En mammas ovisshet

Alla frågor om Asperger i relation till barn och/eller föräldrarollen.

 Moderatorer: atoms, Alien, marxisten

Inläggav johan » 2007-01-29 22:05:08

Trampendal skrev:Hur tror du att man som morsa ska förhålla sig?

Låt din son klara sig helt själv och planera inte hans liv. Min morsa planerade hela mitt liv framför mig. Hon valde inriktning på gymnasiet. Hon såg till att jag pluggade konstant etc. Hon ville hela tiden veta var jag var och med vem. Hon liksom utgick ifrån att hennes sätt att tänka var det bästa för mig och jag löd henne. Detta gör att jag idag vid 22 års ålder är väldigt tillbakadragen som person. Jag undvker helst samtal med andra människor eftersom jag har väldigt svårt att hävda mig. Jag har ju aldrig behövt hävda mig. Jag hade ju min morsa som såg mig, tröstade mig och tog hand om alla mina problem.
Trampendal skrev:Men eftersom han inte har nån annan som ser honom riktigt känns det som om jag ändå måste vara den som försöker stödja och "finnas till hands".

Tyck inte synd om honom! Även om dina moderskänslor säger dig att göra det. När han kommer till dig med sina bekymmer som jag antar han gör (det gjorde i varje fall jag) gick alltid till min mamma om jag var bekymrad över något så skit i honom. Stäng ute honom känslomässigt. Annars kommer han aldrig att bli vuxen alltid vara "mammas lilla pojke".
Trampendal skrev:Och hur hade du kunnat utvecklas utan din mamma?

Mkt intressant fråga. Jag hade säkert klarat mig fint. Jag hade varit tvungen att ta itu med problem och bekymmer själv och inte låta min morsa lösa dem för mig. Jag vet att det hade gynnat mig och jag hade varit en mycket lyckligare och självsäkrare människa idag (vid 22 års ålder).

Trampendal skrev:Hade du andra vuxna omkring dig?

Min pappa och mamma har alltid varit gifta och vi har bott under samma tak. Min farsa är verkligen den uslaste farsa vad det gäller barnuppfostran som helst. Han har liksom aldrig engagerat sig utan lämnat över ansvaret till min mamma att uppfostra mig.

Trampendal skrev:Hade du kompisar som kunde hjälpa dig i olika situationer och med praktiska saker?

Har alltid sprungit till mamma med mina problem och hon har löst dem för mig.
johan
 
Inlägg: 56
Anslöt: 2005-12-09

Inläggav rdos » 2007-01-29 22:35:54

johan skrev:Mkt intressant fråga. Jag hade säkert klarat mig fint. Jag hade varit tvungen att ta itu med problem och bekymmer själv och inte låta min morsa lösa dem för mig. Jag vet att det hade gynnat mig och jag hade varit en mycket lyckligare och självsäkrare människa idag( vid 22 års ålder)


Det tror jag inte riktigt på. Man blir inte en självsäker människa som aspergian genom att få klara av allt på egen hand. Om man är introvert eller extrovert beror mer på gener än på hur ens morsa är.
rdos
 
Inlägg: 14159
Anslöt: 2005-10-14
Ort: Eslöv

Inläggav Mamman » 2007-01-29 23:44:22

Johan, jag har snappat upp och tagit till mig det som du skrivit både nu och tidigare.

Jag kan ju aldrig greppa hela bilden av hur du haft det och jag vet inte om jag hade gått för långt i min "hjälpsamhet" om jag nu inte blivit uppmärksam på det, det är en hypotetisk fråga men jag är glad att jag här och nu får chansen att ändra på mitt beteende.

Synpunkten att stå tillbaka för barnets skull och låta barnet göra sina egna misstag/framsteg/erfarenheter är så konkret och nyttig. Jag har faktiskt tänkt på det flera gånger under de här dagarna, och då har jag "bitit ihop" och låtit sonen komma fram till saker, fatta beslut om smått och stort och inte "pratat för honom". Jag har förbluffats över hur jag skulle varit där och curlat om jag inte varit medveten om det som jag är tack vare diskussionen. Det tar ju betydligt mer kraft för stunden att hela tiden vara medveten om vad man gör och att man gör det här valet att _inte_ göra det, men det ger jättemycket tillbaka även i stunden men och sannolikt ännu mer på sikt. Jag ser ju hur han växer, även av det lilla, mitt framför ögonen på mig ;-)
Mamman
 
Inlägg: 20
Anslöt: 2007-01-25

Inläggav Trampendal » 2007-01-30 0:01:11

Till johan:

I vårt fall är det inte nåt "gulligull, mammas lilla pojke"-förhållande. Min son är rätt kaxig och säger ifrån om jag skulle bli för daltig.

Dessutom kommer han inte ofta och gnäller. Han är mera "tiger och lider"
med sånt han inte kan hantera. Men till slut märker man ju att nåt är fel,
det har periodvis t.o.m. varit så att han tappat livslusten och då måste man ju självklart lägga sig i och göra nåt.

Det är mest praktiska saker jag hjälper honom med. Han har stora problem med finmotoriken, närminnet m.m. och jag hjälper honom oftast
i stället för att allt ska ta orimligt mycket tid och kraft.

Men ibland på senare tid har jag märkt en del "diva-later" som jag GENAST slår ner med stora näven. :)

Men det är då jag funderar lite över balansen. Har jag fostrat en bortskämd slyngel som inte "orkar" breda sina egna mackor eller resa sig och hämta saltet? :shock:

Det är klart att man som förälder ska hålla tassarna borta mer och mer, varefter barnet blir äldre, men jag tror inte nån blir självständig av att tvingas fixa allt själv alldeles för tidigt, däremot mår man nog bra av lagom mycket stöd och vid rätt tillfälle.

Det där fick tyvärr min dotter erfara när jag var väldigt ung och osäker mamma. Jag försökte forcera henne att klara sånt som hennes kompisar klarade men som hon inte var mogen för, det funkade naturligtvis inte.

Hon tappade ju bara i självkänsla och jag lärde mig att backa och hjälpa henne i stället för att försöka tvinga fram en utveckling som inte var möjlig just då.

Det viktiga är nog att se till varje barn som individ, kommunicera så mycket som möjligt och försöka ha lite distans så man kan se om man hjälper eller stjälper.

Och jag är glad att jag har barn som kan be mig "fara å flyga" om jag klampar in i nåt jag inte har med att göra. :D

Trampendal
Trampendal
 
Inlägg: 148
Anslöt: 2006-06-24

Inläggav inbetweenworlds » 2007-01-30 10:58:32

johan skrev:Mamman skrev: "behovet av närhet till mig osv osv..."

En sak som jag vill rekommendera er morsor är att ni inte ska låte era barn med as bli känslomässigt beroende av er. Min mamma har alltid försökt göra allting för att jag ska må bra men det har bara lett till att jag fram till 21 års ålder var helt känslomässigt beroende av min henne.

Det bästa är om ni låter era barn få sköta sig själva och utvecklas på egen hand. Om de inte kan få ngn känslomässig närhet från er då tror jag att de kommer söka andra vägar för att bli bekräftade vilket gynnar deras personliga utveckling. I dag önskar jag att jag hellre hade vuxit upp utan min mamma för då hade jag varit tvungen att utvecklas på egen hand. Egentligen är det väldigt synd om människor med aspergers syndrom. De vill så gärna bli bekräftade och vara som alla andra men det går inte.


Herre gud, Johan....
Det hörs att inte du har barn!
NT eller AS, alla barn behöver en nära känslomässig relation med sina föräldrar/förälder/vårdnadstagare :x
De är grogrunden för att utveckla senare "friska" realationer.
Att känslomässigt överge ett barn är totallt förödande för deras utveckling.

Jag blev satt i olika fosterhem och på instutioner från och med 9 års ålder.
Än idag har jag stora känslomässiga "sår", då jag inte har fått den fundamentala tryggheten och närheten av en känslomässigt engagerad vuxen.

Jag kan jämföra mig med mina 2 söner, nu 12 och 14 år gamla.
Båda har Asperger syndrom, men är starka och trygga i sig själva.
De har börjat komma in i puberteten och med den oxå en helt ålders adekvat frigörelse process. Där jag som förälder kan finnas där och stödja dem.

Ang. att det skulle vara synd om oss med AS tycker jag nästan är kränkande !!!

Och du Johan, AS eller inte, alla människor behöver bekräftelse....

Anna
inbetweenworlds
 
Inlägg: 28
Anslöt: 2006-06-24
Ort: Göteborg

Inläggav Mamman » 2007-01-30 13:30:27

Jag ställde några frågor tidigare om utbrott, ilska och frustration...
Någon som har erfarenheter från detta och kanske till och med om hur man kan jobba med det?

Utbrotten i skolan har lett till att barnen, särskilt yngre, är rädda för honom och att det är mycket "prat" om honom. Det leder förstås ännu mer till hans utanförskap, även under tiden när han mår bra.

Många verka uppleva honom som en tickande bomb, som när som helst kan brisera. Detta trots struktur och relativt lugn och ordnad miljö, alltså...
I skolan tipsade skolpsykologen om att hålla ett extra öga på sonen vid avbrott i aktivitetet, flytt genom korridorerna till andra salar etc, dvs när det blir rörelse och många barn samtidigt...
Mamman
 
Inlägg: 20
Anslöt: 2007-01-25

Inläggav sugrövmanövern » 2007-01-31 12:01:01

Jag vet inte hur man ska handskas med vredesutbrott. Jag får själv då och då hemska vredesutbrott. Oftast när jag är frustrerad. Tex jag lagar mat, det blir inte som jag vill. Då kan jag rycka grytan av spisen och hälla maten i toan och sedan går jag omkring och väser som om jag vore besatt. Det svartnar för mig.

Det hände några gånger i skolan när jag blev retad att jag smällde till någon unge i ansiktet, speciellt om de kom för nära och var många som stod runtomkring mig. Det bara klickade liksom. Ibland kunde jag vräka ur mig att jag hatade någon klasskamrat också. Jag menade vad jag sade också och sade aldrig förlåt.

För mig hade det behövts mer lugn och ro i skolan. Att få sitta ensam eller i små grupper. Vi var 30 st i klassen som mest, det var horribelt.

Mamman: Hur ser det ut för din son i skolan, är det stora grupper, många klassrumsbyten, stökigt?
sugrövmanövern
 
Inlägg: 11110
Anslöt: 2007-01-12
Ort: Marianergraven

Inläggav Mamman » 2007-01-31 16:17:29

Mmm, jag känner igen en del där. Att det "svartnar" verkar stämma överens med hur han upplever det, han skriker jättehögt och då riktat mot en person, morrar och ser liksom ut som ett djur. Inte på bus, heller, utan på allvar. Det händer även att han slåss och bits, mot stora och små. Han kan heller aldrig be om ursäkt. Det gör han däremot om han stöter till mig eller gör mig illa på nåt sätt, när vi är ute, eller ligger och läser etc. Men mera "aaw, förlåt" lite sluddrigt sådär.

Jag tvingar honom inte att säga förlåt - jag vet inte om det är dumt eller rätt - om det inte rör ett annat barn. Jag märker att det snarare kan flytta fokus och bli en strid i striden, och att han då kommer bort från själva utlösande faktorn, t ex bråk med en klasskompis el dyl. Målet känns istället som att få honom att förstå _varför_ man ska säga förlåt, inte tvinga honom att göra det trots att han tycker att det är fel.

Han går i en Montessoriklass på en "vanlig" kommunal grundskola, med blandade årsgrupper och med barn som han gått med redan från dagis. Fröknarna är eldsjälar och som glatt själva beskriver klasserna (F-2, 3-5) som en ovanlig klass med en massa original.
Man har en väldigt "förlåtande" och vänlig attityd till varandra och många i klassen skulle sannolikt ha blivit mobbade i andra klasser. Flera av dem har kommit till den här klassen av just den anledningen. Därför är sonen i grunden inte så annorlunda i den här klassen - alla är det mer eller mindre. Man har en hög tolerans, men inte för hans aggressioner och utfall mot kompisarna. Men å andra sidan så väntar man heller inte länge med att ta upp problemen, så han har haft en stabil assistent sedan i 2an, och assistenten är själv lite äldre, utbildad fritidspedagog med känsla för ordning och struktur. Ovanligt bra, känner jag, och vi försöker hinna med att prata varje dag.

Han har en egen fast arbetsplats, till skillnad från de andra barnen, men den är placerad i vanliga klassrummet. Man går ändå ganska ofta från klassrummet till andra mindre rum och det verkar funka.
Det verkar snarare som om det här händer i andra situationer, när man förflyttar sig, på lunchen, raster etc. Då är han ganska ensam, eller med de andra och liksom leker men ändå på ett mer betraktande sätt, eller berättar för de andra hur de ska leka. Han leker inte som andra barn, säger assistenten, men han är med i utkanten mest hela tiden.
Tidigare sökte han sig mer till vuxna, men nu märker jag inte av det lika tydligt. Man gör heller inget särskilt för att "få in" honom i gruppen, för han verkar måttligt intresserad av det själv.
Sedan jag läst här på forum, så känner jag själv en växande känsla av att man inte ska vara så orolig för att han är ensam - om han inte själv tycker det är jobbigt, förstås. Han blir bättre och bättre på att tala om hur han mår och känner. Det känns så bra ;-)
Mamman
 
Inlägg: 20
Anslöt: 2007-01-25

Inläggav Trampendal » 2007-02-01 0:23:15

Mamman:
Det är viktigt att strukturen är fast och förutsägbar på raster, i matsalen, i korridoren osv. och inte bara i klassrummet.

Egen krok till jackan (gärna lite vid sidan så han slipper trängas), särskild sittplats i matsalen (och att inte äta samtidigt som HELA skolan) mm.

Är assistenten alltid med på raster o dyl (vilket hon ju absolut ska vara)? I så fall borde hon ju kunna se vilka situationer som utlöser ilska och lära sig att avleda dem innan utbrottet är ett faktum.

Om situationen i klassrummet är strukturerad, men allt blir kaos för honom så fort en förflyttning sker är det ju inte så konstigt att han blir frustrerad och därmed arg.

Eftersom han inte har så stort behov av att umgås med andra elever kanske han t.o.m. kan slippa gå ut på rast. Han kanske behöver vila för sig själv i ett tyst rum i stället (för att få frisk luft, vilket ju alla behöver, kan man ju öppna fönstret)?

Jag tror att trots att det verkar som om skolan har förstått rätt mycket och försöker ordna det bästa, har de ändå missat nåt väsentligt eftersom han får utbrott så ofta. Dessutom måste han ju bli ganska trött av en skoldag och då är ju ilskan ännu närmare till hands.

Trampendal
Trampendal
 
Inlägg: 148
Anslöt: 2006-06-24

Inläggav Mamman » 2007-02-01 22:04:45

Mmm, sant det där att assistenten borde kunna se en "röd tråd" när utbrotten kommer. Jag ska kolla med honom. Om han är trygg i klassrummet, så borde han få trappa ner, och lämna det i sin takt. Redan nu märker iv ju att han inte riktigt uppfattar när ett arbetspass är slut, och att man ska gå iväg till exempelvis musiken. Först trodde man (även jag) att han struntade i det, men nu förstår jag att han verkligen inte _märkt_ att momentet är slut. Ibland har jag funderat om han har något hörselproblem, men nu kan jag se saken på ett annat sätt... Han är så inne i det han gör och behöver lååång tid för att avsluta och gå över till det andra.

Han klarar dock detta, om man bara ger honom tid och rum, om du förstår vad jag menar. Han gillar alla andra ämnen där man måste gå från klassrummet; musik/sång och slöjd (både trä och textil, jättemycket).

Han gillar att vara ute och fara omkring på rasterna, särskilt nu när det finns massor av snö (vi bor i Hälsingland) och de får åka skridskor och som i dag bobb. I dag när jag hämtade honom, så var han själv ute i snön, rödblommig och med sin bobb. Jättelycklig åkte han upp och ner i "världens bästa backe" på skolgården. Han var jättenöjd och helt själv... Ja, han är en älskvärd figur ;-)
Mamman
 
Inlägg: 20
Anslöt: 2007-01-25

Inläggav Micke S » 2007-02-01 22:33:02

Jag är en kille på 30år som har asperger med adhd-symtom.
(Jag har inte hunnit ändra det som står där nere, att jag är under utredning. Utredningen är klar.)

Jag snabbläste lite av tråden och kände att jag ville hoppa in också.

Din sons utbrott kommer vid plötsliga oväntade händelser som han inte är beredd på. Som förälder eller lärare gäller det att förstå att små vanliga saker som att dörren går igen framför näsan på honom kan kännas skrämmande. Han är inte beredd på att det ska hända och då "blir det fel i huvet" på honom.
När man har asperger och autism är det som att tankarna "går på räls". När oväntade saker händer, eller när någon person säger emot, eller försöker tala en till rätta, eller när man blir avbruten mitt en handling, så är det precis som att bli knuffad av rälsen. Man är på väg i en given riktning inne i sitt huvud och någon eller något får tåget att spåra ur. Så hans vredesutbrott är inte för att han är arg, utan för att han tappar balansen, han förstår inte. Så man ska ABSOLUT INTE skälla på honom eller försöka övertyga honom eller "prata förstånd" med honom när han blir så arg. Ju mer man försöker prata desto mer stressar man honom. Hans hjärna är överbelastad i ett sånt utbrott och klarar inte av ännu mer stimuli.
Micke S
 
Inlägg: 23
Anslöt: 2006-09-22

Inläggav Inger » 2007-02-01 22:56:45

Det var en väldigt bra beskrivning! Får jag citera den på min hemsida?
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17335
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav Micke S » 2007-02-01 23:01:40

När jag var barn så satt hela familjen framför tvn och allt var lugnt och frid och fröjd en vanlig kväll. Då sa mamma plötsligt "Nej, den här filmen är för hemsk för er. Den får ni inte se" och pappa bytte kanal.

Jag fick ett utbrott och slogs och bankade på pappa och dom var jätteförvånade och bar mig in i sovrummet och försökte förgäves lugna ner mig. Jag var helt tokig, sprattlade som en fisk i pappas famn. Och dom skrattade nästan åt situationen och förstod ingenting. "Men lilla vän!" osv.

Mitt utbrott varade säkert en timme och dom satt med mig i sängen och tillslut somnade jag helt utmattad.

Grejen var ju inte att jag ville se filmen. Jag förstod säkert inte filmen. Utan grejen var att allt hade varit lugnt först. Alla satt tysta och tvn lyste och lät på ett visst sätt. Sedan utan förvarning så började dom prata bestämt och resa på sig och det som hände på tvn försvann.

Dom var dumma, dom var idioter, dom var hänsynslösa torterare... Allt var ju bra, varför skulle dom förstöra allt? Det var varmt och mysigt och tryggt i soffan. Ingen pratade, alla satt stilla, tv:n lyste.
Sen kändes det som nån utan förvarning sparkade ut en ur soffan och skrek: "Du får inte vara här! Du är dum! Du är liten!"
Micke S
 
Inlägg: 23
Anslöt: 2006-09-22

Inläggav Micke S » 2007-02-01 23:02:32

Ja det får du.
Micke S
 
Inlägg: 23
Anslöt: 2006-09-22

Inläggav Inger » 2007-02-01 23:07:53

Just sådär känns det för mig också när folk gör nåt mitt i en film, ett musikstycke eller annan behaglig aktivitet där man är helt avslappnad och inte förväntar sig att någon utan förvarning ska slå harmonin i bitar.

Det är därför jag föredrar att bo själv. :(
Senast redigerad av Inger 2007-02-01 23:10:12, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17335
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav Inger » 2007-02-01 23:09:17

Tack.

Du har inte en egen hemsida förresten? Du har verkligen gåvan att beskriva saker på ett otroligt levande sätt som jag tycker borde läsas av fler.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17335
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav Micke S » 2007-02-01 23:15:58

Nej, jag har ingen hemsida. Jag är inte så intresserad av datorer och datorprogram. Jag är för rastlös och har inte tålamod.
Tack för komplimangen.
Det var snällt
Micke S
 
Inlägg: 23
Anslöt: 2006-09-22

Inläggav Trampendal » 2007-02-02 0:00:50

Mamman skrev:Mmm, sant det där att assistenten borde kunna se en "röd tråd" när utbrotten kommer. Jag ska kolla med honom. Om han är trygg i klassrummet, så borde han få trappa ner, och lämna det i sin takt. Redan nu märker iv ju att han inte riktigt uppfattar när ett arbetspass är slut, och att man ska gå iväg till exempelvis musiken. Först trodde man (även jag) att han struntade i det, men nu förstår jag att han verkligen inte _märkt_ att momentet är slut. Ibland har jag funderat om han har något hörselproblem, men nu kan jag se saken på ett annat sätt... Han är så inne i det han gör och behöver lååång tid för att avsluta och gå över till det andra.

Han klarar dock detta, om man bara ger honom tid och rum, om du förstår vad jag menar. Han gillar alla andra ämnen där man måste gå från klassrummet; musik/sång och slöjd (både trä och textil, jättemycket).


Jag känner igen det där om att ni trodde att han struntar i det eller har hörselproblem, så var det ofta för min son innan han fick diagnos.
"Han kan om han vill" fick jag ofta höra, men han kunde faktiskt inte hur mycket han än ville.

Din son borde få veta en stund innan att "om fem/tio/femton minuter måste vi avsluta det här", kanske han kan få avsluta i lugn och ro och sen gå ut efter de andra, då blir det ju inte så rörigt.

Jag förbereder alltid min son fem-tio minuter innan nåt ska hända (vad det än är). Trots att jag gjort det i åratal och är noga med att även tala om på eftermiddagen vad som ska hända på kvällen osv kan han bli lite frustrerad ibland (dock inga utbrott nuförtiden).

Kan han klockan? I så fall kan han ju ha en klocka som man kan peka ut på när saker börjar/slutar. Risken är bara att han blir helt fixerad av klockan och inte får nåt gjort, men kanske värt att pröva.

Min son har väldigt dålig tidsuppfattning.
Vi fick låna en "tidstock" av hab. På den kan man ställa in 5/15/30 min.
och så ser man hur mycket tid som är kvar och kan förbereda sig på att det snart är dags att byta sysselsättning.

Sonen klarade inte av den tyvärr, han blev jättestressad av att den tutade ganska högt när tiden var ute och när han såg att det snart var dags höll han på att krevera och packade in den under en hög kuddar för att slippa höra. Så den åkte ut.

Även om din son inte ska utredas borde kanske skolpersonalen läsa på om AS "Gång på gång" t.e.x. av Vanna Beckman m.fl. Den, tyckte jag, gav en rätt bra bild av var/när "krockarna" uppstår och hur man kan hjälpa till att skapa en fungerande tillvaro.

Trampendal
Trampendal
 
Inlägg: 148
Anslöt: 2006-06-24

Inläggav Thunderchild » 2007-02-02 20:14:22

Micke S skrev:Nej, jag har ingen hemsida. Jag är inte så intresserad av datorer och datorprogram. Jag är för rastlös och har inte tålamod.
Tack för komplimangen.
Det var snällt


Vilken lättnad och tröst att höra från någon som i övrigt verkar lite mer aspig än jag.

För rastlös och för dåligt tålamod för att tramsa med dumma datorer.. :D
Thunderchild
 
Inlägg: 1090
Anslöt: 2006-09-04
Ort: Falun

Inläggav Inger » 2007-02-03 9:31:21

Mamman skrev:Redan nu märker iv ju att han inte riktigt uppfattar när ett arbetspass är slut, och att man ska gå iväg till exempelvis musiken. Först trodde man (även jag) att han struntade i det, men nu förstår jag att han verkligen inte _märkt_ att momentet är slut. Ibland har jag funderat om han har något hörselproblem, men nu kan jag se saken på ett annat sätt... Han är så inne i det han gör och behöver lååång tid för att avsluta och gå över till det andra.


Väldigt intressant att ni lagt märke till detta. Vill bara påpeka att för en Aspergare så är ett arbetspass inte slut förrän man själv är klar med uppgiften man har för handen. Att komma in i det där hyperfokuseringstillståndet där man verkligen kan få nånting gjort är inte så lätt som man kan tro, och ännu svårare att komma ut ur igen. Därför behöver man få vara kvar i det tills man själv känner sig färdig och nöjd.

Att rycka barn från den ena aktiviteten till den andra - såsom man fortfarande gör i skolan idag - var något som Ellen Key upprördes över redan för 100 år sen. Det är helt enkelt inte naturligt - i synnerhet inte för oss Aspergare! Vanliga barn vänjer sig säkert men en extra sensitiv person med hyperfokuseringstendens kan ju få spader för mindre!

En HFA-flicka från Skottland i ett annat forum fick en egen lärare pga div omständigheter som gjorde att hon inte kunde gå kvar i skolan. Hon sa att det bästa med att ha en privatlärare var att hon fick lov att studera samma ämne hela dan. Detta passade henne mycket bättre. Så egentligen borde det finnas speciella AS-klasser där undervisningen inte är lika upphackad som nu utan mer anpassad efter barnens individuella behov och inlärningsstil.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17335
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav Mamman » 2007-02-03 10:43:44

Trampendal och Inger,
det där med att förvarna och liksom "räkna ner till ett scenbyte" upptäckte jag för att det var det absolut enda sättet att undvika alla utbrotten hemma. I skolan är de oxå medvetna om det, även om de både är noga med att berätta i förväg hur länge man ska jobba med ett moment, men även att man har en individuell planering, så varje elev _får_ jobba klart med sitt moment, och inte (hela tiden) behöver ta hänsyn till andra aktiviteter.
Man har ju under en arbetsdag flera samlingar och gruppgenomgångar, men det är väldigt mycket mindre än i tradititionella klasser.

Många gånger har jag funderat över om Montessoriinriktning är bra för sonen, med tanke på att man själv ska vara såpass delaktig i sin planering och ta stort ansvar för dess genomförande. Men sonen gör sin planering med en lärare och assistenten och han "godkänner" den (görs dagen före) och verkar nöjd med det. (Andra barn som klarar planering etc, gör sin egen utifrån en vecko-, månads- och läsårsplanering.)
Att dessutom lärarna är så oerhört öppna, säkra på sig själva och tillåtande för att alla människor är olika, gör sammantaget att skolan funkar så bra att jag bestämt mig för att inte grunna mer på om vi gjort rätt i det valet.
Assistenten är ju förstår jätteviktig och han ser inga problem med något och är även han lugn och säker på sig själv. Ett extra plus är att sonen inte har någon man hemma fulltid här hemma (mer än morfar ganska nära), så assistenten får vara en bra manlig förebild. Ass och jag pratar dock ofta om att han inte får låta sonen bli för beroende av honom, utan att målet är att han inte ska behövas.
Även om det känns långt borta just nu, och att det blir bakslag titt som tätt, så tycker jag att det är en bra inställning som vi ska följa och jobba mot.

Inger, det där med att flänga runt på aktiviteter har blivit nästan statusjakt för barnfamiljer omkring mig à la "jag har så fullt i Filofaxen" som fanns på 90-talet. Jag var inte särskilt förtjust i det då heller, och ser att sonen är precis som jag. Vi är nöjda här hemma och scouter, sportaktiviteter etc stressar honom bara. Vi bor så bra, kan mysa hemma och när vi vill ligger gården och bobb-backen där utanför. Vi kan ta klivet ut i naturen eller gå och hälsa på någon häromkring, för staden är inte större än så.
Skulle han dock vilja prova på något, så skulle han naturligtvis det. Men jag släpar inte runt honom på en massa aktiviteter.
Men vi är mest hemma. Det är bättre att vi försöker varva ner hemma istället - båda två ;-)
Mamman
 
Inlägg: 20
Anslöt: 2007-01-25

Inläggav Inger » 2007-02-03 11:45:16

Låter ju ovanligt Aspie-vänligt måste jag säga, både i skolan och hemma.

Bra att du inte föll i filofax-fällan som gör både ungar och föräldrar utbrända i förtid.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17335
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav Mamman » 2007-02-03 18:33:12

Ja, eller snarare _människo_-vänligt även i skolan ;-) Det känns som om det blir allt vanligare att skolan inte är människovänlig. Bara i andra klasser på sonens skola finns det lärare som har verkligen konstiga metoder och idéer. Så jag klamrar mig fast vid de lärare vi har...
Mamman
 
Inlägg: 20
Anslöt: 2007-01-25

Inläggav Mamman » 2007-03-11 23:37:03

Uppföljning: För ett par veckor sedan gjorde skolpsykologen Wechsler-test på min snart 10-årige son. Som jag berättat tidigare har jag varit lite...ambivalent inför detta med test och vad det kan leda till. Psykologen informerade mig noga innan att resultatet ägs av pappan och mig, och att vi inte behöver visa det för någon om vi inte vill. Som jag skrivit tidigare, så känner jag mig lite...trängd av skolan, som gärna vill att vi ska "reda ut om det är nåt fel på pojken", ungefär. Jag gissar att det ligger lite ekonomi bakom, om man har en diagnos, så är det lättare att få pengar, personella resurser etc och det har jag all förståelse för.
Men jag måste ju se till sonens bästa. Det är min huvuduppgift.

Så kom resultatet, som visar på en jämn nivå - bara osedvanligt hög! Han har en 10-årings snabbhet etc, men upp till en 14-16-årings resultat på många andra områden. Psykologen sa att skillnaderna inte var så stora att det finns anledning att tro att han har några brister på något område, förutom att se helheten. Här var testet att rita av en detaljerad nonsens-bild med geometriska figurer och långt senare i testet bli ombedd att rita den som man minns den. Detaljerna satt perfekt, medan helheten var helt borta. Hon sa att det säger mycket om hans sätt att se på världen; han missar helheten och har fullt upp med detaljerna.

Nu bestämde jag och pappan att ta med testet till ett möte med personalen på skolan, så får vi se vad det landar.

Jag känner mig stärkt i känslan av att jag måste ställa ännu högre krav på struktur och ordning för honom, trots att vi fått så mycket hjälp redan. Vi borde vara på rätt väg...
Mamman
 
Inlägg: 20
Anslöt: 2007-01-25

Återgå till Barn och föräldraskap



Logga in