skrev:Läs en kvällskurs om astronomi på universitetet. Dina studiekamrater kommer förmodligen åtminstone vilja diskutera kosmologi, rymd och fysik.

Eller en inledande kurs i filosofi. Då kommer dina studiekamrater kanske inte vara så begåvade, men de kommer tycka om att prata i munnen på varandra.

Aaa, det var faktiskt en väldigt bra idé.

Richard skrev:Hej!

Mitt favoritämne är också fysik, kvantfysik, kosmologi, astronomi, m.m. som sen går över i filosofi när man funderar på vad kopplingen till det mänskliga medvetandet är för något. Jag sitter o tänker ut teorier o liknande.

Har ingen utbildning inom området, hade jag inte blivit sjuk så hade jag läst fysik på högre nivå. En nackdel är jag är dålig på matematik, en nödvändighet för att förstå fysiken. Men Einstein sa att fantasin är det viktigaste!

Hallå!
Jaha, vad kul att du är intresserad av liknande områden.
Är beredd att hålla med Einstein om att fantasin är en av de viktigaste egenskaperna när det kommer till fysik.

Jo, jag tror det. Jag tycker om att fantisera ihop teorier inom olika områden om hur saker fungerar, men sen kan jag naturligtvis inte bevisa de matematiskt med svåra ekvationer o sånt, vilket är det nödvändigaste.

Dock är jag inte säker på hur, eller om, Einstein fantiserade om relativitetsteorin på nått visuellt sätt innan han kom fram till att den verkligen stämde med matematik?

Ibland lägger jag fram teorierna på bl.a. Flashback, där de oftast snart motsägs, och varför... Men det gör inget, ser det som att man då lärt sig något nytt.

thebluewizard skrev:

Richard skrev:

thebluewizard skrev:
Tack så mycket ja men jag kan delvis relatera till det du skriver angående acceptans. Att jag kommit såhär långt ändå tackar jag delvis min psykolog för som varit otrolig i denna process. Jag fick inte göra några IQ tester eller liknande men jag har en forskarbakgrund inom fysik så antar att det i sig är talande.

Lite OT, men f-n vad coolt, fysik alltså!

Min dröm var att läsa fysik på högre nivå, men fick inte ihop till en gymnasieexamen ens, p.g.a. min psykiska ohälsa. Men sitter ofta o läser om kvant-, partikel- o astrofysik, o försöker förstå vad allt är för nått. Håller på att försöka ta igen matten från till att börja med, gymnasiet, då man måste kunna det för att förstå mer avancerad fysik.

Vad forskade du om?

Tack vad snällt skrivet

Jag läste faktiskt in min behörighet vid folkhögskola då min grundskola/gymnasieskoletid var rätt hemsk pga mobbing och annat. Jag gick sedan Fysikerprogramet vid Lunds Universitet och specialiserade mig sedan mot experimentell kärnfysik. Jag ingick i en internationell grupp som hade sin bas vid MaxLab och vi försökte lära oss mer om atomkärnans egenskaper.

Du får mer än gärna skriva och fråga kring sådant som du läser, alltid kul att prata med andra intresserade

Jag hade en tanke på att gå sjukhusfysiker-programmet först, men nu i efterhand hade jag valt att först kandidera i vanlig (teoretisk) fysik, o sen gå vidare o förhoppningsvis komma upp i forskningsnivå. Givetvis hade jag velat vara med o gjort experiment också, om än att det heter teoretisk fysik.

Jag pysslade dock lite med just "experimentell kärnfysik" för mig själv, om man nu kan kalla det så, men det hände inte så mycket mer än att polisen o Strålsäkerhetsmyndigheten kom o tog alla mina grejer o jag dömdes för miljöbrott samt brott mot strålskyddslagen...
Artikel om det; https://www.vi.se/artikel/han-misstankt ... or-i-koket

Så då kunde jag inte fortsätta med några experiment längre. Hade gärna velat upprepa bl.a. Rutherfords experiment om hur han upptäckte atomkärnan, byggt en dimkammare, studerat de olika typerna av strålning med magneter, m.m. o det jag försökte var att få ut neutroner, för att kunna transmutera andra ämnen. Hade ingen tanke på att de måste ha viss energi/hastighet då. Jag kunde inte särskilt mycket då, o det kan jag egentligen fortfarande inte. Men ämnet är intressant o jag läser mycket numera, o har ett konstant Facebook-flöde av lite mer lättlästa artiklar om fysik. Naturligtvis en del om radioaktivitet o partiklar, men även om kvant- och astrofysik. Försöker även hänga med vad som händer i CERN och liknande.

Visserligen stämmer denna bild in rätt bra på mig...


Men sitter ibland o tänker ut egna teorier, visserligen utan att tänka på om de hade fungerat matematiskt, men de visar sig ändå oftast ha tagits upp för över 50 år sen när jag googlar på det. Nu sist var det denna som jag trodde jag kommit på; Many-worlds interpretation. Men det går ofta över mer o mer i filosofi, vilket givetvis fortfarande är intressant. En gång blev jag dock galen (fick psykos) när jag tänkte för mycket på vad medvetandet var för något, o trodde till sist att jag inte existerade. Men det gick över efter att ha fått sova lite.

Men som sagt kan jag knappt gymnasiematten längre, o måste ta igen den. Det gör jag på egen hand med hjälp av bl.a; https://www.matteboken.se/ Tråkigt, men ytterst nödvändigt. Jag började studera på riktigt, men fick bara läsa på 12,5 % utan att min sjukersättning påverkas. O när det gäller studier, så måste man lägga HELA sjukersättningen vilande, man kan inte ha den på deltid vid studier, endast vid jobb, annars hade jag börjat på 25 %. Men det fungerade inte ens på 12,5 %, det tog två veckor innan man fick svar på frågor o ingen som helst respons alls på de arbeten o uppgifter man lämnade in. Så jag gav upp efter ett par månader. Men det var kemi jag började med då.

Men hursomhelst tror jag inte att jag kommer få svar på mina existentiella frågor, inte i detta livet i.a.f...

Är väldigt intresserad i det här med AI också, om det ö.h.t. går att skapa ett elektroniskt medvetande. Och vad kvantdatorerna kan komma att erbjuda. Läser/lyssnar just nu på boken "Superintelligens" av Nick Bostrom, den är väldigt intressant i ämnet, o det är inte utan man känner lite oro för AI-utvecklingen...

Moderator Alien: Detta och följande inlägg har flyttats från https://www.aspergerforum.se/utredning- ... 62481.html

Oj, det var en hel del det! Ja jag kommer ihåg möjligheten att få specialisera sig mot sjukhusfysik under utbildningen men det gick rätt fort bort för mig iaf.

Ja trappbilden stämmer rätt bra in på mig med förutom att jag inte gillar matematisk statistik och sannolikhet.

En dimkammare borde du väl kunna bygga? De kan man ju t.ex köpa i handeln. Ja att transmutera ämnen är mycket komplicerat! Om träffytan inte ska gå mot noll måste precis som du skriver neutronerna ha en relativt låg hastighet.

Är det någon bok jag brukar rekommendera är det Ett utsökt universum av Brian Greene. Den är otrolig! Brian Greene är en av de främsta experterna på supersträngsteori och i boken går han igenom Kvantmekaniken och den Allmänna Relativitetsteorin varför dessa i nuläget inte går att förena och hur supersträngsteorin erbjuder en lösning på detta problem.

Jag delar din uppfattning kring AI. I våras ställde jag faktiskt ett välkänt kvantmekaniskt problem till en AI som först gav mig fel svar på lösningen, när jag påpekade det ändrade AI svaret till det korrekta. Intressant och läskigt om du frågar mig.

Jag har lyssnat på en av de främsta experterna inom svarta hål en rysk professor som jag i nuläget inte kommer ihåg namnet på, och han berättade saker som lät helt galna, som att teorier som säger att om vi åker in i ett svart hål kommer vi ut i ett alternativt universum och där är det svarta hålet vitt. Svårt att ta in!

Jo visst, jag hade tänkt bygga en dimkammare, men får inte ha radioaktiva saker hemma, mer än typ uranglas.

Men Ett utsökt universum tror jag att jag har, men inte läst ännu. Tack för tipset. Känner i.a.f. igen namnet, Brian Greene. Supersträngteorin verkar för avancerad för mig, mer än att de är vibrerande strängar av energi som verkar i typ 11 dimensioner. Har på sin höjd börjat läsa denna, men t.o.m. den var något avancerad också...


Men jag visste inte att det fanns en ev. lösning till att förena relativitetsteorin o kvantfysiken med hjälp av supersträngteori. Men visst, det är väl som sagt fortfarande bara just teorier?

O svarta hål är ju bland det mest fascinerande fenomenen som finns, har också hört teorier om att ett svart hål kan vara kopplat till ett s.k. vitt hål i ett parallellt universum. Men det borde väl vara ett svårt problem att överleva, eller ens få igenom något utan att det förstörs, genom det...?

Man behöver inte ha radioaktiva preparat för att ha "nytta" av dimkammare. Du kan se den kosmiska bakgrundsstrålningen med hjälp av en sådant.

Ja alltså supersträngsteorin är en av de mest komplicerade teorierna inom fysiken. Precis som du skriver är det endimensionella strängar i ett 11 dimensionellt universum, jag har utfört enkla beräkningar kring dessa där man kan visa att våra fysikaliska lagar fortfarande är giltiga i ett 11 dimensionellt universum men teorin kring supersträngar är mycket komplicerad och kräver nog en livstid av studier för att göra teorin till sin.

Det är som sagt en teori och i nuläget finns det inga experiment som kan belägga teorin, men den erbjuder ett sätt att förena kvantmekaniken och den allmänna relativitetsteorin och det i sig är ju en anledning att försöka belägga teorin.

Alltså, fysiken kollapsar i närvaro av ett svart hål, vi vet inte vad som händer i närheten av ett sådant. Vi vet att tiden går långsammare i närvaro av ett massivt objekt det har vi mätt, men vad händer då när vi t.ex passerar händelsehorisonten på ett svart hål? I närheten av singulariteten stannar tiden upp osv. Dessa frågor har vi i nuläget inga svar på.. Enligt den allmänna relativitetsteorin ger också supermassiva svarta håll upphov till maskhål som vi i teorin skulle kunna använda för att färdas enorma avstånd på mycket kort tid. Problemet med detta är att de samtidigt är mycket instabila så även om vi skulle kunna hitta ett sådant så existerar de bara en mycket kort tidsperiod, så pga detta kan vi inte använda dem för rymdfart.

Det är intressant allt det där. Strängteorierna är väl inte heller en enda teori, utan det finns lite varianter av dem? Men tror den s.k. M-teorin är den populäraste?

Nästan rätt; https://sv.wikipedia.org/wiki/M-teori M-teorin förenar de olika strängteorierna. Men sen har jag aldrig begripit mig på t.ex. det där med öppna strängar o runda, mer än dess beskrivning. O hur stora skulle strängarna vara? Något mindre än kvarkar o elektroner, eller så små som ner till en Planck-längd? Det är ändå en betydande storleksskillnad. Finns det kanske nått mellanting? Om teorin ens stämmer...

Men supermassiva svarta hål finns väl liggande i kärnan i troligtvis varenda galax? Eller menar du att maskhålen bara skulle existera för ett ögonblick?

En teori som jag fantiserat ihop är att i varje svart hål finns det, eller leder till, ett helt nytt universum, med andra naturkonstanter o annan skala, men för övrigt likadant som vårt. Samt att hela vårt universum, där de konstanter vi känner till sätter gränserna, i sin tur skulle innefattas i ett svart hål i ett större universum.

Jag har svårt att tro på nån Gud, utan tror istället på nån form av evigt system. Det o samt frågan om vad vårt medvetande är, är de största mysterierna tycker jag.

I M-teori finns det väl flerdimensionella "strängar" kallade "bran" om jag inte minns helt fel. Det är några år sen jag studerade sånt dör sist.
Alla de överblivna dimensionerna i olika strängteorier är väl hoprullade i plankskalan och i en del av teorierna kan strängarna bilda slutna öglor runt en sån hoprullad dimension. Samtidigt har jag för mig att det pratades om bran som sträcker sig över hela universum.

Sträng- och M-teori är både flummigt och svårt.

Jo, det där om "hoprullade dimensioner" har jag också hårt det beskrivas som. Men fler dimensioner än 3, 4 med tiden, tycker jag är extremt krångligt att föreställa sig...

Jag tycker bara en sån här "Klein bottle" sätter griller i huvuden, den kan bara existera i 4 dimensioner...


För att inte tala om Calabi-Yau-utrymmen; https://en.wikipedia.org/wiki/Calabi%E2 ... u_manifold

Svårt att besvara alla funderingar och tankar kring ämnet..

För mig handlar det ytterst om de matematiska uttryck och ekvationer som är utöver experimenten är grunden för fysiken.

Ta kvantmekaniken t.ex. Av alla de teorier jag studerat är det den vackraste av dem alla, jag tycker att matematiken den baseras på är vacker, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det i ord utöver detta men så är det. Det är samtidigt den mest abstrakta delen av fysik jag studerat, utifrån vår Newtonska världsbild är den ologisk men för mig spelar det mindre roll, då jag kan se det logiska i det matematiska resonemanget och för mig är det det viktigaste. Betyder det att jag förstår kvantmekanik? Nej det gör det sannerligen inte, Feynman sa vid ett tillfälle att träffar du någon som påstår sig förstå kvantmekaniken så har personen antagligen inte förstått något alls.

Det finns människor som påstår att de yttersta delarna av dagens fysik faller mer inom filosofi då vi inte har möjligheten att testa teorierna genom ett experiment och så kan man ju tycka, men samtidigt kan vi idag göra saker som för bara några år sedan var totalt ogenomförbart. Ta svarta hål, under 80-90 talet var det inte ovanligt att fysiker/astronomer/kosmologer sa att svarta hål var en omöjlighet. Jfr det med idag när vi dels vet att de finns och att de är många men faktiskt även fotograferat ett. Den utveckligen är iaf för mig hissnande och gör att man nog bör vara försiktigt med att postulera vad vi har möjlighet att göra i framtiden.

Föremål som Klein Bottle har jag aldrig riktigt förstått hypen eller det visuella kring, hur ska du rita ett fyradimensionellt föremål i en tredimensionell rum? När jag studerade högre matematiska dimensioner i Lund var våra föreläsare noga med att påpeka att vi inte fick försöka föreställa oss dessa dimensioner fysiskt. Däremot lutade vi oss mot de matematiska uttryck som vi arbetade med på det sättet blev det abstrakta konkret för mig iaf.

thebluewizard skrev:Jag fick inte göra några IQ tester eller liknande men jag har en forskarbakgrund inom fysik så antar att det i sig är talande.

Och jag är forskarutbildad i ett humanistiskt ämne vid Lunds universitet. Efter diagnos blev jag erbjuden att måla och lägga pussel i daglig verksamhet. Det är lite det jag menar med att stödåtgärder etc inte är anpassade utan utgår från fördomar och allt-ska-passa-alla mentalitet.

Richard skrev:Jag pysslade dock lite med just "experimentell kärnfysik" för mig själv, om man nu kan kalla det så, men det hände inte så mycket mer än att polisen o Strålsäkerhetsmyndigheten kom o tog alla mina grejer o jag dömdes för miljöbrott samt brott mot strålskyddslagen...
Artikel om det; https://www.vi.se/artikel/han-misstankt ... or-i-koket

Hatten av!
Att bygga atombomb hemma ger högsta betyg!

Ignatius skrev:

thebluewizard skrev:Jag fick inte göra några IQ tester eller liknande men jag har en forskarbakgrund inom fysik så antar att det i sig är talande.

Och jag är forskarutbildad i ett humanistiskt ämne vid Lunds universitet. Efter diagnos blev jag erbjuden att måla och lägga pussel i daglig verksamhet. Det är lite det jag menar med att stödåtgärder etc inte är anpassade utan utgår från fördomar och allt-ska-passa-alla mentalitet.

Tja min bakgrund har ju gjort mig allvarligt sjuk vid mer än ett tillfälle, så även om jag i perioder kan sakna forskarlivet är det inte på något sätt hållbart i längden. Jag behöver något annat och är öppen för förslag. Så länge jag mår bra av det jag gör är jag på något sätt likgiltig inför vad det kan vara. Jag har mått så dåligt så länge och är rätt färdig med den biten känner jag

thebluewizard skrev:Ta kvantmekaniken t.ex. Av alla de teorier jag studerat är det den vackraste av dem alla, jag tycker att matematiken den baseras på är vacker, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det i ord utöver detta men så är det. Det är samtidigt den mest abstrakta delen av fysik jag studerat, utifrån vår Newtonska världsbild är den ologisk men för mig spelar det mindre roll, då jag kan se det logiska i det matematiska resonemanget och för mig är det det viktigaste. Betyder det att jag förstår kvantmekanik? Nej det gör det sannerligen inte, Feynman sa vid ett tillfälle att träffar du någon som påstår sig förstå kvantmekaniken så har personen antagligen inte förstått något alls.

thebluewizard skrev:När jag studerade högre matematiska dimensioner i Lund var våra föreläsare noga med att påpeka att vi inte fick försöka föreställa oss dessa dimensioner fysiskt.

Jag skulle vilja förstå kvantmekanik. Problemet är att jag bara förstår sånt som jag kan tänka på i bilder. Det verkar hopplöst att göra med kvantmekanik. Det är bara formler, med massor av variabler som man flyttar runt. Jag känner att det inte går att förstå och tröttnar därför snabbt på att läsa om det.

Intressant! För mig är det precis tvärtom. Särskilt tydligt blir det inom matematiken där jag kan få kämpa rätt hårt med förhållandevis enkla geometriska problem, men älskar utmanande differentialekvationer och integraler för att nämna två exemepel.

Har du har en bakgrund inom naturvetenskapliga studier?

thebluewizard skrev:Har du har en bakgrund inom naturvetenskapliga studier?

Jag är civilingenjör, datateknik. Det var inte mycket fysik i min utbildning. Bara mekanik, vågrörelselära och värmelära.

nescio skrev:

thebluewizard skrev:Ta kvantmekaniken t.ex. Av alla de teorier jag studerat är det den vackraste av dem alla, jag tycker att matematiken den baseras på är vacker, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det i ord utöver detta men så är det. Det är samtidigt den mest abstrakta delen av fysik jag studerat, utifrån vår Newtonska världsbild är den ologisk men för mig spelar det mindre roll, då jag kan se det logiska i det matematiska resonemanget och för mig är det det viktigaste. Betyder det att jag förstår kvantmekanik? Nej det gör det sannerligen inte, Feynman sa vid ett tillfälle att träffar du någon som påstår sig förstå kvantmekaniken så har personen antagligen inte förstått något alls.

thebluewizard skrev:När jag studerade högre matematiska dimensioner i Lund var våra föreläsare noga med att påpeka att vi inte fick försöka föreställa oss dessa dimensioner fysiskt.

Jag skulle vilja förstå kvantmekanik. Problemet är att jag bara förstår sånt som jag kan tänka på i bilder. Det verkar hopplöst att göra med kvantmekanik. Det är bara formler, med massor av variabler som man flyttar runt. Jag känner att det inte går att förstå och tröttnar därför snabbt på att läsa om det.

Richard Feynman sa...


Jag kan t.ex. inte föreställa mig på nått sätt hur t.ex. en foton både är en våg o en partikel samtidigt, till den observeras, men man får bara acceptera att det är så. Eller fler dimensioner, hur det skulle kunna fungera? Jag vet inte om t.ex. Einstein såg i nån form av bilder hur allt fungerade i relativitetsteorin, eller om han bara räknade på det? Jag skulle i.a.f. vilja kunna se sånt i bilder...

Richard skrev:

nescio skrev:

thebluewizard skrev:Ta kvantmekaniken t.ex. Av alla de teorier jag studerat är det den vackraste av dem alla, jag tycker att matematiken den baseras på är vacker, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det i ord utöver detta men så är det. Det är samtidigt den mest abstrakta delen av fysik jag studerat, utifrån vår Newtonska världsbild är den ologisk men för mig spelar det mindre roll, då jag kan se det logiska i det matematiska resonemanget och för mig är det det viktigaste. Betyder det att jag förstår kvantmekanik? Nej det gör det sannerligen inte, Feynman sa vid ett tillfälle att träffar du någon som påstår sig förstå kvantmekaniken så har personen antagligen inte förstått något alls.

thebluewizard skrev:När jag studerade högre matematiska dimensioner i Lund var våra föreläsare noga med att påpeka att vi inte fick försöka föreställa oss dessa dimensioner fysiskt.

Jag skulle vilja förstå kvantmekanik. Problemet är att jag bara förstår sånt som jag kan tänka på i bilder. Det verkar hopplöst att göra med kvantmekanik. Det är bara formler, med massor av variabler som man flyttar runt. Jag känner att det inte går att förstå och tröttnar därför snabbt på att läsa om det.

Richard Feynman sa...

Feynman.jpeg

Jag kan t.ex. inte föreställa mig på nått sätt hur t.ex. en foton både är en våg o en partikel samtidigt, till den observeras, men man får bara acceptera att det är så. Eller fler dimensioner, hur det skulle kunna fungera? Jag vet inte om t.ex. Einstein såg i nån form av bilder hur allt fungerade i relativitetsteorin, eller om han bara räknade på det? Jag skulle i.a.f. vilja kunna se sånt i bilder...

Ja men precis så enligt vad Feynman sa

Nä det kan inte jag heller, men jag förlitar mig på det experimentella vad det visar oss genom the double slit experiment.

Hur Einstein såg på det vet jag inte, men han utgick ifrån visuella tankeexperiment när han formulerade den allmänna och speciella relativitetsteorin men sedan övergick hans arbete mer åt det teoretiska hållet. Uttrycker mig som en kratta idag men är mentalt helt utmattad...

Mvh Mikael

Richard skrev:

nescio skrev:

thebluewizard skrev:Ta kvantmekaniken t.ex. Av alla de teorier jag studerat är det den vackraste av dem alla, jag tycker att matematiken den baseras på är vacker, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det i ord utöver detta men så är det. Det är samtidigt den mest abstrakta delen av fysik jag studerat, utifrån vår Newtonska världsbild är den ologisk men för mig spelar det mindre roll, då jag kan se det logiska i det matematiska resonemanget och för mig är det det viktigaste. Betyder det att jag förstår kvantmekanik? Nej det gör det sannerligen inte, Feynman sa vid ett tillfälle att träffar du någon som påstår sig förstå kvantmekaniken så har personen antagligen inte förstått något alls.

thebluewizard skrev:När jag studerade högre matematiska dimensioner i Lund var våra föreläsare noga med att påpeka att vi inte fick försöka föreställa oss dessa dimensioner fysiskt.

Jag skulle vilja förstå kvantmekanik. Problemet är att jag bara förstår sånt som jag kan tänka på i bilder. Det verkar hopplöst att göra med kvantmekanik. Det är bara formler, med massor av variabler som man flyttar runt. Jag känner att det inte går att förstå och tröttnar därför snabbt på att läsa om det.

Richard Feynman sa...

Feynman.jpeg

Jag kan t.ex. inte föreställa mig på nått sätt hur t.ex. en foton både är en våg o en partikel samtidigt, till den observeras, men man får bara acceptera att det är så. Eller fler dimensioner, hur det skulle kunna fungera? Jag vet inte om t.ex. Einstein såg i nån form av bilder hur allt fungerade i relativitetsteorin, eller om han bara räknade på det? Jag skulle i.a.f. vilja kunna se sånt i bilder...

En våg(vatten) som kommer mot stranden kan knuffa en badboll längre upp på land. Som om den vore en annan badboll. Eller ett par händer.

Kanske inte lika konstigt med vatten då vatten består av atomer liksom badbollen. Men det är även där vågens energi som knuffas, tror jag. Fick lära mig på gymnasiet att vattnet i en våg bara rör sig upp och ner.

Ljudvågor kan beskrivas som fononer så vattenvågor kanske är aquaoner. Eller har jag missat något kanske.

thebluewizard skrev:

Richard skrev:

nescio skrev:Jag skulle vilja förstå kvantmekanik. Problemet är att jag bara förstår sånt som jag kan tänka på i bilder. Det verkar hopplöst att göra med kvantmekanik. Det är bara formler, med massor av variabler som man flyttar runt. Jag känner att det inte går att förstå och tröttnar därför snabbt på att läsa om det.

Richard Feynman sa...

Feynman.jpeg

Jag kan t.ex. inte föreställa mig på nått sätt hur t.ex. en foton både är en våg o en partikel samtidigt, till den observeras, men man får bara acceptera att det är så. Eller fler dimensioner, hur det skulle kunna fungera? Jag vet inte om t.ex. Einstein såg i nån form av bilder hur allt fungerade i relativitetsteorin, eller om han bara räknade på det? Jag skulle i.a.f. vilja kunna se sånt i bilder...

Ja men precis så enligt vad Feynman sa

Nä det kan inte jag heller, men jag förlitar mig på det experimentella vad det visar oss genom the double slit experiment.

Hur Einstein såg på det vet jag inte, men han utgick ifrån visuella tankeexperiment när han formulerade den allmänna och speciella relativitetsteorin men sedan övergick hans arbete mer åt det teoretiska hållet. Uttrycker mig som en kratta idag men är mentalt helt utmattad...

Mvh Mikael

Kanske detta kan vara något

https://www.youtube.com/watch?v=WIyTZDHuarQ