Hur brukar ni uppleva att det blir på aspergerträffar jämfört med i andra gruppumgängessammanhang med sociala hierarkier, rangordningar, subgrupperingar, subgemenskaper etc.? Min utgångsförväntning var att sådant inte skulle uppstå på aspergerträffar, men jag har ändrat uppfattning efter att ha varit med på några. Jag tycks vara så ointressant för andra människor att jag blir utanför till och med bland andra aspergare. Jag trodde vi majoriteten av oss aspergare tyckte så illa om sociala rangordningsmekanismer att sådana inte skulle få möjlighet att uppstå på våra träffar, men på de aspergerträffar jag har varit tycker jag mig ha sett mekanismerna i ungefär samma utsträckning som i samhället i övrigt. Vad har ni andra för erfarenheter?

Aldrig varit på AS träff. Men jag antar jag skulle "stjäla showen".

Hm... eller kanske deppa ihop. Får se.

Intressant fråga!

Min erfarenhet är väldigt lite av direkta hierarkier. Visst, de som är mest benägna och försigkomna att öppna munnen och tala lyckas förstås bäst med det.

Men på de träffar jag varit på tillsammans med andra har jag upplevt en grundläggande lyhördhet gentemot alla, och att vi strävat efter att inte stänga någon ute, kolla att alla "är med" och får chansen att komma till tals och så vidare.

Jag hoppas jag inte är naiv och blåögd och har missat en massa signaler då...

"Jag tycks vara så ointressant för andra människor att jag blir utanför till och med bland andra aspergare."

Kan det här vara det som ställer till det för dig? Vill du att andra ska intressera sig för dig, medans du inte intresserar dig för andra? Eller har du pratat med ngn och blivit tråkigt bemött?

Jag har inte märkt av ngnting negativt annat än att vissa håller låg profil och är tysta och mer tillbakadragna, vilket jag respekterat. Är man inte väldigt pratsam eller sitter och iakttar hellre än diskuterar så får man vara så tänker jag. Men klart att personer som babblar på verkar ha det trevligare än de som inte gör det, ska man tvinga dem att delta mer aktivt då Tallerger?

Kan de mekanismer du sett handla om att man varit ärligt ointresserad av att prata med dig just då? Det är just det som jag gillar på AS träffarna att det man ser är det som är, inget spel. Svårt att förklara, läggdax för länge sedan för mig. Vill du hellre att man ler och svarar artigt fast man egentligen inte alls vill? Det är för mig sådär typiskt svenskt beteende. Finnarna är mer kända för sin raka stil.

Pemer kom från ett besök i Finland med idén om att ha färgade skyltar på sig på träffar där en färg betyder prata gärna med mig:) en annan färg betyder att jag vill helst bara vara osv.

Jag är förvånad och glad för jag har trivts med samtliga jag träffat, och sån samhörighet har jag aldrig känt tidigare. Klart att det måste finnas personkemi inblandad på de träffarna oxå men mycket lättare att umgås än vad jag ngnsin haft tidigare.

Jag tänkte just ställa samma fråga om det egna ansvaret som mondo. Nu sa hon det bättre (läggdax här med...)

Jo, en sak: vad man "ger ut" i hållning, minspel, åtbörder och på mer svårdefinierade sätt kan ju också vara något annat än det man tror. Särskilt hos oss.
Det hindrar dock inte att de av oss som är hyggligt bra på att läsa av sådant läser av inte det som är, utan det som synes vara, nästan lika mycket som några andra. Tyvärr.
Så det kanske man måste tänka på även bland oss.

Annars tycker även jag att det har verkat befriande jämlikt på de aspergarträffar där vi har fått rå oss själva (och slippa "kursledare" och dylika).
Men olika jämlikt förstås - mer på träffar genom det här forumet, där vi kanske har vissa likheter från början och dessutom delvis känner varandra från nätet; mindre på träffar därhemma bland folk med mer disparat bakgrund och läggning och som inte har nätats först.

Jag försöker alltid att, i balanserad dos, småprata med andra och intressera mig för dem. Frågar hur de mår, hur det går med saker och ting och om det hänt något spännande sedan sist, till exempel. Så mycket förstår jag. Märker emellertid att jag ofta får kortare och mer oentusiastiska svar än vad andra får som ställer samma typ av frågor. Som att det inte är lika kul att prata med mig om det, helt enkelt.

Subgrupper blidas väl nästan alltid då tillräckligt många församlats, även på AS-träffarna?
Jag har en dåligt motiverad känsla av att det är vanligare och lättare att flyta mellan olika grupper samt att tillhöra flera grupper samtidigt i AS-sällskap.

Just för att jag känt mig utanför i de flesta gruppsituationer i mitt liv, och för att jag tycker så gräsligt illa om dessa sociala mönster, har jag alltid själv också försökt förhindra att andra blir utanför i det mindre antal gruppsituationer där jag faktiskt är "inne" i gruppen. Jag försöker tilltala den som inte ha varit med i samtalet på ett tag och ge en ny chans åt den som råkat uttrycka sig osmidigt etc. Det har jag utifrån mina erfarenheter och känslor upplevt som en sorts skyldighet att göra och det har väl varit min dåligt motiverade känsla att andra aspergare skulle ha likartade tankegångar.

Jag är nog inte så bra på att upptäcka hierarkier. På jobbet är det en annan sak, där jobbar man ihop i flera år, och då kan man inte undgå att märka hierarkier och subgrupper.

Själv brukar jag slukas upp i den konversation jag lyssnar på/deltar i, så jag märker nog inte ev subgrupper. Men som andra påpekat är det oundvikligt att det blir flera grupper, om man är många.

Och jag har faktiskt inte märkt någon som varit utanför, bara att någon/några är tystare än andra men de är ändå med, sitter inte för sig själva i något hörn.

Har du varit med på AF-träffar? Eller talar du om andra aspergerträffar?

Även om jag är väldigt intresserad av att diskutera detta vet jag inte hur mycket jag kan beskriva innan det blir tydligt för någon vem jag är.

Jag har haft tanken att försöka få alla med i samtalet av de som velat.
Hade hört innan min första träff hos weasley att alla inte ville prata alla gånger så jag försökte pejla in det på weasleys träff men de jag hann prata med verkade vilja prata.
På den andra jag gick på hos Pemer så pratade jag bara utan urskiljning typ även om jag till en början försökte gå igenom och hälsa på alla så blev det snart så att jag fastnat hos en del längre stund.
Mig får man prata med om man vill, det är fritt fram att komma o prata med mig även i ett samtal med någon annan, oftast försöker jag ganska snabbt få in den nya i diskussionen även om det ibland tar längre tid.

Nu ska jag sova för natten, är heltrött.

Men vet inte de som du träffat vem du är på AF (om det gäller AF-träffar alltså)?

Jag har varit på tre slags "träffar":

- Habiliteringens "aspergercirklar" med en "cirkelledare" från Habiliteringen

- Attentions träffar, med en "cirkelledare" som själv är aspergare

- AF-träffar anordnade av andra aspergare (ingen "cirkelledare")

Visst finns det grupperingar även på AS-träffa. ändå tycker jag nog att alla som vill vara med i en diskussion/samtal tas emot, oavsett om man är en lyssnare eller pratare.

Men hur man uppfattar sin egen roll i sammanhanget är svårt för oss andra att veta, i det närmaste omöjligt.
Sedan är det nog så, att det inte bara handlar om att ställa traditionella frågor om hur man mår osv... utan att föra samtalet vidare, något som fångar den andres intresse.

Ett samtal som bygger på ytterlighets fraser har nog en risk att dö... om inte samtalet spinner vidare på en mer personlig nivå, där det blir ett naturligt givande och tagande.

Om jag utgår från mig själv så har jag ett större utbyte av att prata med vissa och jag väljer i viss mån min placering i gruppen utifrån de som jag känner ger mig något tillbaka. Där jag inte bara behöver ge av mig själv.
Detta gör jag oavsett om det handlar om NT eller AS möten.

Oavsett om vilken grupp det än handlar om så behövs det någon typ av kitt, för att förrena och hålla ihop samtalet och en grupp tillhörighet.

Hur man upplever sin roll på träffar, ligger nog ansvaret oftare hos än själv, än hos andra.
På samma sätt som jag/alla måste ta ett eget ansvar för att skydda mig/sig från att andra tömmer mig/oss på min energi och ork.

Det är just det här problemet som får mig att fortfarande avstå från träffar trots att jag vill komma. Men jag försöker tänka att jag nästan alltid känner mig utanför även om jag faktiskt är med i en grupp. Och att om jag skulle befinna mig på en träff så har de jag befinner mig i en träff med troligtvis träffats förut. Vi som inte har någon tajt relation med någon på forumet måste nog försöka förstå att det finns de som har det. Det jag vill ha är lojalitet, ärlighet och respekt. Men det är någonting man förtjänar (alltså ge och få), inte kräver (ta och kanske dela med sig), det har jag lärt mig av livet. Jag skiter i om du är rik, fattig eller medelklass. Om du är sverigedemokrat, moderat eller socialist. Har man något bra att säga så är det mer värt. Vilket är ett problem eftersom alla inte håller med, jag menar om jag noterar att jag blir tillbakavisad p g a jag är uppvuxen i lite fattigdom så blir jag rasande. Skall man resa 60 mil (tur & retur) vill man gärna bli mottagen på ett hederligt vis. Men det är inte något jag egentligen oroar mig för.

Det är hjälpsamt att ni skriver ner era erfarenheter så man har något att fundera på.

Fast sannolikheten är nog alltid stor att många andra deltagare också är "förstagångare"! Senast hos mig i lördags var det nio av arton gäster som var hos mig för första gången, ser jag när jag räknar efter.

Grupperingar är ofrånkomliga redan av rent praktiska skäl, som flera har påpekat.
Frågan är vad man sedan gör med dem.

Att andra talar mindre spontant med varandra än med en själv var en erfarenhet som förföljde mig också under mitt långa liv som "NT-wannabe". Så småningom kom jag underfund med att åtminstone en stor del av orsaken var en rundgång mellan att jag var spänd (på grund av mina egna svårigheter med kallprat eller kreativa associationer i realtid, mina föreställningar om att jag inte var intressant, om att jag hur som helst förr eller senare skulle göra bort mig och göra mig omöjlig, och så vidare) och att den andra om inte annat blev spänd på grund av det.
Liknande saker kan nog gälla fler aspergare.

Det här ämnet skulle nog kunna passa bättre i Privata avdelningen, som bara kan läsas av sina egna medlemmar.

earlydayminer skrev:Det jag vill ha är lojalitet, ärlighet och respekt. Men det är någonting man förtjänar (alltså ge och få), inte kräver (ta och kanske dela med sig), det har jag lärt mig av livet....

Respekt är trevligt att både ge o få om man alls kan ge o få det, jag tycker respekt är en fråga om att försöka behandla andra som man vill bli behandlad själv
Lojal vet jag inte riktigt hur man är i träffsamanhang, jag ser det som ett ord som används i jobbsammanhang som när man förväntas att inte sprida ut affärshemligheter till allmänheten så man genererar fler konkurrenter.
Vill ändå vara juste och det antar jag att alla vill vara
Ärlighet, hmm, vill fortfarande vara juste, har en erfarenhet av några som tydligt påpekat deras egen ärlighetsfaktor som de som ofta varit de största bedragarna
Fast det var ju inte ett påstående att du är bland de ärligaste som finns så jag räknar inte med att du skulle vara någon bedragare dessbättre

Zombie:
Är det inte ett ämne som alla har nytta av att diskutera, speciellt de som inte varit här så länge, lite trist om tråden är i privata avdelningen då.
Tror jag har lite insikt i din tanke ändå iofs.

nano
Jo, det stämmer - för ämnet.
Min utgångspunkt ovan var att det här också är en enskild person som vill ha rätsida på ett problem.

Vad gäller tråden handlar det givetvis om att jag vill ha rätsida på ett problem, men också om att få en allmän diskussion om huruvida sådana här mönster uppstår i samma grad i rena aspergerumgängen som i umgängessituationer med NT.

Även om det är synliga grupperingar, så är min upplevelse att det är lättare att komma in i grupper och samtal/diskussioner inom Aspergervärlden än vad det är i många andra sammanhang utanför asperger kretsar.

Men som i de flesta sammanhang så måste man nog tilllåta sig att finnas till och våga ta plats, för att bli sedd och bli synlig. Fundera på var man placerar sig i ett sällskap.
Det är tex lättare att vara och bli delaktig om man placerar sig någonstans i mitten av ett sällskap eller i närheten av de mer pratiga, än om man hamnar i ytterkanterna bland många tysta vid ett bord eller grupp.

På mina träffar så finns det grupperingar, men det är alltid någon /några där för första gången. Något som jag tycker att man ska komma ihåg att de flesta har kommit till sin första träff ensam. Så alla har vi varit nykomlingar en gång i tiden. Sedan kan det vara så att de olika typerna av träffar som finns passar en mer eller mindre bra.

Många har säkert varit skakis första gången. Man kommer inte i en känslan av gemenskap som en i gänget på sin första träff. Så man får nog ge träffarna några tillfällen.

Sedan så är inte konstellationen av människor den samma på alla träffarna. Vilket gör att känslan av tillhörighet kan kännas olika vid olika tillfällen.

Så som jag ser det är det ganska naturligt att man vänder sig, söker kontakt med dem som är någorlunda bekanta för än. just för att det stjäl mindre energi

Även en del AS-personer kan vara energitjuvar för mig. AS diagnosen gör inte med automatik att jag har ett större utbyte i vårt möte.

nano skrev:

earlydayminer skrev:Det jag vill ha är lojalitet, ärlighet och respekt. Men det är någonting man förtjänar (alltså ge och få), inte kräver (ta och kanske dela med sig), det har jag lärt mig av livet....

Respekt är trevligt att både ge o få om man alls kan ge o få det, jag tycker respekt är en fråga om att försöka behandla andra som man vill bli behandlad själv
Lojal vet jag inte riktigt hur man är i träffsamanhang, jag ser det som ett ord som används i jobbsammanhang som när man förväntas att inte sprida ut affärshemligheter till allmänheten så man genererar fler konkurrenter.
Vill ändå vara juste och det antar jag att alla vill vara
Ärlighet, hmm, vill fortfarande vara juste, har en erfarenhet av några som tydligt påpekat deras egen ärlighetsfaktor som de som ofta varit de största bedragarna
Fast det var ju inte ett påstående att du är bland de ärligaste som finns så jag räknar inte med att du skulle vara någon bedragare dessbättre

Men då räcker ärlighet långt i ett träffsammanhang. Själv är jag mycket tveksam till träffar, om jag vill skapa en bekantskap som varar. Vilket inte är något jag kan kräva men jag vill ändå vara säker på något. Det är svårt att förklara. Med lojalitet menar jag att jag vill inte ha en massa snack om mig bakom min rygg, om jag nu skulle få en ny bekantskap.

ibland måste man chansa för att uppnå det man önskar

Bakom rygg snack är vi nog ganska befriade från, om.....det inte är så att det är om mig det snackas

Jag har varit för lite på träffar för att ha märkt någon direkt hierarki, däremot är det olika hur mycket folk snackar, en del känner varann sen tidigare etc. Min uppfattning är att det kändes allmänt lättsnackat & enkelt att umgås med andra NPFare.

Man tycktes vara överens om att det blir bäst när man cut the crap och direkt börjar snacka intressanta ämnen.
Det kändes inte lika 'trögt' som när jag sitter och snackar med random studiekamrater.