Två sidor av dilemmat.

1. Ensamhet är bland det bästa jag vet.
Så ja. Naturligtvis vill jag vara helt ensam.

2. Samtidigt finns det mycket i det sociala som är värdefullt. Detta är något jag reflekterat över holistiskt och begrubblat ingående ur olika perspektiv.
En aspekt är den sociala inlärningsmekanismen.
Det är inte effektivt nog att isolera sig intellektuellt.
Det är effektivt för min kreativitet. Men förmågan att bolla idéer och påverkas utifrån i med en viss minimum dos är viktig för att inte spåra ur och uppfinna hjulet på nytt när man skulle kunna gå vidare och besvara frågor som inte redan besvarats.

Innerst inne tror jag att alla har inget annat val än att leva i ofrivillig ensamhet. Det är ohälsosamt såväl för alla människor vare sig diagnos eller ej.
http://www.rfsu.se/sv/Sex--relationer/R ... -ensamhet/

Världen är orättvis, vilket vi 1% av jordens befolkning får lida dubbelt så mycket, ja det är orättvist. Tråkigt men det handlar också mycket om acceptans och kunskap av hur mycket vi förstår varandra i samhället. Det är tråkigt att allt måste följas i NT:s ordning. Om vi alla ändå kunde enas med varandra så skulle inte detta problemet uppstå alls.
http://www.specialnest.se/liv-hem/10-ma ... ypiker-gor

Jag säger inte det är omöjligt, men såklart det finns undantag ju. Synd att resurser används till något annat oanvändbart i samhället, vore bättre om skolorna lär ut vad NT och Autism va för nåt.

Ni ska inte vara ensamma hela tiden.

Sociala på våra egna villkor.

Vilka "ni"?

Svar på originalfrågan: ja. Jag läker när jag har flera dagar, veckor, då jag inte behöver träffa någon annan än t.ex. butikspersonal när jag handlar mat.

Funderar på om det är en delförklaring till den "störda" dyngsrytmen också. Det är vilsamt att känna sig ensam vaken på sennatten.