Bjäbbmonstret skrev:Äsch...ångrade mej...

Förstår det...

Du sade det själv i annan tråd för inte länge sedan, att du har varit singel 7-8 månader sedan början av 90-talet.

Själv var jag ett av de riktigt konstiga barnen som började se fram emot att bli vuxen och uppleva kärlek, familj och egna barn redan före skolåldern, men har hunnit bli några månader från 40 och har aldrig bytt civilståndet singel mot något annat än "dejtar" under totalt ca sex veckor av mitt vuxna liv.

Till råga på allt har man insett vartefter under resans gång, att de största skälen är just att en stor majoritet av alla människor resonerar så sjukligt irrationellt, inte attraheras av skönhet som kommer inifrån utan är i första hand eller i varje fall till största delen utseendefixerade, och dessutom har noll koll på skillnaderna mellan förälskelse och kärlek, och det enkla faktum att faktisk kärlek är en förnuftsbaserad känsla som växer fram för dem som har insikt att känna igen den om och när man möter den och är redo för den och att odla den, medan förälskelse är en irrationell psykos som oftare är en dålig grogrund för kärlek än en bra. Hepp!

Pemer skrev:Till råga på allt har man insett vartefter under resans gång, att de största skälen är just att en stor majoritet av alla människor resonerar så sjukligt irrationellt, inte attraheras av skönhet som kommer inifrån utan är i första hand eller i varje fall till största delen utseendefixerade, och dessutom har noll koll på skillnaderna mellan förälskelse och kärlek, och det enkla faktum att faktisk kärlek är en förnuftsbaserad känsla som växer fram för dem som har insikt att känna igen den om och när man möter den och är redo för den och att odla den, medan förälskelse är en irrationell psykos som oftare är en dålig grogrund för kärlek än en bra. Hepp!

Säger du? Jag tror att frånvaro av förälskelse är en jäkligt dålig grogrund för kärlek. Man behöver få vara tokiga tillsammans innan man får vara klok. Vore kärlek förnuftsbaserad skulle ingen välja att leva i ett distansförhållande. Och min pojkvän är nog faktiskt fulare än vad du är.

Artikeln "Förälskelse är psykos, kärlek är förnuft" i Illustrerad Vetenskap nr 3 2005 är väldigt belysande. Kärlek bygger absolut inte nödvändigtvis på en föregående förälskelse, och de gånger kärlek växer fram på andra premisser, såsom i resonemangsäktenskap och som min egen syster och svåger som flyttade ihop som kombos av praktiska skäl och kom varandra nära den vägen, är det snarare mycket vanligare att den växer sig starkare och livskraftigare.

Jag är snarare rädd att vår tids typ av raggande och dejtande är en känslomässig katastrof med allt det för med sig. Det är i denna tid vi har fått fler och fler relationer som inte håller för alltid, hur många himlastormande förälskelser förekommer inte där det mesta försvinner och det inte blir någon som helst relation av det när förälskelsen har klingat av...?

I vår tid verkar vi lite ha tappat kunskapen om kärlek som sådan (eller har kanske inte haft den från början), när alla mekanismer för attraktion och åtrå har blivit det som vägleder de klart flesta samtidigt som hela samhället har utvecklats och ställer helt andra krav på oss alla. Kärlek hör inte ihop med kåthet och köttslig åtrå, och ser man sedan på nätdejting... det kunde varit vägen åt rätt håll, där man kan lära känna en personlighet utifrån en personlig presentation och en profil... men har bara blivit använt mest av alla som ändå mest ser till foto och utseende, och inte läser något på någon annans sida om de inte gillar utseendet...

Därmed inte sagt att det inte kan fungera, men då måste man också förstå sig på såväl förälskelsens som kärlekens krafter och kunna vårda båda två. Problemet i vår tid verkar vara att alla har lätt att bli förälskade, men har svårt att förstå att kärlek är en blomma som måste vattnas och inget man kan slå sig till ro och ta för given.

Kärlek är helt enkelt något helt annat än förälskelse, känslorna de genererar uppstår i helt skilda delar av hjärnan. Bra många tror ju däremot helt uppenbart att det är mer eller mindre två olika ord för samma sak, ungefär.

Att så många är inkapabla att ge och ta i en relation för att vårda den måste ju rimligen handla om att de tror kärleken är samma sak som förälskelsen, och liksom ska vara lika underbar och rosafluffig, så när det börjar ta emot och bli för jobbigt är det alltså kört och fel och finns inget att rädda, nu är det slut. De ska väl inte behöva ändra lite på sig för att funka bra tillsammans med den älskade...?

Och i massor av fall skulle det bara ha behövts lite basal kommunikation mellan parterna för att komma fram till vad A vill och hur B ska ge det bäst. Men just kommunikation, som sagt... det är sådant vi aspergare fixar på ett rakt och direkt sätt, men kommunikation är inte entisars starka sida...

Jag trodde på poängen med den där artikeln första gången du citerade den men jag tror förälskelsen behövs där i något skede i relationen oavsett vart den börjar någonstans. Jag tror den behövs som ett led i att svetsa ett par samman.

Och finns inte kåthet och köttslig åtrå i en relation då dör lätt kärleken också. Så att det inte skulle ha med varandra att göra det tror jag inte på.

Självklart. I äkta kärlek ingår förstås åtrån och kommer ur kärleken. Däremot tror jag inte kärlek växer fram ur ren åtrå. Någon man får med sig hem från krogen för ett ONS lär endast i undantagsfall bli ens livskamrat livet ut. Möjligtvis att man tror man passar ganska bra och lyckas hålla ihop i X år och hinner skaffa X-1 barn ungefär, innan man inser att det inte funkar. Och bryter upp.

Förälskelse verkar kunna leda till vad som till synes är kärlek. För viss tid. Det är helt klart. Däremot blir det ju ovanligare och ovanligare med kärlek livet ut i vår tid.

Att det blir ovanligt livet ut beror nog snarast på att vi lever längre. Men man slutar inte nödvändigtvis älska någon för att det inte fungerar att leva upp längre. Varför krogragg skulle leda till en sämre kvalitet på förhållande om det nu undantagsvis leder till förhållande det förstår jag inte. Själv hade jag väl inte nödvändigtvis seriösa avsikter när jag började tjafsa med pojkvännen men sedan: peppar peppar...

Du har många poänger i dina inlägg, så jag ska grunna lite mer på saken. Det skulle vara bra tråkigt att verkligen ha helt rätt i min teori...

Det borde finnas flirtskolor för aspergare. Där man dels får lära sig hur man upptäcker att nån flirtar med en (och vad man då ska göra), dels hur man själv ska flirta.

Fast när jag var ung tjej skulle jag ändå haft bekymmer. Antag att jag skulle förstått att en kille flirtade med mig. Men vad betydde det i så fall? Inget särskilt, att han ville ha sex el att han var allvarligt intresserad? Tänk om jag trodde att han var allvarligt intresserad och så ville han bara skoja. Eller om jag visade mig intresserad och så ville han bara (ve och fasa) ha tillfälligt sex?

Det gällde att hitta en kille som s a s flirtade långsamt, så jag hann med.

Eller så borde det helt enkelt läras ut i skolan likaväl som man ju faktiskt har sexualupplysning. Skulle det finnas något fel i att alla faktiskt fick möjlighet att lära sig enhetliga tankegångar, "så här gör man", så att alla i stället för bara de ganska så klart flesta kunde greppa vad det handlade om?

Pemer skrev:Eller så borde det helt enkelt läras ut i skolan likaväl som man ju faktiskt har sexualupplysning. Skulle det finnas något fel i att alla faktiskt fick möjlighet att lära sig enhetliga tankegångar, "så här gör man", så att alla i stället för bara de ganska så klart flesta kunde greppa vad det handlade om?

Det där var väl det dummaste jag hört! Det går ju inte!

Nej, det är väl så...

Nu handlade ju tråden om tillfälliga förbindelser. Pemer har sabbat den genom att tala om att finna en livskamrat...

Det kunde ju finnas med som en underkurs av kursen "Kroppsspråk och sociala koder". En kurs som borde ges i alla aspergerklasser.

Jag tror att en risk med aspergerklasser annars är att man tror det är ok att vara som man är och att livet utanför är likadant som i skolan. Det är det bara i denna skyddade verkstad. För att klara sig utanför behöver man extra verktyg.

En sån kurs skulle förstås inte passa för vanliga elever, de vet ju (el anar) redan det mesta. Det skulle vara som att erbjuda analfabetkurser till de som inte är analfabeter.

[ändrad 01:56]

Kärlek och åtrå: nog tror väl jag att de kan växa ur varandra från ömse håll. Och att allt annat också kan vara på fler sätt än att någon kan säga "det kan inget växa fram ur". Det oväntade spelar stor roll, också att man överraskar sig själv, också i långa förhållanden ibland; eller hur bindande det är att ligga med varandra (åtminstone innan det har blivit en trist rutin) - även om det kanske är ovälkommet eller man bara uppfattar det på sina försvarsreaktioner.
Sedan är väl en anledning till att färre förhållanden är livslånga numera att vi inte är tvingade att stanna kvar i halvdåliga eller katastrofala. Jag blir litet less på allt detta snack om hur förytligade vi har blivit. Något ligger i det, på vissa sätt; men vi har inte blivit ytligare i självkännedom, respekt för mänskliga rättigheter, barn, insikt i våra egna rättigheter i livet och en djävla massa. Vilsna i friheten, som åsnan mellan för många hötappar - ligger det nog mer i, rent generellt. Men för fan, det tar litet tid att komma ikapp sådana här revolutioner och det var inte mer än sextio-sjuttio år sen den som skilde sig gjorde sig socialt omöjlig! Vad begär man?

Flirtskolor för aspies - nähä, sånt är inte realistiskt? Vad var det NT höll på med på raster och klassfester och allt det andra då? Något måste tvunget till för oss också. Lära av livet som NT gör funkar inte för tillräckligt många av oss, så är det bara. Det syns på det här forumet och överallt. På något vis måste det in i handikapphjälpen.

Jag försökte tänka mig den undervisningssituationen i en vanlig högstadieklass... I en Aspergerklass? Ja man kan säkert lära ut medveten tolkning av kroppsspråk och gester - många av er kan ju mycket om detta som inte jag har koll på .

Ja, hur ska vi utforma vår rapport om hur aspieundervisningen ska se ut? Jag känner mig på intet sätt bunden ifråga om undervisningsformer - faktiskt ännu mindre än vad jag skulle göra som utredare av den "vanliga" skolan.
----------------------------------------------------------------------------------------
Förtydligande: mitt upprörda tonfall i förra inlägget gällde ämnet, inte Bjäbbis eller någon.

för mycket bara...

Jag kan tänka mig scener ur filmer och TV-serier som studiematerial, som sen analyseras i detalj. Sen kan man tänka sig att man spelade upp scener också som ett slags teater. Om nu aspergare går med på det (jag skulle nog tyckt det var pinsamt).

Just i filmer och TV-serier är ofta spelet lite övertydligt, misstänker jag. Men det kan ju behövas i början för att aspergare öht ska upptäcka det.

Jag tänker på vargar och hundar. Vargar är mycket tydliga med sina avsikter och vet precis hur de ska uppträda mot varann (inte precis flirt, men dominans, fjäsk och underkastelse). Hundar däremot är som NT, deras språk är inte lika tydligt.

Är jag månne aspigt fixerad vid vargar och hundar?

VuxHab har tydligen "Socialkurser" här, där man tydligen ska få lära sig kroppsspråk mm om jag uppfattat saken rätt. Huruvida flirtande ingår vet jag ej, men just på den punkten finns ju många väldigt konkreta böcker. Jag har bland annat dessa böcker om tar upp flörtande, sexuella närmanden och liknande på ett för aspies konkret beskrivande sätt:

"Konsten att flörta" av Tracey Fox
"Kroppsspråk" av Barbara och Allan Pease
"Dina gester avslöjar dig" av Allan Pease

I övrigt läser jag alla möjliga böcker om hur man förbättrar sitt självförtroende, en bok som heter "Utveckla din sociala intelligens", böcker om hur man blir attraktiv (i betydelse intressant för andra att umgås altså, inte bara attraktiv i sexuell mening) och massa annat. Böcker om intervjuteknik, förhörsteknik etc lär mig dels hur man upptätthåller ett samtal, hur man ser när den andre vill byta ämne/är trött/ledsen/intresserad etc och de ger också tips på olika approach som är passande på olika typer av personlighetstyper/åldrar/sinneslägen för att man skall skapa en god kommunikation.

A och O är även att be omgivningen om positiv kritik. Fråga tex Vad tycker du är bra/dåligt hos mig? Vad tror du jag skulle behöva öva mer på? Har du tips på hur jag kan göra för att lyckas bättre med X? Hur upplever du mig som person? Varför då? osv. Då kan man lära sig mycket intressant om sig själv. Det är inte alltid man uppfattar sigsjälv så som andra uppfattar en.

Jaså det blev något så seriöst av StirrigeSunes instant-sex-tråd.

Zombie skrev:[ändrad 01:56]

Kärlek och åtrå: nog tror väl jag att de kan växa ur varandra från ömse håll. Och att allt annat också kan vara på fler sätt än att någon kan säga "det kan inget växa fram ur".
...

Sedan är väl en anledning till att färre förhållanden är livslånga numera att vi inte är tvingade att stanna kvar i halvdåliga eller katastrofala. Jag blir litet less på allt detta snack om hur förytligade vi har blivit. Något ligger i det, på vissa sätt; men vi har inte blivit ytligare i självkännedom, respekt för mänskliga rättigheter, barn, insikt i våra egna rättigheter i livet och en djävla massa. Vilsna i friheten, som åsnan mellan för många hötappar - ligger det nog mer i, rent generellt. Men för fan, det tar litet tid att komma ikapp sådana här revolutioner och det var inte mer än sextio-sjuttio år sen den som skilde sig gjorde sig socialt omöjlig! Vad begär man?

Flirtskolor för aspies - nähä, sånt är inte realistiskt? Vad var det NT höll på med på raster och klassfester och allt det andra då? Något måste tvunget till för oss också. Lära av livet som NT gör funkar inte för tillräckligt många av oss, så är det bara. Det syns på det här forumet och överallt. På något vis måste det in i handikapphjälpen.

Jag tror inte du skrev annat än sanning i det här inlägget, Zombie. Lysande och belysande!

Ursäkta, det här är OT, hör egentligen hemma i underforumet "Tipsa ..." och får gärna besvaras där om det finns något bra svar att ge.

MsTibbs skrev:"Konsten att flörta" av Tracey Fox
"Kroppsspråk" av Barbara och Allan Pease
"Dina gester avslöjar dig" av Allan Pease

I övrigt läser jag alla möjliga böcker om hur man förbättrar sitt självförtroende, en bok som heter "Utveckla din sociala intelligens", böcker om hur man blir attraktiv (i betydelse intressant för andra att umgås altså, inte bara attraktiv i sexuell mening) och massa annat. Böcker om intervjuteknik, förhörsteknik etc lär mig dels hur man upptätthåller ett samtal ...

MsTibbs, jag skulle bli väldigt glad för en längre lista med sådana böcker eller åtminstone om på vilka hyllor på bibliotek (eller i /internet-/bokhandel, var du nu hittat dem) de bästa brukar gå att hitta!

Tidigare skulle sådana böcker bara gjort att jag intellektualiserat umgängeskonsten ännu mer. Jag lovar, det går att överanalysera saker.

/ J

Jag köpte för en herrans massa år sedan en bok om kroppspråk och outtalade signaler och liknande på bokrea, eftersom jag tyckte jag var så dålig på det. Men sedan kände jag på något sätt att det verkade fånigt, och kanske t.o.m. kunde bli fel om man börjar analysera för mycket och bli för medveten om det som förutsätts vara undermedvetet, så jag läste den aldrig. Nu när jag har en diagnos som säger att jag nog faktistk inte har så mycket av den där undermedvetna förmågan, utan måste använde mera analys, så kanske jag skulle ta och damma av den där boken igen?

Mycket intressantare vändningar här nu. Ber om ursäkt för mitt fokusfel igår och i natt...

Pm a mig så skall jag fixa när jag kpmmer hem, jag sitter på handdator nu och har minne som en guldfisk...

jonsch skrev:Ursäkta, det här är OT, hör egentligen hemma i underforumet "Tipsa ..." och får gärna besvaras där om det finns något bra svar att ge.

MsTibbs skrev:"Konsten att flörta" av Tracey Fox
"Kroppsspråk" av Barbara och Allan Pease
"Dina gester avslöjar dig" av Allan Pease