Hej jag jobbar inom äldreomsorgen och tycker att det fungerar väldigt bra. Det ger mig mycket social träning både från vårdtagare och medarbetare. Idag under fikarasten när jag och två jämnåriga unga tjejer satt och pratade kom de in på att de hade gått i samma klass som en aspergare. De pratade om att han hade ingen social kompetens, var jobbig att prata med osv. Då fick jag liksom ett sug att inflika att jag faktiskt också är diagnostiserad med asperger men vågade inte då jag var rädd att de ska tillskriva mig diverse för arbetet mycket negativa egenskaper. Är min rädsla överdriven kring detta, inser folk att man kan vara på olika sätt med asperger? Det känns ändå klokast att tiga om detta. Ibland kan jag ha lite problem med att förstå skämt men konstigt nog är jag själv pigg på att skämta med andra på diverse vis.

Eftersom att tjejerna är NT, så talar de ur deras synvinkel.

Och förmodligen stämmer det att killen inte hade någon social kompetens, för så brukar det vara med de flesta av oss Aspergare.

Det som du säger att du skäms över att berätta att du har Asperger är en del av diagnosen/problematiken/sjukdomen whatever folk vill kalla det för, i alla fall enligt mina egna erfarenheter.

Eftersom att Asperger anses vara negativt enligt de flesta med NT så tycker jag att du gjorde bra i att hålla tyst om det.

Man behöver inte berätta sanningen om allt i sitt liv för alla.

Med det sagt så är det bra att ha lite hemligheter, de enda jag tycker du skall berätta att du har Asperger för är din familj eller eventuell livspartner om du har någon, för att med dessa människor lever du i princip mycket oftare med än med andra du träffat på jobbet.

Du kan bara avgöra det själv, men chansen är ju större att de fattar vilken skillnad det kan vara mellan aspergare, och att man inte måste vara som den aspergaren, om de får veta att de redan känner en helt annan aspergare i form av dig på jobbet.

Tyvärr finns ju inga garantier, många vanliga människor är ju verkligen så korttänkta och direkt dumma i skallen, att de inte kan koppla ihop att aspergare kan vara som deras vän Lasse som de redan känner och gillar om de faktiskt får veta att Lasse har Asperger, utan vänder det tvärtom till "åh fan, Lasse är en sådan" och slutar gilla och vill inte längre känna honom.

Men enda sättet att få fler och fler att greppa sådana situationer är nog bara, att fler och fler vågar berätta om sin diagnos.

Du kan ju också säga något om att du känner någon som har Asperger och att du har hört att det är ganska olika hur såna fungerar...

Gama skrev:Hej jag jobbar inom äldreomsorgen och tycker att det fungerar väldigt bra. Det ger mig mycket social träning både från vårdtagare och medarbetare. Idag under fikarasten när jag och två jämnåriga unga tjejer satt och pratade kom de in på att de hade gått i samma klass som en aspergare. De pratade om att han hade ingen social kompetens, var jobbig att prata med osv. Då fick jag liksom ett sug att inflika att jag faktiskt också är diagnostiserad med asperger men vågade inte då jag var rädd att de ska tillskriva mig diverse för arbetet mycket negativa egenskaper. Är min rädsla överdriven kring detta, inser folk att man kan vara på olika sätt med asperger? Det känns ändå klokast att tiga om detta. Ibland kan jag ha lite problem med att förstå skämt men konstigt nog är jag själv pigg på att skämta med andra på diverse vis.

Jag har visserligen ingen diagnos men känner också ett sug efter att berätta lite på jobbet om hur jag är. Tror dock det är klokt aatt tiga tills vidare. men kanske kan du "lura" dom lite så dom berättar mer om vad dom innerst inne tycker om AS-personer.

Du kan säga att du känner en med AS som du brukar träffa då och då och fråga lite mer om vad dom har för uppfattning. Kommer det då fram negativa vibbar är det bara att lägga ner resonemanget av ren självbevarelsedrift.

Men om dom på ett eller annat sätt visar nån slags öppenhet eller nyfikenhet så kan det bli läge att berätta.

Ungefär så tänker jag hantera det hela, men inte så länge jag bara har provanställning

Pemer skrev:Tyvärr finns ju inga garantier, många vanliga människor är ju verkligen så korttänkta och direkt dumma i skallen, att de inte kan koppla ihop att aspergare kan vara som deras vän Lasse som de redan känner och gillar om de faktiskt får veta att Lasse har Asperger, utan vänder det tvärtom till "åh fan, Lasse är en sådan" och slutar gilla och vill inte längre känna honom.

Men enda sättet att få fler och fler att greppa sådana situationer är nog bara, att fler och fler vågar berätta om sin diagnos.

Detta är sant, men att berätta att man har Asperger för människor är inte ett smart val egentligen anser jag.

Om man inte känner sig trygg i personen ifråga.

Att man går runt och säger till alla människor att man har Asperger kan i de flesta fall leda till "Öh vad fasiken är det för något?" eller "Ahhh aww, nu förstår jag varför du är som du är." Den sista kommentaren hade förstört mig totalt om jag fått höra, därför är det viktigt att komma ihåg att man inte alltid bör säga allt som rör ens liv till alla folk man träffar.

Inte ens folk med Neurotypiska drag säger om deras problematik i deras liv, för även Neurotypiska folk har vissa problem och beroenden som de inte berättar om för alla människor.
---

Det är viktigt att veta att det finns folk med Asperger och vilken problematik det kan innebära, men det är inte viktigt att veta att Pemer eller Jag just har Asperger, anser jag innerst inne.

Tack för era svar nu blir jag mer övertygad om att jag gör rätt i att tiga. Nej jag tänker verkligen inte ljuga om att jag känner någon med asperger. Ljuga gillar jag verkligen inte men även detta blir jag bättre på i och med detta jobb där jag får höra medarbetare dra valser som jag anser vara berättigade och kanske rent av nödvändiga i vissa situationer.

Gama skrev:Tack för era svar nu blir jag mer övertygad om att jag gör rätt i att tiga. Nej jag tänker verkligen inte ljuga om att jag känner någon med asperger. Ljuga gillar jag verkligen inte men även detta blir jag bättre på i och med detta jobb där jag får höra medarbetare dra valser som jag anser vara berättigade och kanske rent av nödvändiga i vissa situationer.

Vad du dock inte får glömma är att en Neurotypisk hade lätt kunnat berätta att de kanske har ett rökproblem eller liknande för folk.

Men det betyder inte att de flesta NT:are berättar om sitt liv för andra.

Dock har de betydligt lättare att berätta än vad du har det.

Ser du att du har något att vinna på att berätta om din situation, så är det rätta att berätta, ser du inget att vinna så ser jag personligen inte varför du skulle göra så, men det är endast min personliga åsikt.

Det är ändå viktigt att det med Asperger sprids ut i landet så folk bemöter oss utifrån våra svårigheter med respekt, så även det jobb Anders och OA gör är mycket till värde för oss Aspergare, det de gör är verkligen bra för samhället och för Aspergare.

Hej Gama!

Så klart man kan ha vad som kallas "social kompetens" för att man har Aspergers syndrom! Jag har diagnostiserat Aspergers syndrom med inslag av DAMP, och så har jag självdiagnostiserad "svår" autism, så svår att för ett antal år sedan fick tanken att jag (dessutom) har WPS/Wrong Planet-syndrom. Men så hände det flera gånger, då jag var ute och gick, eller skulle hälsa på någon kompis, att några barn som var ute och lekte, spontant hälsade på mig, fast de inte ens hade träffat mig tidigare, eller visste vem jag är.

Och genom ett ideellt arbete jag har i en secondhandbutik kommer jag ofta i kontakt med alla sorters människor, både kunder i butiken och människor som skänker saker till butiken. Vad gäller skämt, som du skrev om, så är det en sak som man kan "träna upp". Jag har berättat för de jag jobbar ihop med om min diagnos, vad Aspergers syndrom och DAMP "gör" med mig, och ju mer trygg jag känner mig i deras sällskap, ju mer förstår jag paradoxalt nog av skämt och underfundig humor, som jag egentligen inte "ska" ha möjlighet att förstå. Det är som i myten om humlan som inte ska kunna flyga, sett ur aerodynamiskt perspektiv. Men eftersom den inte vet om det så flyger den i alla fall .

Så jag håller med Pemer. De där tjejerna du jobbar tillsammans med har tydligen bestämmt sig för att "stämpla" dig, ha en förutfattad mening om dig utifrån någon sorts stereotyp "bild" av vad Aspergers syndrom är för något, istället för att försöka förstå dig som individ.

Jag berättar inte för alla om varesig mina hudproblem, depressioner eller asperger.

De flesta vet inte om något av dem.

Salva. Terapi. Träning.

Savanten Svante skrev:Jag berättar inte för alla om varesig mina hudproblem, depressioner eller asperger.

De flesta vet inte om något av dem.

Salva. Terapi. Träning.

Får jag fråga varför du inte berättar då.

För att du skäms eller för att du inte anser att de har rätt att få veta?

De flesta har fördomar, och än så länge har jag för lite energi för att vara "stolt aspie" som berättar för ALLA.

Savanten Svante skrev:De flesta har fördomar, och än så länge har jag för lite energi för att vara "stolt aspie" som berättar för ALLA.

Håller du med att då faller delvis min teori om att det är en del av Asperger-diagnosen att man inte vill berätta för andra att man har det?

Man varken orkar, har lust eller känner att det är nödvändigt att få ut det.

Frågan är dock varför andra okända människor måste få veta det, det tror jag TS också vill veta annars hade h*n inte startat tråden.

opteron skrev:Det är viktigt att veta att det finns folk med Asperger och vilken problematik det kan innebära, men det är inte viktigt att veta att Pemer eller Jag just har Asperger, anser jag innerst inne.

Fast väldigt få skulle få någon som helst bild av vad Asperger var om ingen visste mer än just att någon på jobbet nämner att man känner någon med Asperger. Vi som har det har det största ansvaret för att förmedla vilka och hurdana vi är, och vi kan inte förvänta oss att omvärlden ska förstå oss om ingen av oss visar upp att "det här är vi". Det är tudelat, men det är ju naturligtvis ett problem så länge bara väldigt få visar upp sig. Men men, vi blir fler och fler hela tiden, så det löser sig i längden. Vi är på rätt väg!

Pemer skrev:Fast väldigt få skulle få någon som helst bild av vad Asperger var om ingen visste mer än just att någon på jobbet nämner att man känner någon med Asperger. Vi som har det har det största ansvaret för att förmedla vilka och hurdana vi är, och vi kan inte förvänta oss att omvärlden ska förstå oss om ingen av oss visar upp att "det här är vi". Det är tudelat, men det är ju naturligtvis ett problem så länge bara väldigt få visar upp sig. Men men, vi blir fler och fler hela tiden, så det löser sig i längden. Vi är på rätt väg!

Det du säger är sant Anders Det behöver komma ut.

Att inte våga säga att man har Asperger kan dock vara en del av diagnosen tror jag.

Om folk börjar säga att de har Asperger kan det leda till att det blir mer accepterat bland folk och att Aspergare assimileras i samhället ungefär som när invandrare anammar den svenska kulturen och assimileras.

Så Aspergare är lite som invandrare, de har en "annorlunda" stil och levnadssätt än vanliga svenskar och för att assimileras så måste man anpassa sig till samhället och det kan vara genom att berätta om sina problem och få allmänheten att veta mer om dem.

Att inte vilja berätta om sin diagnos är typ som att integreras och helt enkelt leva sin egna stil, det är ungefär så vissa invandrare väljer att göra att integreras över att assimileras då det är betydligt lättare.

Invandrare togs endast som exempel.

varning varning jag hade en kille på jobbet som hade jobbat i två år när chefen fick reda på att han hade ADHD fick han sparken

varningvarning korkad chef!

Det vanliga dilemmat mellan ens eget behov av att skydda sig och vår grupps behov av mer förståelse och mindre okunnigt avståndstagande.

Vem offrar sig? Tyvärr är det enda bra svaret "ingen". De som ska berätta är de som verkligen vet att de inte har något att förlora på det som de inte är villiga att förlora.

Vi andra kan engagera oss mer anonymt i OA, FA, hemmavid eller vad vi nu vill och orkar. Medan vi eventuellt gör mycket långsamma och försiktiga sonderingar, hela tiden beredda att dra in antennerna vid minsta risk att förlora jobb, vänner, möjlighet att bli tagen på allvar i vården och vad det nu allt är.

Problemet dyker upp då och då... :

att-beratta ... 11912.html
kan-man-fa- ... 11755.html
att-beratta ... t8804.html
att-beratta ... t7510.html
hur-folk-se ... t6077.html

fick-ni-fol ... t4735.html
hur-nar-om- ... t4535.html
beratta-om- ... t3538.html
nar-beratta ... t2077.html
hur-beratta ... t1855.html

oppenhet-kr ... t1504.html
omgivningen ... -t623.html

Jag är i ungefär samma situation som Gama. Jag jobbar som timvikarie inom omsorgen och av och till får de ordinerie gå på kursdagar hit och dit om olika ämnen. Ibland går de på kurser om autism och Asperger och när de kommer tillbaka så berättar de hur jobbiga dessa aspergerpersoner verkar vara och bla bla. Det är frestande att säga att jag också har AS och fråga om de tycker jag är jobbig också, men jag säger inte ett knyst. Jag har lärt mig av erfarenhet att det lätt bestraffar sig att avslöja diagnoser på arbetsplats. Det kommer att vändas emot en. Så om man är rädd om sitt jobb så gör man nog bäst i att ingenting säga.

narran skrev:varning varning jag hade en kille på jobbet som hade jobbat i två år när chefen fick reda på att han hade ADHD fick han sparken

Jag vet en som fick sparken på stubben när det uppdagades att han utreddes för Asperger & ADHD.

Det finns gott om arbetsgivare som är livrädda för att få en "sån" på halsen.
Dom tror att dom kommer krävas på rehabiliteringsansvar, och långa sjukskrivningar, och en massa jobb för att anpassa arbetsplatsen för nån "avvikande" person.

Då är det klart lättare att göra sig av med problemet (den anställde) istället.
Olagligt, jovisst, men det finns vägar runt det också.

Mitt råd är att man åtminstone ska tänka sig för lite extra innan man berättar.
Det är inte alla som ser på saken med lika öppna ögon som vi skulle önska att dom gjorde.

narran skrev:varning varning jag hade en kille på jobbet som hade jobbat i två år när chefen fick reda på att han hade ADHD fick han sparken

Ett ypperligt tillfälle att anmäla till diskrimineringsombudsmannen dessutom, om det bara var pga ADHD-diagnosen.

Ja, på sitt jobb ska man definitivt tänka sig för. Jag hörde om ett sånt fall så sent som igår...

imperativ skrev:

narran skrev:varning varning jag hade en kille på jobbet som hade jobbat i två år när chefen fick reda på att han hade ADHD fick han sparken

Ett ypperligt tillfälle att anmäla till diskrimineringsombudsmannen dessutom, om det bara var pga ADHD-diagnosen.

Som sagt, det finns sätt att komma undan sånt också.

Det är nog inte många arbetsgivare som anger sina verkliga skäl när dom sparkar någon p.g.a. diskriminering.
Bevisbördan gör att det i praktiken är ganska lätt att diskriminera folk i arbetslivet, och komma undan med det.

Fallet var på väg att gå till arbetsdomstolen, men under handläggningstiden fattades beslut om att lägga ner fabriken i sverige och flytta produktionen utomlands. Då blev mannen i stället lagligen uppsagd pga arbetsbrist. Så fallet avgjordes aldrig rättsligt.