Tips som även givits tidigare när samma fråga varit på tapeten:

Törs inte berätta att jag har asperger på jobbet
Att berätta för anhöriga
Hur folk ser på oss som har Asperger syndrom
Fick ni folk att förstå?
Berätta om sin diagnos eller inte

Alla är nog det minst smarta. Man bör fundera noga på vilka man eventuellt ska berätta för. Framför allt folk man inte känner så väl, som presumptiva kollegor och arbetsgivare. Okunskapen, rädslan och fördomarna därute är för stor.

Jag menar inte att man aldrig ska tala om brister, problem och svagheter. Det är tackochlov tillåtet och det har ju alla människor. Men man får välja andra ordalag än "Asperger" eller "Aspergers syndrom" rätt upp och ned. Folk är rädda för allt okänt och svårt.

barracuber skrev:Alla är nog det minst smarta. Man bör fundera noga på vilka man eventuellt ska berätta för. Framför allt folk man inte känner så väl, som presumptiva kollegor och arbetsgivare. Okunskapen, rädslan och fördomarna därute är för stor.

Jag menar inte att man aldrig ska tala om brister, problem och svagheter. Det är tackochlov tillåtet och det har ju alla människor. Men man får välja andra ordalag än "Asperger" eller "Aspergers syndrom" rätt upp och ned. Folk är rädda för allt okänt och svårt.

Utan diagnos har jag under hela mitt liv fått greja runt, fixa och dona, säga åt folk som hoppar upp och ned och vrålar att jag inte kan kommunicera så eller fått be dem att ta ett par andetag och lugna ner sig, att jag bara vill veta vad de vill så vi kan lösa problemet. Jag tror att många av de som har mött på min "kyla" tycker att jag är en skum jävel. Men jag tycker egentligen att det är deras problem. Men för deras skull skulle jag vilja förklara. Även om det i grunden är de som fladdrar runt, som tokar sig.

Alla länkarna ovan fungerar inte. Skulle behöva fixas.

Moderator Barracuber:

Jag har anmält felet som marin129 nämner.

barracuber skrev:Alla är nog det minst smarta. Man bör fundera noga på vilka man eventuellt ska berätta för. Framför allt folk man inte känner så väl, som presumptiva kollegor och arbetsgivare. Okunskapen, rädslan och fördomarna därute är för stor.

Jag menar inte att man aldrig ska tala om brister, problem och svagheter. Det är tackochlov tillåtet och det har ju alla människor. Men man får välja andra ordalag än "Asperger" eller "Aspergers syndrom" rätt upp och ned. Folk är rädda för allt okänt och svårt.

Det sista som står skrivet i meddelandet stämmer ju alltför väl, har man svagheter och lite udda beteende drar dom öronen åt sej, i många fall ser det ut så, känner väl rädsla och kan inte hantera ens svårigheter,får väl en obehagskänsla för det så kallade onaturliga och onormala kan räcka att man har problem med ögonkontakten i vissa fall....

vadloink skrev:Jag fick min diagnos för några dagar sen och är fortfarande lite omtumlad. Jag vill ta itu med detta genast. Som min äldste som sa: Fördelen med att vara aspergare är ju att man kan gå loss på sin diagnos.

Men vad för strategi har ni haft med berättandet? Ska alla få veta? Bara vissa?

Själv berättade jag allt för min närmsta vänner. Övriga människor beror det på situationen. Exemplevis behöver ju inta alla på jobbet veta det, bara de kolleger som man jobbar nära och mycket med.

Själv har jag svårt att förklara för dem rakt på sak, så jag brukar säga att vi tar det i små steg och att de frågar mig så fort de blir osäkra på något.

Försäkrar dem om att man inte kommer att bli upprörd över "dumma" frågor och passar på att säga att man hoppas att inte de heller blir upprörda ifall man kommer med ett problem till dem som man har svårt att lösa.

Nu har jag inte provat detta på en arbetsplats, bara med familj och mina vänner. Det har funkat bra och det blir en hel del skratt. Situationer blir mer lättsamma, men seriös hjälp finns alltid att få om det är för mycket och det blir jobbigt. Jag är glad att mina vänner vet om detta, har fått mycket bra stöd som de kan hantera utan att det blir pinsamt för mig.

Tack, Barracuber och Marin139 för att ni anmält resp. uppmärksammat att alla länkar jag klistrat in inte fungerar. Jag vet inte varför?

Orkar inte jämföra min och Flintas trådlistor, men eftersom jag hade några trådar fler i min...

Flinta skrev:Tack, Barracuber och Marin139 för att ni anmält resp. uppmärksammat att alla länkar jag klistrat in inte fungerar. Jag vet inte varför?

Jag tror det berodde på punkterna mitt i trådadressen.

De jag skulle berättat det för visste redan att det var på gång, eftersom jag är så aktiv på nätet och hade talat om mina barns diagnos och att jag själv skulle söka utredning.

Nya människor jag träffar säger jag bara allmänna saker till, dvs, jag berättar indirekt genom att använda ord som alternativkablad, "jag är si och så, men det är medfött" osv.

Att rätt ut säga Jag har AS och ADHD kommer jag till den dag mina barn inte är beroende av den bild folk har av deras mamma.

Den bilden är givetvis präglad av hur jag ÄR och jag är lika aspig och ADHD-ig redan som det är, men det räcker bra, med tanke på den brist på kunskap, förståelse och insikt som så många uppvisar.

Du kan göra skillnad genom att visa att man inte måste vara en som gapar och skriker och klättrar i gardiner med amfetaminet sprutande ur mun, som person med ADHD-diagnos kanske nån invänder...

Eller Det är viktigt att visa att man med AS inte måste vara en flaskbottenglasögonprydd enstöring som får kryssa försiktigt för att komma fram mellan raderna av antika leksakslokomotiv hemma, du har ett ANSVAR för att visa att man visst kan vara förälder och ha en vänkrets jada jada...

Lätt att säga säger jag. Gör det i min sits och återkom. Att jag säger så här är för att jag har hört det här många gånger nu...

Sen är det så att min AS inte är nåt för andra att härja sönder, att ifrågasätta och stycka sönder. Jag är inte en inlämningsuppgift att analasyra och dissekera.

Jag vill inte få förklara på vilket sätt jag kvalar in för kriterier, kriterier som är taffligt och yxigt formulerade och dessutom missförstås och inte förstås i ett sammanhang.

Jag vill inte bli missförstådd och bara sedd ur NT-perspektiv mer än jag redan blivit kort sagt.

----

Jag vet att jag låter bitter och förmäten. Det kan förstås om man vet mer om hur många oförstående och rättlinjiga, självrättfärdiga och självgoda psykologer, psykiatrer, soc-tanter, lärare, rektorer och andra såna aktörer jag träffat i mitt liv, antingen i deras yrkesutövning eller privat, antingen som jag själv eller som mamma. Och hur dessa varit då, förstås.

Och jag menar så klart inte att jag är ett rent offer och att andra är onda eller ens att de flesta är dumma och gör ett dåligt jobb. Bara att jag blivit rejält drabbad av oförståelse för varför jag är som jag är och att jag har ett ordentligt lass med psykologiska pålagringar.

Välkommen vadloink!

sommar skrev:Välkommen vadloink!

Tack.

alfapetsmamma skrev:De jag skulle berättat det för visste redan att det var på gång, eftersom jag är så aktiv på nätet och hade talat om mina barns diagnos och att jag själv skulle söka utredning.

Nya människor jag träffar säger jag bara allmänna saker till, dvs, jag berättar indirekt genom att använda ord som alternativkablad, "jag är si och så, men det är medfött" osv.

Att rätt ut säga Jag har AS och ADHD kommer jag till den dag mina barn inte är beroende av den bild folk har av deras mamma.

Den bilden är givetvis präglad av hur jag ÄR och jag är lika aspig och ADHD-ig redan som det är, men det räcker bra, med tanke på den brist på kunskap, förståelse och insikt som så många uppvisar.

Du kan göra skillnad genom att visa att man inte måste vara en som gapar och skriker och klättrar i gardiner med amfetaminet sprutande ur mun, som person med ADHD-diagnos kanske nån invänder...

Eller Det är viktigt att visa att man med AS inte måste vara en flaskbottenglasögonprydd enstöring som får kryssa försiktigt för att komma fram mellan raderna av antika leksakslokomotiv hemma, du har ett ANSVAR för att visa att man visst kan vara förälder och ha en vänkrets jada jada...

Lätt att säga säger jag. Gör det i min sits och återkom. Att jag säger så här är för att jag har hört det här många gånger nu...

Sen är det så att min AS inte är nåt för andra att härja sönder, att ifrågasätta och stycka sönder. Jag är inte en inlämningsuppgift att analasyra och dissekera.

Jag vill inte få förklara på vilket sätt jag kvalar in för kriterier, kriterier som är taffligt och yxigt formulerade och dessutom missförstås och inte förstås i ett sammanhang.

Jag vill inte bli missförstådd och bara sedd ur NT-perspektiv mer än jag redan blivit kort sagt.

----

Jag vet att jag låter bitter och förmäten. Det kan förstås om man vet mer om hur många oförstående och rättlinjiga, självrättfärdiga och självgoda psykologer, psykiatrer, soc-tanter, lärare, rektorer och andra såna aktörer jag träffat i mitt liv, antingen i deras yrkesutövning eller privat, antingen som jag själv eller som mamma. Och hur dessa varit då, förstås.

Och jag menar så klart inte att jag är ett rent offer och att andra är onda eller ens att de flesta är dumma och gör ett dåligt jobb. Bara att jag blivit rejält drabbad av oförståelse för varför jag är som jag är och att jag har ett ordentligt lass med psykologiska pålagringar.

Trodde inte jag skulle få läsa något så här bra och som jag kan skriva under så helt på (inte för att det alls hänger ihop ) i det här ämnet.

Minus barnen förstås, men inklusive ett memento om det där med att skydda sin integritet...

Finns nog inget enkelt svar på den frågan, men själv har jag inte berättat för någon i min umgängeskrets. Ser inte direkt poängen med det. Man är ju samma person som man alltid varit, oavsett vilka stämplar psykiatrin kommer dragandes med.

Hej Vadloink,

säger oxå välkommen.

Jag tycker det är svårt att kringgå diagnosen och hålla den hemlig för vissa. När jag får en direkt fråga från någon bekant som vill veta vad jag gör, hur det är osv. Som en gammal gymnasielärare jag sprang på (=plötsligt träffade) nyligen undrade "Studerar du något?" (Hen kommer troligen ihåg mig som en ambitiös elev, fattade nog aldrig mina funktionsoförmågor och jag gillade dennes ämnen). Jag tvekade ganska mycket och sa aldrig "Nej, jag ska börja /jobba/ på daglig verksamhet" (nu är inte det aktuellt längre men då var det det). Det hade hen velat veta mer om, det är jag övertygad om, och då hade jag nog valt att nämna AS iaf.

Zombie skrev:

alfapetsmamma skrev:De jag skulle berättat det för visste redan att det var på gång, eftersom jag är så aktiv på nätet och hade talat om mina barns diagnos och att jag själv skulle söka utredning.

Nya människor jag träffar säger jag bara allmänna saker till, dvs, jag berättar indirekt genom att använda ord som alternativkablad, "jag är si och så, men det är medfött" osv.

Att rätt ut säga Jag har AS och ADHD kommer jag till den dag mina barn inte är beroende av den bild folk har av deras mamma.

Den bilden är givetvis präglad av hur jag ÄR och jag är lika aspig och ADHD-ig redan som det är, men det räcker bra, med tanke på den brist på kunskap, förståelse och insikt som så många uppvisar.

Du kan göra skillnad genom att visa att man inte måste vara en som gapar och skriker och klättrar i gardiner med amfetaminet sprutande ur mun, som person med ADHD-diagnos kanske nån invänder...

Eller Det är viktigt att visa att man med AS inte måste vara en flaskbottenglasögonprydd enstöring som får kryssa försiktigt för att komma fram mellan raderna av antika leksakslokomotiv hemma, du har ett ANSVAR för att visa att man visst kan vara förälder och ha en vänkrets jada jada...

Lätt att säga säger jag. Gör det i min sits och återkom. Att jag säger så här är för att jag har hört det här många gånger nu...

Sen är det så att min AS inte är nåt för andra att härja sönder, att ifrågasätta och stycka sönder. Jag är inte en inlämningsuppgift att analasyra och dissekera.

Jag vill inte få förklara på vilket sätt jag kvalar in för kriterier, kriterier som är taffligt och yxigt formulerade och dessutom missförstås och inte förstås i ett sammanhang.

Jag vill inte bli missförstådd och bara sedd ur NT-perspektiv mer än jag redan blivit kort sagt.

----

Jag vet att jag låter bitter och förmäten. Det kan förstås om man vet mer om hur många oförstående och rättlinjiga, självrättfärdiga och självgoda psykologer, psykiatrer, soc-tanter, lärare, rektorer och andra såna aktörer jag träffat i mitt liv, antingen i deras yrkesutövning eller privat, antingen som jag själv eller som mamma. Och hur dessa varit då, förstås.

Och jag menar så klart inte att jag är ett rent offer och att andra är onda eller ens att de flesta är dumma och gör ett dåligt jobb. Bara att jag blivit rejält drabbad av oförståelse för varför jag är som jag är och att jag har ett ordentligt lass med psykologiska pålagringar.

Trodde inte jag skulle få läsa något så här bra och som jag kan skriva under så helt på (inte för att det alls hänger ihop ) i det här ämnet.

Minus barnen förstås, men inklusive ett memento om det där med att skydda sin integritet...

Gulle dig... Men det visste vi väl, att vi ofta tycker likadant? Eller uttrycker oss snarlikt kanske hellre? Tack hursomhelst, det betyder en del för mig när vettiga verserade personer uppskattar mina ord eller mitt tänk (form som innehåll).

Det jag kunde tillägga är att jag mycket väl kan tänka mig att outa mina bokstäver för folk som inte spelar nån roll eller har nåt inflytande över mitt liv, MEN, och det är ett stort men, folk pratar ju så förtvivlat mycket skit och pratar vidare, så att man sagt det till nån man litar på hyfsat nog vad gäller den betyder INTE att det tas rätt av nästa person i kedjan...

T ex var jag i Frankrike och träffade släkten härförleden. Prata med några av dem, visst, inga problem, men om de sen i största välvillighet talar om det med nån annan släkting eller ingift släkting, som jag de facto VET är en stor skitsnackare och hjälpoholist...?

Den människan kan göra oändligt med skada och har redan gjort det. Nej tack. Det innebär att jag inte kan säga nåt till nån där, för jag kan inte kräva av folk att de ska vakta på vad de säger. Lika lite som jag kan be nån ljuga åt mig... Det illustrerar mitt dilemma ganska bra.

Men det gör det inte mindre svårt att hålla masken/käften när folk pratar strunt om npf och vad det innebär. Fast nu är jag för trött och ledsen (bråk med stora bokstavsbemängda ungen, bl.a) för att skriva mer.

Ville mest förklara att det inte handlar om att skämmas eller inte stå för sig själv och vad man är osv. Mest att försöka bli bättre på att värna om mig själv, mina gränser, min integritet, mitt värde osv.

Och så undrar jag hur jag kunde lyckas stava analysera så helt åt helvete...?

Det var berörande illustrerat.

Men som förtydligande behövde iallafall inte jag det, jag tyckte budskapet gick fram från början. (Och resonerar fortfarande ungefär likadant...)

alfapetsmamma skrev:Och så undrar jag hur jag kunde lyckas stava analysera så helt åt helvete...?

Trött och ledsen och annat viktigare att tänka på, vännen?

Zombie skrev:Det var berörande illustrerat.

Men som förtydligande behövde iallafall inte jag det, jag tyckte budskapet gick fram från början. (Och resonerar fortfarande ungefär likadant...)

alfapetsmamma skrev:Och så undrar jag hur jag kunde lyckas stava analysera så helt åt helvete...?

Trött och ledsen och annat viktigare att tänka på, vännen?

Jag tänkte inte mest på att du kunde missuppfatta, jag tänkte nog mest högt för mig själv, att det första inlägget kanske inte var tydligt nog. Det handlar alltså inte om att försöka mörka, mer att skademinimera...

Och kring felstavande så snubblar jag ofta på tangenterna, och glömmer ett ord här och där. Det händer när jag skriver "på riktigt" också. Dyslexi light?

Välkommen Snus!

Jag är försiktig. Har egentligen inget att skämmas för, tycker jag, men så länge som det inte är nödvändigt för någon att veta föredrar jag att de får lära känna mig som mig först.

vadloink skrev:Jag är försiktig. Har egentligen inget att skämmas för, tycker jag, men så länge som det inte är nödvändigt för någon att veta föredrar jag att de får lära känna mig som mig först.

Samma här. Jag skäms inte heller. Anledningen till att jag är försiktig är pga. den stora okunskap om As. som tyvärr råder i samhället. Något av det värsta jag vet är att bli "klappad på huvudet".

Mina vänner brukar få reda på det efter ett tag, men jag berättar inte för folk som inte är mina vänner. Folk är ute efter oss.

Jag försöker vara ärlig men det är rätt så svårt att berätta för folk/vänner att man har Asperger Syndrom man undrar hur de ska reagera. Att man är konstig eller något. Ibland för att man ska förlora en vän för att man hållt det undan så länge. Men när det känns rätt för en själv så kan man ju berätta det. Ibland får man hör att de också har vänner som har Asperger Man försöker ju berätta men ibland låter ju allt så fel.