En mammas ovisshet

Alla frågor om Asperger i relation till barn och/eller föräldrarollen.

 Moderatorer: atoms, Alien, marxisten

En mammas ovisshet

Inläggav Mamman » 2007-01-25 0:55:08

Det är ganska lätt att känna igen sig i beskrivningarna av min 9-åring när jag surfar på olika AS-sidor på nätet; kantigheten, känslan av att inte passa in, svårighet att ta kontakt med och behålla kompisar, känslan av att känna sig orättvist behandlad, stressen som kommer med stora grupper, behovet av närhet till mig osv osv...

I beskrivningen av AS-beteende, så känner jag igen mycket av min son. Han misslyckas med mycket av det som han företar sig, och jag vill hjälpa honom om jag kan...

Finns här några andra mammor som är precis som jag, som misstänker AS, inte vet något om det och undrar som jag? Snälla, hör av er.
Mamman
 
Inlägg: 20
Anslöt: 2007-01-25

Re: En mammas ovisshet

Inläggav Trampendal » 2007-01-25 1:16:00

Min son (med AS) är sjutton nu och har väl, i stort sett, ett skapligt liv (har tidigare bitvis varit rena helvetet).

Han var 10 när han utreddes, men då hade jag redan räknat ut vad som var "fel".

Är det aktuellt med utredning av din son?

Jag är ju inte riktigt i samma sits som du, men jag har lärt mig en del med åren, särskilt om vad som INTE fungerar.

Trampendal
Trampendal
 
Inlägg: 148
Anslöt: 2006-06-24

Inläggav sugrövmanövern » 2007-01-25 3:04:09

Jag är inte en mamma, men en kvinna på 30 år som har Asperger syndrom. Fick diagnosen som vuxen.

Ett normalt men blygt barn.
Ingen visste vad som var fel på mig som barn. Jag var bara lat när jag inte ville vara med på gympan. (Jag var skräckslagen och rädd för att gå vilse i skogen vid tex orientering). Jag var blyg när jag inte talade och satt knäpptyst. (Fel, jag hade inget att säga mina jämnåriga, jag var tom i skallen). Jag var lat när jag inte räckte upp handen på lektionerna. (Nej, men jag var rädd för glåpord från kamraterna).

Jag fick hela tiden höra av lärare och även skolpsykolog att jag måste skärpa mig, ändra på mig och bli mer lik de andra barnen. Ta för mig mer, inte vara så oföretagsam.

Jag skulle nog kunna bidra med en del svar på vissa funderingar om hur det kan vara att ha Asperger och hur jag hade velat ha det om jag fick åka tillbaka i en tidsmaskin och ändra allt, för jag hade behövt vägledning, istället stod jag där ensam och rädd för livet :shock: .Oförmögen att sätta ord på hur jag kände.
sugrövmanövern
 
Inlägg: 11110
Anslöt: 2007-01-12
Ort: Marianergraven

Inläggav Mamman » 2007-01-25 13:29:49

Å tack, vad skönt att läsa era båda svar!!! Skönt att veta att det finns andra som tänker till kring det här som jag brottas med dag och natt, och som kanske är i min och sonens situation.

Trampendal, vi jobbar i skolan sedan tre år i ett litet team kring sonen (lärare, assistent, skolpsykolog och rektor=jättebra!) som utmärkte sig redan i förkoleklassen som svårt med koncentrationen, brist på respekt för auktoriteter, stort uppmärksamhetsbehov/egocentrering etc men ingen har hittills talat om diagnosticering.
Jag har i enrum pratat med skolpsykologen om det, men hon sa att det finns både för- och nackdelar med diagnos och att man bör bära med sig att han kommer att få leva med den resten av livet. Vilket ju är bra om det är rätt diagnos... Jag vet inte om beslutsansvaret i frågan ligger på mig eftersom vi inte pratat "öppet" om det, men jag är ju inte säker på vad som händer. Men det är väl precis så här man velar innan? Var det självklart för dig? Fick du kämpa för att få den? Hur gick det till rent praktiskt?

sugrövmanövern (*s*), jag känner igen alla de saker som du skriver. jag tror han upplever precis det där och särskilt det om att han får höra att han ska ändra på sig och bli mer lik de andra. det är så hemskt. hemma kan jag ju se honom för det som han är. då funkar allt för det mesta perfekt och vi pratar mycket, diskuterar, läser, spelar instrument, lagar mat och bara umgås.
Men i skolan reagerar han utåt, inte som du gjorde, utan flyger omkring, tjoar och "stör", och det är kanske bättre med tanke på att man då blir tvungen att göra nåt, till skillnad från för dig när ansvaret liksom hamnar mer på dina små axlar och känslorna inte syns och ingen vet att du behöver hjälp. man undrar hur många såna här små tjejer som finns där ute?

hur skulle du vilja ha haft det? när mådde du bra? vad gillade du att göra när du var liten? var du mycket ensam, som min son? jag vet inte om det är så hemskt egentligen, han trivs ju att vara med mig och sin pappa (vi är skilda men vänner), och kanske man ska nöja sig med det och inte stressa upp sig över att han inte vill vara med i alla aktiviteter och inte leker med kompisar hemma jämt? om han mår bra med oss, så får man väl ge honom det?

beklagar alla tusen frågor, som dessutom aldrig tar slut.
Mamman
 
Inlägg: 20
Anslöt: 2007-01-25

Inläggav sugrövmanövern » 2007-01-25 21:18:00

Mamman skrev:sugrövmanövern (*s*), jag känner igen alla de saker som du skriver. jag tror han upplever precis det där och särskilt det om att han får höra att han ska ändra på sig och bli mer lik de andra. det är så hemskt. hemma kan jag ju se honom för det som han är. då funkar allt för det mesta perfekt och vi pratar mycket, diskuterar, läser, spelar instrument, lagar mat och bara umgås.
Men i skolan reagerar han utåt, inte som du gjorde, utan flyger omkring, tjoar och "stör", och det är kanske bättre med tanke på att man då blir tvungen att göra nåt, till skillnad från för dig när ansvaret liksom hamnar mer på dina små axlar och känslorna inte syns och ingen vet att du behöver hjälp. man undrar hur många såna här små tjejer som finns där ute?

hur skulle du vilja ha haft det? när mådde du bra? vad gillade du att göra när du var liten? var du mycket ensam, som min son? jag vet inte om det är så hemskt egentligen, han trivs ju att vara med mig och sin pappa (vi är skilda men vänner), och kanske man ska nöja sig med det och inte stressa upp sig över att han inte vill vara med i alla aktiviteter och inte leker med kompisar hemma jämt? om han mår bra med oss, så får man väl ge honom det?

beklagar alla tusen frågor, som dessutom aldrig tar slut.

Jag reagerade hemma istället för i skolan tror jag.. bråken med min lillebror var hemska, min mamma sade en gång att jag var som Kain, du vet Kain och Abel från bibeln. Mina föräldrar var förtvivlade många gånger.

Jag hade velat slippa gympan och enbart gå på de praktiska lektionerna, matte, svenska engelska etc. Även om jag mest satt och ritade teckningar i marginalerna på häftet :roll: Det var hemskt när man skulle ta egna initiativ, skriva berättelser, bilda grupper för grupparbeten osv. Jag saknar lokalsinne också, så jag gick ofta vilse tex inne på hemkunskapslokaler. Kanske hade jag behövt en personlig assistent vid vissa tillfällen.

Jag mådde som bäst när det var lov från skolan, men det blev förstört till viss del eftersom jag oroade mig för hur det skulle bli när skolan började igen, skulle vi ha simundervisning hade jag ont i magen hela lovet.

Jag gillar djur, så jag var mycket ute med min hund som jag tjatade till mig när jag var 9. Höll på med salamandrar, grodor, fiskar, råttor. Under gymnasietiden hade jag 7 akvarier med diverse innehåll. Gillade även att samla och sortera saker, suddgummin, brevpapper, affischer. ville ha allt komplett. Lyssnade mycket på musik och tittade på skräckfilmer.

Ju äldre man blev, desto mer ansvar fick man och desto sämre mådde jag.

De kompisar jag hade var de som sökte aktiv kontakt med mig, jag har aldrig själv försökt bli kompis med någon. Det var perioder när jag var helt ensam, nästan hela högstadiet och början på gymnasiet. Har kvar en kompis från gymnasiet fortfarande, hon gillar mig trots att jag ofta är trött, inte vill vara med på vissa aktiviteter etc.
Jag blir trött av att vara med kompisar, behöver vila några dagar efteråt. Stjäl så mycket energi att föra samtal, kanske gå på stan och fika och sitta i sorlet av andra människors röster. Normala personer ser det ofta som avkoppling att hänga med polarna. För mig är det som att bli dränerad, även fast jag tycker det är kul att vara med dem.

De personer som är lättast att umgås med är de som förstår en och accepterar en, i många fall då familjen.
sugrövmanövern
 
Inlägg: 11110
Anslöt: 2007-01-12
Ort: Marianergraven

Inläggav Trampendal » 2007-01-25 23:47:03

Mamman skrev:Trampendal, vi jobbar i skolan sedan tre år i ett litet team kring sonen (lärare, assistent, skolpsykolog och rektor=jättebra!) som utmärkte sig redan i förkoleklassen som svårt med koncentrationen, brist på respekt för auktoriteter, stort uppmärksamhetsbehov/egocentrering etc men ingen har hittills talat om diagnosticering.
Jag har i enrum pratat med skolpsykologen om det, men hon sa att det finns både för- och nackdelar med diagnos och att man bör bära med sig att han kommer att få leva med den resten av livet. Vilket ju är bra om det är rätt diagnos... Jag vet inte om beslutsansvaret i frågan ligger på mig eftersom vi inte pratat "öppet" om det, men jag är ju inte säker på vad som händer. Men det är väl precis så här man velar innan? Var det självklart för dig? Fick du kämpa för att få den? Hur gick det till rent praktiskt?


För mig var det alldeles självklart att han utreddes.
Om situationen varit annorlunda och han blivit förstådd i förskolan/skolan
hade jag kanske tyckt att det var onödigt, men han mådde så dåligt att allt som kunde hjälpa honom måste prövas.

Jag behövde inte kämpa för att få en utredning alla såg ju att något var väldigt fel.
Däremot var kötiden nästan två år till utredningsteamet.

Hur utredningar går till är tydligen synnerligen olika beroende på var man bor. Min son utreddes på Karolinska och där fick han träffa psykolog, läkare, sjukgymnast, logoped m fl och det tog två-tre veckor.

Det är både för/nack-delar med diagnoser, men i sonens fall hade det nog gått rent åt fanders utan.

Trampendal
Trampendal
 
Inlägg: 148
Anslöt: 2006-06-24

Inläggav Mamman » 2007-01-26 0:02:06

sugrövamanövern, det verkar som om han är som du fast tvärtom.

när du mådde dåligt och ville bara försvinna i skolan, så verkar det som om han får utbrott. jag förstår att det händer när det blir avbrott från rutinmässiga sitta-och-jobba. men han har levt upp massor nu kring jul och en julteater. som sagt, väldigt annorlunda och ändå så lika.

det var bra tips om vad man kan göra, och som han gärna gör. han önskar sig en katt jättemycket, och jag har _nästan_ fallit till föga. jag ser att han fullkomligt ger sig hän när han träffar bekantas hundar. det är en fröjd att se. så blir det även med små barn som vi träffar regelbundet, han blir helt fascinerad och mjuk mot dem. ärligt och inte ansträngt. så är han inte mot en jämnårig. men att skaffa djur är ett så stort åtagande... jag måste ju också vara beredd att ta över om/när han tröttnar... men det du skriver om djuren gör att jag nog ska tänka på saken. gissningsvis så skulle det betyda mycket mer för honom att få ett djur att ta hand om än mina farhågor om var vi ska göra av djuren när vi reser bort. jag har nämligen förstått att han helst inte reser bort, varken på solsemester eller typ heögresor, som vi gjort udner senaste halvåret. han rä jätteglad över att komma hem så att han gråter lycklig när han kommer hem - fast han tyckt det varit roligt att vara borta. på skolan sa han att han på resan till london hade suttit och tittat på tv hela dagarna i en jättelyxig lägenhet under vistelsen - och det hade vi ju absolut inte gjort mer än en stund på morgnarna. men det var det han mindes...
han nämnde inte ens tunnelbaneresorna (spännande för oss som inte bor i sthlm), big ben eller london eye...

återigen, så kanske man borde tänka om lite grand om fritidsaktiviteter, för precis som du säger, så tror jag att han trivs jättebra här hemma. då funkar han som han själv vill, på sina villkor (och en hel del på mina, förstås).
Mamman
 
Inlägg: 20
Anslöt: 2007-01-25

Inläggav Mamman » 2007-01-26 0:14:35

Trampendal skrev:Jag behövde inte kämpa för att få en utredning alla såg ju att något var väldigt fel.
Däremot var kötiden nästan två år till utredningsteamet.


vi hade möte i dag på skolan (lärare, assistent, rektor, specialpedagog och psykolog). frågan kom för första gången upp på bordet när vi mot bakgrund av det som hänt i skolan undrade vad vi kan göra.
han har fått vredesutbrott i skolan när en kompis råkat (flera klara mindre olyckshändelser nrä en kompis stöter till med instrumentlåda eller tappar en dörr som stängs på honom) eller andra saker som händer, där han känner sig orättvist behandlad och faktiskt blivit våldsam, skriker och gråter och inte kan lugna ner sig. lärarna säger att de andra eleverna blir rädda och skyr honom, han är väldigt ensam och har kommit utanför.
han har några kompisar som han leker med både i skolan och hemma ibland, men det är för det mesta på hans initiativ. här hemma händer aldrig nåt sånt här, utan det är i snabba ögonblick på skolan och även fast vuxna finns med.

han är själv medveten om sina utbrott när jag pratar med honom. han säger att han inte kan stoppa sig själv, att kroppen inte lyder hjärnan.
jag säger att vi måste träna på att han ska kunna gå därifrån när han känner att han är på gränsen till att bryta ihop, men han säger att det är jättesvårt.

så nog mår han dåligt, det är säkert. men skolpsykologen ska om ett par veckor göra ett slags "vanligt begåvningstest" för att kolla koncentration etc. Jag ska avvakta det för att se vad hon säger. Då får hon ju träffa honom i skolan och kanske se på honom med andra ögon.

Jag känner att lärarna backar väldigt mycket, i dag sa de t ex att "man är ju rädd för att det ska finnas nåt vasst i närheten när han blir så där arg" och jag blev jättearg över att de sa just det. Nu blir han ju sällan eller aldrig så arg hemma, så jag tycker att de kanske låter honom gå lite väl långt, att han kanske tar i lite extra för att han vet att det funkar, det sätter ju det mesta ur spel den dagen. men jag vet inte...

som sagt, vi får se ganska snart vad psykologen säger, så får jag prata med bara henne om saken efter det. hon har ju iaf möjlighet att få remiss, och jag tror att kötiden kan vara kortare här där vi bor om det nu blir aktuellt...
Mamman
 
Inlägg: 20
Anslöt: 2007-01-25

Inläggav johan » 2007-01-26 0:53:27

Mamman skrev: "behovet av närhet till mig osv osv..."

En sak som jag vill rekommendera er morsor är att ni inte ska låte era barn med as bli känslomässigt beroende av er. Min mamma har alltid försökt göra allting för att jag ska må bra men det har bara lett till att jag fram till 21 års ålder var helt känslomässigt beroende av min henne.

Det bästa är om ni låter era barn få sköta sig själva och utvecklas på egen hand. Om de inte kan få ngn känslomässig närhet från er då tror jag att de kommer söka andra vägar för att bli bekräftade vilket gynnar deras personliga utveckling. I dag önskar jag att jag hellre hade vuxit upp utan min mamma för då hade jag varit tvungen att utvecklas på egen hand. Egentligen är det väldigt synd om människor med aspergers syndrom. De vill så gärna bli bekräftade och vara som alla andra men det går inte.
johan
 
Inlägg: 56
Anslöt: 2005-12-09

Djur!

Inläggav sugrövmanövern » 2007-01-26 2:42:44

Mamman: När du nämner att han vill ha katt känner jag mig ju tvungen att babbla om detta mitt intresse nr1.

Katter är ganska lättskötta, jag har flera stycken och jag kan lätt lämna dem ensamma 1-2 veckor när jag åker bort, man behöver bara ha en snäll person som går dit en gång om dagen, matar dem och städar kattlådan. I Gengäld har jag inga blommor som behöver vattnas :) .

Tamråttor är trevliga och lätta att ta med sig. Sitter gärna på axeln och kan bli väldigt tama. Lever dock bara en par år.

Vill man ha akvarium så rekommenderar jag klogrodor istället för fiskar. De är levnadsdugliga och klarar lätt en vecka utan mat. Mina äldsta är cirka 13 år gamla. http://www.h-nds.de/fische/xenopus_laevis_laevis_2.jpg
sugrövmanövern
 
Inlägg: 11110
Anslöt: 2007-01-12
Ort: Marianergraven

Inläggav Trampendal » 2007-01-26 3:03:19

Till Mamman:
Det verkar ju som om de åtminstone försöker ta tag i situationen från skolans sida, men ha ingen övertro på att de kan lösa problemen.
Min erfarenhet är att skolan är extremt lam, "mycket snack och lite verkstad".
Det krävs att de verkligen gör rationella förändringar vad gäller struktur, ljudnivå, antal barn i gruppen, synintryck mm mm för att kaoset och därmed utbrotten ska upphöra.

johan skrev:Mamman skrev: "behovet av närhet till mig osv osv..."

En sak som jag vill rekommendera er morsor är att ni inte ska låte era barn med as bli känslomässigt beroende av er. Min mamma har alltid försökt göra allting för att jag ska må bra men det har bara lett till att jag fram till 21 års ålder var helt känslomässigt beroende av min henne.

Det bästa är om ni låter era barn få sköta sig själva och utvecklas på egen hand. Om de inte kan få ngn känslomässig närhet från er då tror jag att de kommer söka andra vägar för att bli bekräftade vilket gynnar deras personliga utveckling. I dag önskar jag att jag hellre hade vuxit upp utan min mamma för då hade jag varit tvungen att utvecklas på egen hand. Egentligen är det väldigt synd om människor med aspergers syndrom. De vill så gärna bli bekräftade och vara som alla andra men det går inte.


Det där har jag funderat en del på.
Min son är nog så där beroende av mig och det fattar jag att det inte är bra (fast kanske mer praktiskt beroende än känslomässigt, men det vet jag inte riktigt).
Men eftersom han inte har nån annan som ser honom riktigt känns det som om jag ändå måste vara den som försöker stödja och "finnas till hands".

Hur tror du att man som morsa ska förhålla sig?

Och hur hade du kunnat utvecklas utan din mamma?

Hade du andra vuxna omkring dig?

Hade du kompisar som kunde hjälpa dig i olika situationer och med praktiska saker?

Det är en balansgång känner jag. Vad är hjälp och vad är björntjänst?

Trampendal
Trampendal
 
Inlägg: 148
Anslöt: 2006-06-24

Inläggav rdos » 2007-01-26 7:10:38

johan skrev:Mamman skrev: "behovet av närhet till mig osv osv..."

En sak som jag vill rekommendera er morsor är att ni inte ska låte era barn med as bli känslomässigt beroende av er. Min mamma har alltid försökt göra allting för att jag ska må bra men det har bara lett till att jag fram till 21 års ålder var helt känslomässigt beroende av min henne.

Det bästa är om ni låter era barn få sköta sig själva och utvecklas på egen hand. Om de inte kan få ngn känslomässig närhet från er då tror jag att de kommer söka andra vägar för att bli bekräftade vilket gynnar deras personliga utveckling. I dag önskar jag att jag hellre hade vuxit upp utan min mamma för då hade jag varit tvungen att utvecklas på egen hand. Egentligen är det väldigt synd om människor med aspergers syndrom. De vill så gärna bli bekräftade och vara som alla andra men det går inte.


Tala för dig själv, Johan.

Det är NT som mår bäst av att inte ha för nära känslomässiga relationer med sina föräldrar. Aspergerare är konstruerade för att skapa starka relationer, eller inga alls. De mår bäst av det.
rdos
 
Inlägg: 14159
Anslöt: 2005-10-14
Ort: Eslöv

Inläggav Inger » 2007-01-26 7:48:21

Det är nog individuellt. Jag tycker man bör akta sig för grova generaliseringar där.

Det är naturligtvis också viss skillnad beroende på om ens föräldrar också är neuroannorlunda eller inte. Ju mer lika man är, desto bättre kanske man mår av en nära relation. Ju större skillnad, desto svårare att ha en bra kontakt om man inte anstränger sig från båda håll för att överbrygga skillnaderna.

Jag tycker nog min mamma varit bra som alltid hjälpt mig här jag behövt, samtidigt som hon hjälpt mig att bli självständig. Jag tror på en balans där. Sen har jag ibland kunnat hjälpa henne, med sånt som jag är bättre på. Även där är det ju bra om det blir en hyfsad balans.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17335
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav Mamman » 2007-01-26 9:29:49

Precis som Inger säger, är det nog farligt med generaliseringar.
Johans invändning tror jag dock är väldigt relevant för många ensamstående mammor, där man trixar och fixar i all oändlighet för att underlätta för barnen - med alla goda intentioner, förstås. Och Johan, jag tror jag absolut - oavsett AS eller inte - befinner mig i den här riskzonen. Det är bra att du gör mig uppmärksam på det, för det är ju en tunn linje mellan att visa att man finns där när sonen vill/behöver och att vara med och lägga sig i överallt på alla nivåer.

Sugrövmanöverns info om favoritdjuren gjorde det inte direkt lättare att stå emot sonens tjat ;-) Jag drömmer själv om att ha två katter, så det är inte så att jag har något emot dem, det är snarare det stora åtagandet då... Är de innekatter eller kan de springa ut och in som de behagar?

Trampendal, han går i en väldigt bra klass med kompisar och lärare som han känner sedan länge (b-formskola med blandade årsgrupper) och just nu i en 3-5:a och det verkar som om miljön med äldre barn har en positiv inverkan på honom. Det här är första året som han kan sitta med på hela samlingar, klassråd etc och prata/lyssna/delta även långa stunder. Lite oroligare kan det bli när nästa års treor kommer upp och han blir fyra. Kanske, men förhoppningsvis inte.
Han har en egen skriftlig planering som görs tillsammans med honom i slutet av varje arbetsdag, så han vet vad som ska göras nästa dag. Planeringen skrivs med whiteboardpenna på ett block med inplastade sidor, 1 sid/dag, men tiderna tydligt utmärkta i sidan som ett schema. Samma block varje vecka, men med nytt innehåll förstås.
Han har sannolikt ingen riktig bild av varför han ska gå i skolan överhuvud taget. Pratade du med din son om det då? Hur funkade det för er? Att säga att man ska gå i skolan för att få bra betyg, för att kunna jobba med det man vill funkar liksom inte. Det är alldeles för långt borta. Nästa vecka är ju liksom alldeles för långt borta... Så när någon säger åt honom att han ska sitta och jobba, så kan han ibland säga. "nä, det vill jag inte" och sedan är det kört. Känns det igen även för dig?
Mamman
 
Inlägg: 20
Anslöt: 2007-01-25

Inläggav rdos » 2007-01-26 10:14:21

Problemet är väl med grova generaliseringar. Vad jag menar är att det är inte något fel med att ha en stark känslomässig relation med sina barn / föräldrar. Däremot är det självklart ett problem om man inte låter dem vara så självständiga som de själva (barnen) önskar att vara. Man ska så att säga pusha dem att bli självständiga, men om de inte vill eller är mogna för det ännu, finns det ingen anledning till varför man ska tvinga dem, oavsett om andra barn är självständiga i den åldern eller inte.

Oavsett vilket, att ha stark känslomässig anknytning och att inte låta sina barn bli självständiga är INTE samma sak. Det bästa är om man kombinera stark känslomässig relation med respekt för att barnet så småningom vill bli självständigt. Det mår nog barnet bäst av.
rdos
 
Inlägg: 14159
Anslöt: 2005-10-14
Ort: Eslöv

Inläggav Mamman » 2007-01-26 11:18:36

rdos skrev:Det bästa är om man kombinera stark känslomässig relation med respekt för att barnet så småningom vill bli självständigt. Det mår nog barnet bäst av.


Tror säkert att de flesta håller med här, problemet är att man sällan tar sig tid/kommer på att man bör se sig själv utifrån och reflektera lite över vad man håller på med.

När man bor själv med sitt barn huvuddelen av tiden (förutom varannan helg) så måste man liksom hålla 1000 bollar i luften hela tiden, så jag kör nog på nu som jag gjorde för flera år sedan med att lägga fram kläder på kvällen så att det ska gå lätt för honom på morgonen, packa väskan så att han inte glömmer nåt etc. Så han får aldrig ens chansen att visa att han kan!

Turligt nog så säger han ifrån: "Mamma, jag kan faktiskt själv." Så jag kan komma ihåg att skärpa till mig men det krävs att man tänker på det med jämna mellanrum, så man kan uppdatera med hans utveckling ohc förmåga att klara vardagsgrejor själv... Jag vill ju inte springa runt och göra allt det här när han är 17... "Att hjälpa barnet att hjälpa sig självt" är ju en bra devis i det här sammanhanget, tycker jag.
Mamman
 
Inlägg: 20
Anslöt: 2007-01-25

Inläggav Inger » 2007-01-26 12:32:39

rdos skrev:Problemet är väl med grova generaliseringar. Vad jag menar är att det är inte något fel med att ha en stark känslomässig relation med sina barn / föräldrar. Däremot är det självklart ett problem om man inte låter dem vara så självständiga som de själva (barnen) önskar att vara. Man ska så att säga pusha dem att bli självständiga, men om de inte vill eller är mogna för det ännu, finns det ingen anledning till varför man ska tvinga dem, oavsett om andra barn är självständiga i den åldern eller inte.

Oavsett vilket, att ha stark känslomässig anknytning och att inte låta sina barn bli självständiga är INTE samma sak. Det bästa är om man kombinera stark känslomässig relation med respekt för att barnet så småningom vill bli självständigt. Det mår nog barnet bäst av.


Väldigt bra sammanfattat. Instämmer helt. Alla utvecklas i olika takt och måste få göra det.

Min mamma (som också var ensamstående) har alltid behandlat mig med respekt, samtidigt som hon hjälpte mig så länge jag behövde (t ex följde med och handlade kläder fram till jag var runt 14 för att jag inte vågade själv, trots att mina klasskamrater började handla egna kläder mycket tidigare). När jag så småningom kände mig redo att göra saker själv så lät hon mig utan knorr.

Mamman verkar också ha en sund inställning. Man får göra så gott man kan.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17335
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav Mamman » 2007-01-26 12:51:47

Inger skrev:Mamman verkar också ha en sund inställning. Man får göra så gott man kan.


Tackar ;-
När jag läste det så insåg jag vad problembetonade alla inlägg här i forumet blir.

Jag älskar min son precis som han är - hela tiden! Inte heller jag är perfekt (långt ifrån) och därför blir jag så glad när han som härom kvällen säger "Å, vad jag gillar dig", när vi läste gonattsaga på kvällen. _Inget_ slår det.

Jag tänker på andra föräldrar som av olika anledningar inte får/kan leva varje dag med sina barn. Jämfört med dem så är jag ju bland de lyckligaste i livet, som kan få positiv energi och kraft från en helt vanlig men trevlig vardagsdiskussion vid matbordet eller ett litet leende.

Men visst behöver man input ibland för att kunna göra saker annorlunda och förhoppningsvis bättre...
Mamman
 
Inlägg: 20
Anslöt: 2007-01-25

Inläggav Mamman » 2007-01-26 13:49:48

--> rdos,
jag gjorde ert aspie-test med utgångspunkt från sonen och han fick 134 poäng. då kunde jag ju heller inte svara på "vuxenfrågor" om relationer och sex och ändå fick vi så höga poäng... nu gick jag inte vidare, eftersom vi inte bör hamna i statistiken eftersom testet inte är autentiskt.
jag kanske oxå borde göra det, kommer jag på nu...
Mamman
 
Inlägg: 20
Anslöt: 2007-01-25

Inläggav rdos » 2007-01-26 14:10:19

Mamman skrev:--> rdos,
jag gjorde ert aspie-test med utgångspunkt från sonen och han fick 134 poäng. då kunde jag ju heller inte svara på "vuxenfrågor" om relationer och sex och ändå fick vi så höga poäng... nu gick jag inte vidare, eftersom vi inte bör hamna i statistiken eftersom testet inte är autentiskt.
jag kanske oxå borde göra det, kommer jag på nu...


Det är så fiffgt att man inte behöver svara på alla frågor i testet. Poängberäkningen använder bara de frågor man svarar på och "normerar" till en skala 0 till 200. Fast man måste så klart låta '?' alternativet stå kvar, annars kommer ju frågan att påverka resultatet.
Fast om man systematiskt väljer att inte svara på vissa kategorier av frågor, som t.ex. sociala gruppen, då blir det fel.
rdos
 
Inlägg: 14159
Anslöt: 2005-10-14
Ort: Eslöv

Inläggav Trampendal » 2007-01-27 0:24:37

Mamman skrev:Han har en egen skriftlig planering som görs tillsammans med honom i slutet av varje arbetsdag, så han vet vad som ska göras nästa dag. Planeringen skrivs med whiteboardpenna på ett block med inplastade sidor, 1 sid/dag, men tiderna tydligt utmärkta i sidan som ett schema. Samma block varje vecka, men med nytt innehåll förstås.
Han har sannolikt ingen riktig bild av varför han ska gå i skolan överhuvud taget. Pratade du med din son om det då? Hur funkade det för er? Att säga att man ska gå i skolan för att få bra betyg, för att kunna jobba med det man vill funkar liksom inte. Det är alldeles för långt borta. Nästa vecka är ju liksom alldeles för långt borta... Så när någon säger åt honom att han ska sitta och jobba, så kan han ibland säga. "nä, det vill jag inte" och sedan är det kört. Känns det igen även för dig?


Låter som om din son ändå har rätt bra stöd i skolan. Jag känner igen det du beskriver. Men när det "är kört" borde han få chans att tex gå ut en stund, göra nåt annat, vila nånstans e dyl.

Min son har inte fattat att skolan var viktig förrän han skulle börja gymnasiet.

Jag har egentligen inte kunnat motivera honom på nåt sätt. Jag har bara visat tydligt att nåt alternativ inte finns.

Sen har jag aldrig fokuserat på resultat rent kunskapsmässigt utan bara jobbat på att han ska må så bra som möjligt i skolan.

Om han sen inte klarar matten är det faktiskt inget att bråka om.

Nu sen han började gymnasiet har han blivit mer motiverad själv och det är ju faktiskt en förutsättning för att han ska kunna lära sig nåt.

Trampendal
Trampendal
 
Inlägg: 148
Anslöt: 2006-06-24

Inläggav Inger » 2007-01-27 0:55:23

Lustigt, så var det för mig också. Jag tyckte skolan var toppen i lågstadiet, halvseg i mellanstadiet och övervägande plågsam i högstadiet (förutom att det fanns äldre killar man kunde spana in på rasterna).

När jag började gymnasiet så sa vår lärare första dan att "Jag vill bara göra klart för er att ni inte är här för min skull utan för er egen skull. Jag skiter fullständigt i om ni lär er något, men jag delar gärna med mig av mina kunskaper om ni vill lära er nåt. Vilket ni väljer är upp till er själva."

Det gjorde faktiskt intryck på mig och jag började föra noggranna anteckningar och plugga för att lära mig och inte bara för att klara proven.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17335
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav sugrövmanövern » 2007-01-27 3:29:42

Mamman skrev:Sugrövmanöverns info om favoritdjuren gjorde det inte direkt lättare att stå emot sonens tjat ;-) Jag drömmer själv om att ha två katter, så det är inte så att jag har något emot dem, det är snarare det stora åtagandet då... Är de innekatter eller kan de springa ut och in som de behagar?

Mina fyra är innekatter, har en balkong med hönsnät. Har man utekatter blir man bara ovän med grannarna, om man inte bor på landet förstås :) .
En ras som är en perfekt innekatt är Ragdoll. http://www.ragdollklubben.com/ Men de kostar ju en slant, jag har vanliga bondkatter. De trivs utmärkt som innekatter, men man får räkna med rivmärken på soffor och att saker faller från hyllorna :mrgreen:
sugrövmanövern
 
Inlägg: 11110
Anslöt: 2007-01-12
Ort: Marianergraven

Inläggav Mamman » 2007-01-28 16:17:32

Trampendal,
du har ju rätt om det med kunskaperna kontra att må bra. Men när han mår bra, så kan även han jobba.

Sugrövmanövern,
vi bor mer eller mindre på landet men i ett gammalt villaområde och jag ser att det smyger omkring ett par katter här, så det vore säkert ingen katastrof för grannsämjan ;-) Jag gillar tanken på att ha två katter, som har varandra och oss, men som kan komma och gå som de vill. Här finns en del natur för dem att upptäcka.

Som jag skrev tidigare, så blir han inte tyst och försvinner in i sig själv när han mår dåligt, utan skriker och slåss. Har någon av er upplevt det och vet hur man kan försöka hantera det? Naturligtvis är sju strukturen i skolan, ljudnivåer och annat som påverkar, men _när_ utbrottet är på väg; kan man lära sig att gå undan eller ha en annan "plan" att ta till, som man kan försöka få honom att ta till när det blir för mycket? Han är själv bekymrad över sina utbrott, som han t o m kan prata om i efterhand även om han inte kan förstå att det varit olyckshändelser som lett fram till dem. Han verkar tro att klasskompisarna slagit honom med vilje etc när det hänt av misstag. Jag har ju själv varit med några gånger t ex när han fått en boll i huvudet och jag såg att det var ett misstag. Ändå försökte han direkt skrikande och med knytnävarna jaga efter klasskompisen som var "skyldig". Han kan _inte_ under ett utbrott ta en diskussion, den får man ta lite senare. Hur ska man göra här? Hålla fast känns ju inte som ett bra alternativ, men annars hamnar ju det andra barnet i kläm

Att helt undvika utbrotten är ju förstås det ultimata, men även om alla jobbar för det, så kan de ibland komma som en blixt från klar himmel, till synes helt oförklarligt. Att han inte äter i skolan gör inte saken bättre, eftersom han oftast går jättehungrig och det vet vi ju alla hur det är...
Men han känner inte hungern förrän det är för sent och då måste han få mat _direkt_ annars komemr ett utbrott.

Matvanorna är ju, som ni förstår, hårt inrutade med saker som han kan äta och faktiskt gillar. Men majoriteten av all mat är "äcklig", och han är känslig för "äckliga" konsistenser och smaker. Det är inte lätt för en oerhört matintresserad mamma. Men det brukar gå bättre när han får vara med och planera och laga maten, faktiskt. Men långt från alla dagar har man tid att stå och trilla köttbullar när vi kommer hem efter skolan och han dessutom är så hungrig så att nästan vinglar...
Mamman
 
Inlägg: 20
Anslöt: 2007-01-25

Återgå till Barn och föräldraskap



Logga in