Med tanke på att det ju är ett kriterie så undrar man, jag själv tycker inte ögonkontakt är särskilt obehagligt, däremot uppskattar ingen om man stirrar så undviker att göra de

Det är ett missförstånd. Neurodiversa har ofta en historia av att ha blivit anklagade för att stirra, och för att undvika sådant så slutar de med ögonkontakt eller lär sig NTs gränser för ögonkontakt. Det är de som slutat med ögonkontakt man menar, medan de som anpassat sig inte sticker ut.

Diagnos sätt ju inte på bara ett kriterie, man måste inte ha problem med stirrandet men man kan det.
Har man nog många kriterier och dessutom svårigheter att få vardagen att fungera så kan man få diagnos.

Men det betyder inte att andra inte kan ha vissa symptom ex en stirrande blick eller att en med asperger måste ha det. Det är helheten som är viktig.

Bara dom som blivit utstötta och trakasserade har dålig förmåga till ögonkontakt.

Det har ingenting med asperger att göra. Accepterade aspergare har väldigt stor
förmåga till ögonkontakt.

StefanJC skrev:Bara dom som blivit utstötta och trakasserade har dålig förmåga till ögonkontakt.

Det verkar rimligt, ja.

StefanJC skrev:Det har ingenting med asperger att göra. Accepterade aspergare har väldigt stor
förmåga till ögonkontakt.

Jo, men den är lite annorlunda. Jag gillar inget vidare att titta på en person jag ogillar, men kan titta väldigt mycket på en tjej jag är intresserad av. Så jag tror att man kan sammanfatta skillnaden som så att neurodiversa främst tittar på folk de gillar, medan NTs mest tittar på folk de pratar med.

Det kanske är så ibland, men snarare mer beroende på kroppsspråk, som oftare är mer annorlunda än NT:kollektivets...

Jag kommer ofta på mig själv med att titta på folks munnar när de pratar. Någon mer som gör så? Fungerar som en viss förstärkning av orden antar jag. Vet inte om jag hör dåligt eller om det beror på att det blir lättare att urskilja pratet från annat ljud.

antonius skrev:Det kanske är så ibland, men snarare mer beroende på kroppsspråk, som oftare är mer annorlunda än NT:kollektivets...

Njäee, jag tror de flesta neurodiversa mekaniskt lärt sig NTs ansiktsuttryck. Det är egentligen ingen konst då NDs kommunikation i huvudsak inte finns i ansiktet, utan som kroppsrörelser (stims). Det enda problemet är just när något liknar stirrande. Då blir det förvirrande.

Vi har en annan artikel på peer-review kring detta, och när man optimerar Simon Baron-Cohens "ögontest" (RMET), så finner man att i stort sett att den enda signifikanta tolkningsskillnaden är kopplad till stirrande.

Den mest genomgripande skillnaden mellan pallar och bord är
storleken. I övrigt är det samma kriterier för båda.

Det minsta bordet som skapats behöver man mikroskop för att
se och den största pallen som skapats är väldigt stor. Det lilla
bordet är ändå ett bord.

Jag vet ingenting som har ensamrätt på någonting. Så du
kan sluta fråga om saker bara aspergare har eller gör.

rdos skrev:Det är ett missförstånd. Neurodiversa har ofta en historia av att ha blivit anklagade för att stirra, och för att undvika sådant så slutar de med ögonkontakt eller lär sig NTs gränser för ögonkontakt. Det är de som slutat med ögonkontakt man menar, medan de som anpassat sig inte sticker ut.

Jag tror inte att den där teorin håller. Annars skulle inte två-månaders-bebisar tappar ögonkontakt när de utvecklar autism. Det är väl ganska logiskt att små barn eller utvecklingsstörda med autism inte gör så för att de blir anklagade att stirra??

https://www.vardfokus.se/webbnyheter/20 ... onkontakt/

Förutom autismspektrum så är det förstås folk som är blyga eller osäkra som inte vill se folk i ögonen. Och folk som ljuger. För att de tror att de lättare kan avslöjas då.

Toblerone skrev:Förutom autismspektrum så är det förstås folk som är blyga eller osäkra som inte vill se folk i ögonen. Och folk som ljuger. För att de tror att de lättare kan avslöjas då.

Jag har för mig att de som ljuger tvärt om har mer ögonkontakt för att se att man tror dom. Men jag kan minnas fel

Toblerone skrev:

rdos skrev:Det är ett missförstånd. Neurodiversa har ofta en historia av att ha blivit anklagade för att stirra, och för att undvika sådant så slutar de med ögonkontakt eller lär sig NTs gränser för ögonkontakt. Det är de som slutat med ögonkontakt man menar, medan de som anpassat sig inte sticker ut.

Jag tror inte att den där teorin håller. Annars skulle inte två-månaders-bebisar tappar ögonkontakt när de utvecklar autism. Det är väl ganska logiskt att små barn eller utvecklingsstörda med autism inte gör så för att de blir anklagade att stirra??

https://www.vardfokus.se/webbnyheter/20 ... onkontakt/

Vid två till tre månaders ålder börjar man uppleva att ögonkontakten inte är uppskattad.
Man får ingen speglingseffekt/bekräftelse och tappar därför motivation. Alla som får bekräftelse fortsätter, man är för liten då för att gå emot naturen.

rapchic skrev:

Toblerone skrev:Förutom autismspektrum så är det förstås folk som är blyga eller osäkra som inte vill se folk i ögonen. Och folk som ljuger. För att de tror att de lättare kan avslöjas då.

Jag har för mig att de som ljuger tvärt om har mer ögonkontakt för att se att man tror dom. Men jag kan minnas fel

Det är också ett sätt! Jag menar, folk som ljuger kan ju ha flera olika strategier där. Båda låter troliga.

rdos skrev:

StefanJC skrev:Bara dom som blivit utstötta och trakasserade har dålig fill ögonkontakt.

Det verkar rimligt, ja.

StefanJC skrev:Det har ingenting med asperger att göra. Accepterade aspergare har väldigt stor
förmåga till ögonkontakt.

Jo, men den är lite annorlunda. Jag gillar inget vidare att titta på en person jag ogillar, men kan titta väldigt mycket på en tjej jag är intresserad av. Så jag tror att man kan sammanfatta skillnaden som så att neurodiversa främst tittar på folk de gillar, medan NTs mest tittar på folk de pratar med.

Att den är annorlunda har inget att
göra med om den är stor eller liten.
Aspergare har större förmåga att
hålla ögonkontakt. Det är det som
kallas "att stirra". Eftersom NTs har
bristande förmåga är "stirra" negativt.
Så jobbar NT för att dölja sitt handikapp.

StefanJC skrev:

Toblerone skrev:

rdos skrev:Det är ett missförstånd. Neurodiversa har ofta en historia av att ha blivit anklagade för att stirra, och för att undvika sådant så slutar de med ögonkontakt eller lär sig NTs gränser för ögonkontakt. Det är de som slutat med ögonkontakt man menar, medan de som anpassat sig inte sticker ut.

Jag tror inte att den där teorin håller. Annars skulle inte två-månaders-bebisar tappar ögonkontakt när de utvecklar autism. Det är väl ganska logiskt att små barn eller utvecklingsstörda med autism inte gör så för att de blir anklagade att stirra??

https://www.vardfokus.se/webbnyheter/20 ... onkontakt/

Vid två till tre månaders ålder börjar man uppleva att ögonkontakten inte är uppskattad.
Man får ingen speglingseffekt/bekräftelse och tappar därför motivation.

Det skulle tala mot all utvecklingspsykologi som jag har läst. Och mot föräldrars erfarenhet. Du har inga barn, antar jag? När det gäller väldigt små barn, bebisar alltså, då är det jätteviktigt med ögonkontakten. Om en bebis inte får denna spegling/bekräftelse så uppstår en anknytningsstörning. Och det är en ganska allvarlig psykisk störning som inte uppstår så ofta. Så det blir knappast ofta så. Det du skrev låter som om du menar att det händer ofta?

Toblerone skrev:

rdos skrev:Det är ett missförstånd. Neurodiversa har ofta en historia av att ha blivit anklagade för att stirra, och för att undvika sådant så slutar de med ögonkontakt eller lär sig NTs gränser för ögonkontakt. Det är de som slutat med ögonkontakt man menar, medan de som anpassat sig inte sticker ut.

Jag tror inte att den där teorin håller. Annars skulle inte två-månaders-bebisar tappar ögonkontakt när de utvecklar autism. Det är väl ganska logiskt att små barn eller utvecklingsstörda med autism inte gör så för att de blir anklagade att stirra??

https://www.vardfokus.se/webbnyheter/20 ... onkontakt/

Läste den på research-gate, och problemet med studien är att den använder videor av en främmande kvinna som tittar in i kameran. De använder alltså inte barnets mor eller far som barnet har anknytning till utan någon främmande person som barnet inte känner. Därmed är resultaten givna. Barnet väljer mer och mer att inte titta personen i ögonen i takt med att dess anknytning till föräldrar och andra närstående ökar. Passar alltså in på tittar mest på folk barnet tycker om och undviker andra.

Toblerone skrev:Det skulle tala mot all utvecklingspsykologi som jag har läst. Och mot föräldrars erfarenhet. Du har inga barn, antar jag? När det gäller väldigt små barn, bebisar alltså, då är det jätteviktigt med ögonkontakten. Om en bebis inte får denna spegling/bekräftelse så uppstår en anknytningsstörning. Och det är en ganska allvarlig psykisk störning som inte uppstår så ofta. Så det blir knappast ofta så. Det du skrev låter som om du menar att det händer ofta?

Fast nu var det ju så att studien inte mätte ögonkontakt med vårdnadshavare utan en fullkomlig främling.

StefanJC skrev:Vid två till tre månaders ålder börjar man uppleva att ögonkontakten inte är uppskattad.
Man får ingen speglingseffekt/bekräftelse och tappar därför motivation. Alla som får bekräftelse fortsätter, man
är för liten då för att gå emot naturen.

Inte enligt min erfarenhet. Neurodiversa barn utvecklar stark ögonkontakt med närstående, däremot så bryr de sig inte så mycket om främlingar, speciellt inte om de gör sig till för barnet.

Det är snarare i skolåldern som neurodiversa barn blir anklagade för att stirra. Fast det kan säkert hända redan på förskolan om de går där.

Toblerone skrev:

StefanJC skrev:

Toblerone skrev:
Jag tror inte att den där teorin håller. Annars skulle inte två-månaders-bebisar tappar ögonkontakt när de utvecklar autism. Det är väl ganska logiskt att små barn eller utvecklingsstörda med autism inte gör så för att de blir anklagade att stirra??

https://www.vardfokus.se/webbnyheter/20 ... onkontakt/

Vid två till tre månaders ålder börjar man uppleva att ögonkontakten inte är uppskattad.
Man får ingen speglingseffekt/bekräftelse och tappar därför motivation.

Det skulle tala mot all utvecklingspsykologi som jag har läst. Och mot föräldrars erfarenhet. Du har inga barn, antar jag? När det gäller väldigt små barn, bebisar alltså, då är det jätteviktigt med ögonkontakten. Om en bebis inte får denna spegling/bekräftelse så uppstår en anknytningsstörning. Och det är en ganska allvarlig psykisk störning som inte uppstår så ofta. Så det blir knappast ofta så. Det du skrev låter som om du menar att det händer ofta?

Jag menade inte så som du tolkade det. Men det var inte du
som misstolkade mig, det var jag som uttryckte mig fel.
Jag menar att det det händer väldigt sällan men att det kan
hända. Håller med det du skriver nu senast.

Jag tolkade det som att du skrev att det är omöjligt för bebisar
uppleva brist av acceptans och förklarade därför hur det kunde
gå till. Att det är möjligt.

Toblerone skrev:Det skulle tala mot all utvecklingspsykologi som jag har läst. Och mot föräldrars erfarenhet. Du har inga barn, antar jag? När det gäller väldigt små barn, bebisar alltså, då är det jätteviktigt med ögonkontakten. Om en bebis inte får denna spegling/bekräftelse så uppstår en anknytningsstörning. Och det är en ganska allvarlig psykisk störning som inte uppstår så ofta. Så det blir knappast ofta så. Det du skrev låter som om du menar att det händer ofta?

Är du säker på att det är så svart-vitt och inte kan finnas nyanser?

Måste störningen vara allvarlig eller obefintlig? Kan inte barn få
varierande mängd spegling/bekräftelse?

Frågade min mamma nu och hon påstår att jag hade mer ögonkontakt
med henne än mina syskon hade. Hon uppfattade det inte som stirrande
så jag blev mer och mer bekväm med det, gissar jag.

Främlingar har oftast haft problem med min stora förmåga till ögonkontakt
och känt sig obekväma så jag undviker det. Men inte för att jag inte skulle
kunna stirra.

StefanJC skrev:Frågade min mamma nu och hon påstår att jag hade mer ögonkontakt
med henne än mina syskon hade. Hon uppfattade det inte som stirrande
så jag blev mer och mer bekväm med det, gissar jag.

Snarare så är hon med neurodiverse, och använder mer ögonkontakt än normalt. För det är ju NTs som anklagar oss för att stirra om vi råkar börja gilla någon lite mer och ger uttryck för det med ögonkontakt.

rdos skrev:

Toblerone skrev:

rdos skrev:Det är ett missförstånd. Neurodiversa har ofta en historia av att ha blivit anklagade för att stirra, och för att undvika sådant så slutar de med ögonkontakt eller lär sig NTs gränser för ögonkontakt. Det är de som slutat med ögonkontakt man menar, medan de som anpassat sig inte sticker ut.

Jag tror inte att den där teorin håller. Annars skulle inte två-månaders-bebisar tappar ögonkontakt när de utvecklar autism. Det är väl ganska logiskt att små barn eller utvecklingsstörda med autism inte gör så för att de blir anklagade att stirra??

https://www.vardfokus.se/webbnyheter/20 ... onkontakt/

Läste den på research-gate, och problemet med studien är att den använder videor av en främmande kvinna som tittar in i kameran. De använder alltså inte barnets mor eller far som barnet har anknytning till utan någon främmande person som barnet inte känner. Därmed är resultaten givna. Barnet väljer mer och mer att inte titta personen i ögonen i takt med att dess anknytning till föräldrar och andra närstående ökar. Passar alltså in på tittar mest på folk barnet tycker om och undviker andra.

Det var bara en av oändlig många studier. Men behöver jag verkligen leta upp dem? Tror du att en liten bebis har funderingar på om den betraktas som konstig om den tittar i ögonen för mycket. Du har själv barn, du vet att ett sånt litet barn inte kan tänka så!

Och varenda person med lågfungerande autism, oavsett ålder, kommer inte heller att bry sig om vad andra tycker. Jag har för mig att man har gjort forskning också som har visat att man kan förbättra autism om man på något sätt får autistiska barn att titta folk i ögonen mera. Dvs. att inte se folk i ögonen ger värre autism-symptom.