I så fall hur går det att jobba i grupp,ledarskap delägarskap, chef medmera ,ja ni förtår nog vad jag vill komma!
ledaregenskap ,
Lärare, gruppledare i allmänhet.

Eller att samarbeta i en grupp som del av ett lag?

Det kan även gälla lagidrott.
Ledarskap.

Hur många påpekande har ni fått att ni är överärliga eller rakt på sak?
eller för noggranna?
Aspinga ,konkreta.
Vad har ni fått för hjälp att inter-agera samarbeta bättre som grupplerare eller i grupp?
Tacksam för svar!

Jag har ett ledaryrke. Det går hur bra som helst. Jag är nog en typisk ledarpersonlighet, som har lätt för att hålla ihop en grupp och styra dem mot ett visst mål.

Mitt problem är att jag ibland kan bli aningen för dominant mot dem jag istället försväntas vara underordnad eller samarbeta med, d.v.s. chef och kollegor.

Detta är dock något jag är väldigt medveten om, och jobbar aktivt med att förbättra. Det går ok/sådär. Oftast leder det dock till att jag blir alltför passiv i t.ex. organiserade möten/diskussioner med kollegor. Det går väl ok om jag bara skall samarbeta med EN kollega, men så fort vi blir fler så tappar jag känslan för balansen.

Jag har en mindre chefspost. Fått lite kritik av min chef för att jag är för "snäll" som chef, och att jag måste våga ta svåra diskussioner. Det beror till stor del på att jag har svårt att veta var gränsen går, vad jag kan säga och hur hård jag kan vara utan att ha gjort fel i min chefsroll. Därför tar jag hellre ett steg tillbaka än trampar i klaveret. Min chef vet inte om min diagnos.

De anställda (3 stycken nu, har varit 4 som mest) har jag själv rekryterat, och förvånansvärt nog visade det sig att en av dessa har en AS-diagnos... Visste inte om detta när personen anställdes, utan jag gick på en helhetsbild av meriter och personlig lämplighet. Vi är väldigt synkade som grupp, men ibland blir det konflikter. Då försöker jag prata och agera rationellt.

Jag är väldigt noggrann, vilket kan ställa till problem vid utbildning av ny personal. Jag förväntar mig att alla skall leverera den standard som jag själv satt upp, men ibland kan den vara allt för hög. Jag har svårt att delegera och tillåta andra att göra misstag; "själv är bäste dräng" som det heter. Det leder i sin tur till högre personlig arbetsbelastning än vad jag egentligen borde ha.

En av mina anställda på avdelningen (en av de som inte har AS) kan skämta med mig, fast ha en allvarlig ton, och jag tar det h*n säger som absolut sanning. Har fått höra både en och två gånger att jag "är så rolig för jag tar allt på så stort allvar" (någonting jag inte tar illa upp av, det är ju så det är och jag vill gärna bättra mig på den punkten).

Vissa dagar är jag mer autistisk än andra, då kan jag gå in i mitt "skal". Ibland kör jag på autopilot. Vet inte alls hur mina anställda uppfattar detta, om de uppfattar det. Men de ser ju att jag beter mig annorlunda.

Personalmöten, utvecklingssamtal m.m. är inte så farligt som man kan tro. Jag ser det som att spela en roll. Jag är inte jag, jag är företaget, och vad hade företaget sagt om och till personalen i dessa situationer? Det blir enklare att distansiera sig på detta sätt. Rationellt, logiskt, enkelt. Kanske inte alltid så sympatiskt. Men jag försöker.

Hade jag haft ansvar för fler anställda, och sådana som inte accepterar hur jag fungerar, då hade det ställt till stora problem för mig. Nu är det i varje fall hanterbart. Vi "klickar" allihop.

Kan även säga att jag har svårt att "rätta mig in i led"; jag tar omedvetet ledarrollen i de flesta grupper om "någonting måste göras". T.ex. skolarbeten eller i arbetslivet. Innan så jobbade jag som anställd på samma avdelning som jag nu är chef för, då var det en omedveten kamp mellan mig och den dåvarande chefen om ledarrollen. Jag tog mig friheter och ändrade successivt på vissa rutiner som jag inte ansåg fungerade bra o.s.v... Samtidigt kan jag känna att det är skönt när någon annan axlar ansvaret för att en grupp skall fungera smidigt, jag kan vara lite väl oflexibel.

Det är en process och jag lär mig ständigt nya tekniker. Har gått ledarskapskurser, läst massor av böcker om ledarskap och EQ på jobbet. Jag tror och hoppas att det har hjälpt.

biologic skrev:Jag har en mindre chefspost. Fått lite kritik av min chef för att jag är för "snäll" som chef, och att jag måste våga ta svåra diskussioner. Det beror till stor del på att jag har svårt att veta var gränsen går, vad jag kan säga och hur hård jag kan vara utan att ha gjort fel i min chefsroll. Därför tar jag hellre ett steg tillbaka än trampar i klaveret. Min chef vet inte om min diagnos.

De anställda (3 stycken nu, har varit 4 som mest) har jag själv rekryterat, och förvånansvärt nog visade det sig att en av dessa har en AS-diagnos... Visste inte om detta när personen anställdes, utan jag gick på en helhetsbild av meriter och personlig lämplighet. Vi är väldigt synkade som grupp, men ibland blir det konflikter. Då försöker jag prata och agera rationellt.

Jag är väldigt noggrann, vilket kan ställa till problem vid utbildning av ny personal. Jag förväntar mig att alla skall leverera den standard som jag själv satt upp, men ibland kan den vara allt för hög. Jag har svårt att delegera och tillåta andra att göra misstag; "själv är bäste dräng" som det heter. Det leder i sin tur till högre personlig arbetsbelastning än vad jag egentligen borde ha.

En av mina anställda på avdelningen (en av de som inte har AS) kan skämta med mig, fast ha en allvarlig ton, och jag tar det h*n säger som absolut sanning. Har fått höra både en och två gånger att jag "är så rolig för jag tar allt på så stort allvar" (någonting jag inte tar illa upp av, det är ju så det är och jag vill gärna bättra mig på den punkten).

Vissa dagar är jag mer autistisk än andra, då kan jag gå in i mitt "skal". Ibland kör jag på autopilot. Vet inte alls hur mina anställda uppfattar detta, om de uppfattar det. Men de ser ju att jag beter mig annorlunda.

Personalmöten, utvecklingssamtal m.m. är inte så farligt som man kan tro. Jag ser det som att spela en roll. Jag är inte jag, jag är företaget, och vad hade företaget sagt om och till personalen i dessa situationer? Det blir enklare att distansiera sig på detta sätt. Rationellt, logiskt, enkelt. Kanske inte alltid så sympatiskt. Men jag försöker.

Hade jag haft ansvar för fler anställda, och sådana som inte accepterar hur jag fungerar, då hade det ställt till stora problem för mig. Nu är det i varje fall hanterbart. Vi "klickar" allihop.

Kan även säga att jag har svårt att "rätta mig in i led"; jag tar omedvetet ledarrollen i de flesta grupper om "någonting måste göras". T.ex. skolarbeten eller i arbetslivet. Innan så jobbade jag som anställd på samma avdelning som jag nu är chef för, då var det en omedveten kamp mellan mig och den dåvarande chefen om ledarrollen. Jag tog mig friheter och ändrade successivt på vissa rutiner som jag inte ansåg fungerade bra o.s.v... Samtidigt kan jag känna att det är skönt när någon annan axlar ansvaret för att en grupp skall fungera smidigt, jag kan vara lite väl oflexibel.

Det är en process och jag lär mig ständigt nya tekniker. Har gått ledarskapskurser, läst massor av böcker om ledarskap och EQ på jobbet. Jag tror och hoppas att det har hjälpt.

Kan det vara så här?
Ledarskap!

Ledare!

Närvaron i en grupp som jobbar i är viktigare än själva jobbet i sig.
Ännu viktigare är det när du leder gruppen!

Visar intresse för vad gruppen medarbetarna eleverna medmera har att säga och vid behov hjälper samtalen på traven med frågor eller kommentarer.

mikael skrev:Kan det vara så här?
Ledarskap!

Ledare!

Närvaron i en grupp som jobbar i är viktigare än själva jobbet i sig.
Ännu viktigare är det när du leder gruppen!

Visar intresse för vad gruppen medarbetarna eleverna medmera har att säga och vid behov hjälper samtalen på traven med frågor eller kommentarer.

Nu kan jag tolka ditt svar på två sätt:

1. Det är dåligt ledarskap jag bedriver och du tillrättavisar mig

eller

2. Du har en idé om vad ordet "Ledare" och "Ledarskap" innebär på ett generellt, "NT-baserat" plan, och är kritisk till dess innebörd.

Vilket är rätt?

För övrigt, som sagt, mitt sätt har fungerat bra i 2,5 år i varje fall. Jag lyssnar självklart på min personal, men kan dock vara lite FÖR empatisk ibland...

Jag (som inte är diagnosticerad aspergare) jobbar som universitetslärare och har en egen tråd här någonstans (jag-en-universitetslarare-med-as-t29127.html). Där kan du hitta mer om folk i samma situation som du.

Jag blir förbluffad när jag läser de andras svar här - det är precis så det alltid varit för mig! "Xxx - vi vet ju alla att du alltid tycker att du vet bäst" sade en chef till mig en gång. Jag har just förberett mig inför ett lönesamtal och till det skulle vi skriva ned vad vi åstadkommit under året. Jag ser att jag har varit inblandad i eller startat ett dussin projekt som inte haft med min lärarroll att göra.

För mig är det viktigt att brinna för något, t.ex. företaget eller universitetet. Jag jobbar hårt för att uppnå det mål jag satt upp för organisationen (jag är alltså inte chef men sätter ändå upp mål...). Samarbete är jag rätt ointresserad av. Jag vill att alla ska ha trevligt men fungerar bäst när jag får jobba på egen hand eller när jag är ensam med mina studenter och vet att jag har kontroll över situationen.

Och för att svara på din fråga: Det går strålande. Jag är en av de mest omtyckta lärarna och mina kollegor tycker att jag är snäll och hjälpsam. Cheferna tycker nog dock att jag tar mig ton eller inte gör som de bestämmer, så jag försöker tänka på det (men det går sällan särskilt bra eftersom jag vill göra rätt - enligt mig - snarare än att vara dem till lags och inrätta mig efter administrativa rutiner...).