Såg denna artikel som jag hittade via det förskräckliga forumet som har samma initialer som visst annat riktigt populärt forum:
BBC: The surprising downsides of being clever

Där dras en slutsats att IQ inte är den bästa förutsägelsen för ett bra liv:

So if intelligence doesn’t lead to rational decisions and a better life, what does? Igor Grossmann, at the University of Waterloo in Canada, thinks we need to turn our minds to an age-old concept: “wisdom”. His approach is more scientific that it might at first sound. “The concept of wisdom has an ethereal quality to it,” he admits. “But if you look at the lay definition of wisdom, many people would agree it’s the idea of someone who can make good unbiased judgement.”

In one experiment, Grossmann presented his volunteers with different social dilemmas – ranging from what to do about the war in Crimea to heartfelt crises disclosed to Dear Abby, the Washington Post’s agony aunt. As the volunteers talked, a panel of psychologists judged their reasoning and weakness to bias: whether it was a rounded argument, whether the candidates were ready to admit the limits of their knowledge – their “intellectual humility” – and whether they were ignoring important details that didn’t fit their theory.

Grossmann lyckades alltså inte bara ifrågasätta IQ på ett insiktsfullt sätt utan mer viktigt kvantifiera vad som avsågs med visdom:
* God objektiv bedömning utan slagsida åt något håll.
* Komplett och balanserad argumentation.
* Beredskap att erkänna begränsningarna i sin kunskap.
* Om man ignorerar viktiga detaljer som inte passar ens slutsats.

Och det har betydelse:

High scores turned out to predict greater life satisfaction, relationship quality, and, crucially, reduced anxiety and rumination – all the qualities that seem to be absent in classically smart people. Wiser reasoning even seemed to ensure a longer life – those with the higher scores were less likely to die over intervening years.

De som klarar denna kvantifierade visdom är mer nöjda med livet, har högre relationskvalité, mindre ängslighet, grubblerier och lever längre.

Google har redan annonserat planer på att sålla kandidater i avseende på förmåga till intellektuell ödmjukhet.

Grossmann anser dock att det går att träna upp förmågan till vishet. Det borde visa att man kanske bör träna sitt intellekt till:
* Objektivitet.
* Fullständighet i resonemang.
* Balans mellan olika ståndpunkter.
* Inse egna begränsningar.
* Observant på detaljer i verkligheten som motsäger ens slutsats.

Det hela är intressant på flera sätt, tycker jag. Det kan ligga mkt i det, men det kan oxå bl. a. dölja sig ett fel i närapå förutsättningarna för Grossmanns resonemang. Dels tycks han vara på det klara med ungefär vad som menas med vishet. Dels kan man undra om det då alltid är klokt att vara vis. Vist att vara vis. Kanske är en riktigt "bra mänsklig existens" den som även förlorar sig fullständigt i passion för något, eller den som vågar göra saker i strid med ( Grossmannsk ) vishet? Och man kan även tänka sig - lite konspiratoriskt - att ett vishetsideal kan komma att skapa en rörelse hos befolkningen där majoriteten tror sig vara visa ( enligt Grossmanns punkter ) men där de egentligen bara är mycket lättare att kontrollera med diverse subtila resonemang och propaganda än annars skulle varit fallet.
Detta är bara gissningar.

Ö h t så finns det ju i Västerlandet ( om man tar det ) en lång tradition av SKEPTISKA tänkare, allifrån Sextus Empeirikos och fram över romare och Montaigne och engelska tänkare som Locke osv till Kant och Kierkegaard ( som var kantian ), där man egentligen syftar till ett inringande av visheten, och där resultaten inte är formaliserbara, men just är, som Kierkegaard själv skrev om sitt enorma författarskap - som är en uppslagsbok i människokännedom - att det hela var som "lite kanel till maten".

Vad man då bl.a. kan kritisera mången "vishetslärare" för är just deras konservatism ( Kierkegaard var konservativ ) medan då - i kontrast till den skepticism som han var med att skapa ( genom sitt intresse för begreppsanalys ) "den visaste av dem alla", ( enligt min filosofilärare, Rolf Ekman ), nämligen Sokrates, dock inte alls var konservativ. Sokrates - som hyllas av Kierkegaard, och många med honom - var anarkist - till mkt stor del ( om man skall döma efter vad vi vet om denne man, som aldrig skrev en enda rad ), även om han både satt i senaten och hade tjänst som modig krigare.

Giissar att det är någon av dessa artiklar som Igor Grossmann skrivit som det rör sig om i BBC artikeln:

pnas.org: Reasoning about social conflicts improves into old age (2010)

In this new wisdom task, participants read three authentic, detailed letters addressed to an advice columnist (“Dear Abby”; letter length, 145–180 words), which described relational conflicts between siblings, friends, and spouses.

uwaterloo.ca: A Route to Well-being: Intelligence vs. Wise Reasoning (2013)

session 2 participants read three letters describing interpersonal dilemmas (between friends, spouses, and neighbors) selected from the “Dear Abby” advice column.

Rumination. Participants next completed the 5-item Brooding subscale of the Ruminative Response Scale, which examines an emotion regulation tendency to respond to distress by repeatedly reflecting on past negative experiences (Treynor, Gonzalez, & Nolen-Hoeksema, 2003).

Kanske finns mer djup kunskap att lära ur dessa artiklar?

Så som jag förstår begreppen så är det helt enkelt olika typer av intelligens, där visdom, enligt vad artikeln verkar mena och så som jag ungefär förstår begreppet, är en intelligens att föredra i ett universum där den slutgiltiga underliggande motivationsfaktorn till allt handlande springer ur vår strävan efter det högsta goda. (Allt annat får man nog tolka som förvillat.) Tyvärr innebär nog det högsta goda, i praktiken, ofta att man är egoistisk; däremot, om människor över lag vore väldigt visa, så hade nog det högsta goda onekligen innefattat även medmänniskor i större utsträckning. (Eftersom dels verkar det fungera så att människor som skapar ont, ofta/alltid upplevt någon typ av ont, medan det vore svårt att finna lika mycket lidande i en utopi och dels så är det nog vad man avser med det högsta goda helt enkelt.)

Punkterna som avser visdom borde kanske egentligen tas hänsyn till vid IQ-tester (eftersom ett högt IQ-värde verkar förstås som 'smart', och smart bör väl främst implicera att man kan lösa problemet med att navigera genom livet så smärtfritt som möjligt då andra sätt självklart verkar korkade), men man får väl hoppas att det åtminstone finns en korrelation mellan dom bägge på så sätt att en hög IQ även leder till visdomsfulla insikter snarare än endast akademisk och yrkesmässig framgång. Vill man uppnå något på känslomässiga grunder, vilket nog alltid är fallet, så hjälper det nog inte att låta känslor vara en del i problemlösningsprocessen.

Jag håller nog med om att visdom är viktigare än IQ (givet att upplevelsen av livet bör vara viktigare än t.ex. intellektuella framgångar), men sen är det svårt att kvantifiera visdom eftersom förutsättningarna är så olika för människor; en mycket vis person kanske inte framstår som vis p.g.a. dom rådande omständigheterna, medan någon med lättare erfarenheter får visdomen serverad på ett silverfat. Den gängse intuitionen om vad visdom innebär är nog missledande eftersom man nog på så sätt är väldigt resultatorienterad, men glömmer att resultaten är relativa.

Nä alltså någon måste väl lida på andras bekostnad tyvärr för att gott och ont ska vara meningsfullt, så det bästa vore nog att låta dom lida som kan uppleva lidandet mindre jämfört med andra, eller att fördela gott och ont jämt mellan alla varelser med likadant/liknande upplevelsespektrum. Eller, egentligen det bästa (mest rättvisa och minst komplicerade i den meningen att det skapar minst huvudbry) kanske är att låta alla upplevande vandra omkring likgiltiga i så stor utsträckning som möjligt. (Detta kanske verkar som ett sidospår men det finns ju ståndpunkter som styrker ett sammanhang från mitt tidigare inlägg.)

Jag hade nog helst turats om av upplevelsen av gott och ont, men sånt är ju mer invecklat i praktiken. Ovisshet är t.ex. en sån faktor som är svår att införliva rent praktiskt, så att gott och ont ens kan betyda något d.v.s. Bedrägerier kanske helt enkelt får fortgå i någon utsträckning som gör gott och ont meningsfullt, och så får man hoppas på det bästa.