Jag har personligen ingen diagnos vad jag vet, men är fullständigt säker på att jag lider av hetsätning. Jag har haft ortorexi - att träna och leva ett orealistiskt hälsosamt liv och gick ned 40 kilo på 5 månader för 3 år sedan.

Hetsätning pga abnorm hunger och en skräck för mat som härrör från min barndom.

Ofta med spontankränkningar eftersom jag äter mig full, men inte frivilliga kräkningar.

Jag hade polyper i näsan som barn, som gjorde att all mat smakade skit, jag ville helst äta smörgåsar och chips bara. Alla var arga på mig och skrek att jag måste äta annars blir jag ett Biafrabarn. Jag åt och klöktes, kände mig som han i vilse i pannkakan som måste sitta kvar tills han ätit upp.

Så mitt förhållande till mat är mer än lovligt stört, jag både älskar och hatar mat på en och samma gång.

Det värsta minnet är när jag glatt ville berätta för mamma vad jag ville ha i julklapp, och hon kontrade med:
- Det är väl inte lönt att köpa julklappar till någon som ska dö av svält!

Har varit på gränsen till anorexia eller hur jag ska uttrycka det. Åt inte alls som jag skulle, hade samma skuldkänslor kring mat, ljög om mängden mat jag åt (sa hemma att jag ätit i skolan och i skolan sa jag tvärtom, att jag åt så mycket hemma så jag inte var hungrig) men gick aldrig ned nog mycket för att det skulle vara livshotande. Tränade extremt mycket en period.

Kan tyvärr fortfarande ha en del skuldkänslor om jag äter för onyttigt. Har precis lärt mig att kunna ha smör på mackorna utan att må illa och kan numera även äta lite grädde.

sugrövmanövern skrev:Det värsta minnet är när jag glatt ville berätta för mamma vad jag ville ha i julklapp, och hon kontrade med:
- Det är väl inte lönt att köpa julklappar till någon som ska dö av svält!

Så oerhört elakt sagt...

Inte diagnosticerat, men ganska troligt att jag haft ortorexi.
Gick ner 25 kilo på 7-8 månader, tränade JÄMT, åsamkade mig själv träningsskador som fortfarande efter flera år slår igång så fort jag joggar, och ibland om jag promenerar för ofta också, gick på närmast en svältdiet. Men tyckte att jag mådde toppen och jättebra, såklart...

När jag är deprimerad, som nu, så hetsäter jag. Hoppar över frukost och lunch ofta, men på kvällarna äter jag oavbrutet och i obscena mängder.

Ganska knepig relation till mat, med en hel del skuldkänslor, men det är samtidigt belönande att äta. Sockerberoende till tusen.

(Och ingen AS-diagnos, än)

Jepp. Bulimi, träningsanorexi, hetsätning samt kraftiga inslag av ortorexi och en massa allmänna krångligheter med maten sedan väldigt liten. Svälte mig i tonåren men aldrig kom in i en påtaglig anorektiskt tillstånd. Diagnosbara ( a la DSM-IV) problem började ha när jag var 23. Firade min 24:e födelsedag med min första framkallade kräkning. Underbart... *suck*

Jag har ingen aktiv ätstörning just nu, men jag kan hetsäta eller impulsäta då och då som ett sätt att dämpa ångest och jag har en massa tankar och ångest runt maten och kroppstankar. I vilken utsträckning jag drabbas av detta varierar från vad jag är inne för sorts period. Ju mer stressad eller deppig jag är desto tydligare blir dessa svårigheter. Jag har dock aldrig haft en enda dag då jag inte tänkt kroppstankar. Det sitter kvar så jävla hårt.

Är begränsad annars i min kost och det är nog inte lätt att bjuda mig på middag om man inte vet vad jag äter och inte äter.

Jag äter ensidigt, onyttigt och oregelbundet, men jag tror inte att jag uppfyller någon diagnos.

MsTibbs skrev:Jag äter ensidigt, onyttigt och oregelbundet, men jag tror inte att jag uppfyller någon diagnos.

Det kan inte sägas bättre.

vet inte vad jag ska svara, när jag gick i 4.an eller 5:an åt jag inte vilket ledde till att mamma köpte näringstillskott som smakade så illa att jag började äta igen.
däremot var det inte nån sån här "vill vara snygg och gå ner" tanke bakom, fick heller ingen diagnos.

(jag och min syster brukade tävla om vem som vägde mest då skolsköterskan alltid trodde att vi hade anorexi efetrsom vi alltid varit små. när jag till sist i 2:an på gymnasiet lessnade och sa exakt hur mkt jag äter fick jag höra "du får se upp så du inte går upp i vikt, jag ser ju runt din haka att du gått upp" )

brukar också ha perioder med extremt dålig aptit men det beror på att jag hade konstant hunger så i perioder lessnar jag på att äta.

Jag känner i stort sett aldrig hunger vilket gör att jag kan undra vad som är fel. Åas håller jag nästan jämnt under dagarna på att dricka saker som kaffe och folköl, det kanske sätter hungern ur spel.

Under hösten har jag kört en egen form av fasta (utan familjens vetskap). De första veckorna gick det bra, sedan blev jag tröttare och tröttare och sov mer än halva dygnet, vilket ger mig panik inför mina arbetsprov.

Jag avvisar inte fasta. Tvärtom några av mina bästa perioder i livet har varit när jag fastat. Men det är inte bra att fasta för länge om man inte vet vad man gör.

Nu äter jag normal frukost och lunch (om än sent på dagen) och då mår jag faktiskt något bättre. Orkar mer.

Röstade inte.

Jag har ofta haft problem med ätandet. Antingen har jag mått illa eller varit rädd att må illa. Dessutom hade jag en kort period när jag på grund av tvångstankar åt väldigt lite. Jag gick ned ungefär åtta kilo på kanske två månader, och min vikt var nästan precis på gränsen till den vikt som är gränsen till anorexi. Dock hade jag inte anorexi, utan det var snarare religiösa grubblerier och feltolkningar som ledde fram till min viktminskning.

Jag tycker inte att jag har hetsätningsstörning. Att glömma bort att äta, och sen när man väl äter vräka i sig mat är en annan sak. Så jag vet inte vad jag ska rösta på, ett helt sunt förhållande till mat och ätande har jag inte.

Men vad ska man kalla "tröstätande" el vad det är, när man är galen i choklad? Eller att man bara äter lite för mycket så man sakta men säkert går upp varje år? Det är kanske så vanligt att det inte kallas för "ätstörning".

När jag var liten var jag kinkig med maten, vissa saker åt jag inte och mjölk drack jag inte, hur mycket mamma än tjatade om hur nyttigt det var. Sen drack när jag blev större men nu har jag slutat igen sedan dottern flyttat hemifrån. Jag klarar helt enkelt inte att dricka upp all mjölk ensam i tid.

Nu har jag inte någon form av ätstörning. Men för ett antal år sen så åt jag extremt lite samtidigt som jag motionerade intensivt och var helt fokuserad på att gå ner i vikt (trots att jag hade en "normalvikt"). Jag var livrädd för fett och mådde inte särskilt bra.

Har haft några såna här perioder under uppväxten, särskilt i tonåren.
Men nu äter jag relativt regelbundet och hälsosamt igen och har inga vikt-komplex. Äter det mesta men har en tendens att tröstäta godsaker när det är lite jobbigt i skolan/i det sociala umgänget.
Men en stor godispåse är ett måste för mig när det är dags att plugga till en tenta! Går inte att ändra på

Igen av alternativen passade mig Men jag skiter för mycket och äter för lite.