Hej hej,
jag har ett litet "problem" eller vad man ska kalla det. Så fort jag får en tanke om att jag vill eller behöver göra något så vill jag göra det direkt. Jag kan inte vänta. Jag måste säga, göra eller fixa med det direkt och blir super stressad om jag inte kan göra det. Om jag inte kan göra det direkt ligger det och gnager och gör mig fylld av ångest och oro och det kan hålla på i flera dagar tills jag väl får göra det eller säga det. Jag kan inte slappna av förrän det är gjort. Det här leder ju till att man ibland gör eller säger saker som inte är så genomtänkta eller att jag stressar upp mig över saker som jag inte skulle behöva vara stressad över.

Jag kan få en idé om något och bli helt övertygad om att det är meningen med livet, fast jag aldrig haft den tanken förut. Och sen några dagar senare förstår jag inte alls hur jag tänkte. Samtidigt kan jag fundera och vrida och vända på andra saker i en evighet och jag har jätte svårt att ta beslut.

När jag får mina ryck och måste göra saker direkt kan min mamma ibland gå in och stoppa upp mig när hon märker att jag rusar på för fort eller inte tänker efter. Hon vet hur jag fungerar.

Till exempel kan jag få för mig att jag bara måste bli lärare och berättar det för alla, trots att jag inte ens gillar barn. Men just då känns det som en super bra idé. Eller som igår då jag var säker på att jag ska bli sjuksköterska fast jag aldrig tänkt tanken och då vill jag börja plugga nu direkt fast jag knappt klarar min kurs på 50% jag läser just nu.

Eller en mer vardaglig sak som stressar mig enormt mycket, jag har sett en tekopp på Indiska som jag vill ha. Jag bara måste ha den. Och nu är jag jätte stressad eftersom jag inte vet när jag kommer kunna köpa den. Det är det här med att inte ha allt i ordning, färdigt och planerat. Skulle jag veta att jag kan köpa den på måndag skulle jag kanske kunna slappna av men så kommer tanken att den kanske är slut i affären just då och eftersom jag i mina tankar bestämt att jag måste ha muggen så skulle det bli katastrof om det inte blev så, då skulle jag ha svårt att ställa om.

Eller som att vi ska på lunch på lördag och fira en släkting, då har de sagt tolv/halv ett men inte mer exakt än så. Men jag vill veta exakt tid. Det blir för osäkert när det inte finns en exakt plan, då stressar jag också upp mig massor.

Det här kanske blev rörigt men är det någon som känner igen sig? Att man vill ha allt gjort direkt så man kan slappna av sen? Att man vill kunna planera och bestämma allt på en gång? Att man inte gillar när saker är öppna och osäkra?

Känner igen mig, tålamod är inte lätt alla gånger. Skönt när det är gjort och avklarat!

Herregud, du förklarar i princip mitt liv. Allt ska hända nu. Att vänta känns som tortyr, och ena dagen känns en utbildning/ett yrke 110% rätt och man njuter av att fantisera om hur perfekt det skulle vara för att nästa dag tycka att det är något annat som är bra för just en själv.
Jag känner så konstant och det kan vara det enda jag tänker på och pratar om, och när man senare ändrar bana kan det bli lite knepigt.

Känner också igen det, till viss del. Efter en del kostbara misstag har jag lärt mig att alltid sova på stora beslut. Något som kändes helt rätt ena dagen är plötsligt inte alls så intressant dagen efter.

Det där låter fruktansvärt jobbigt! Jag lider med dig! Jag har nästan samma fast en mildare variant, tror jag. Fast jag blir mer positivt uppspelt och finner det spännande att ha något nytt att använda passionen på. Jag tror att mitt problem, som är det gamla vanliga att jag tröttnar ganska snabbt efter att jag kommit halvvägs, faktiskt beror på ensamheten. Kan det vara samma sak för dig, tro?

Det jag menar är att efter spänningen har lagts sig och jag inser hur mycket arbete det faktiskt är att göra saker (så bra som jag vill göra dem) så kommer jag ner under molnen igen och inser att jag antingen inte gillade aktiviteten så mycket som jag trodde, inte skulle ha någon riktig nytta utav den i framtiden, att den inte tar mig närmare till det som jag egentligen vill ha (vänner och en partner) eller att det helt enkelt inte är roligt/meningsfullt nog utan dessa personer i bilden alls.

Jag har själv mått fruktansvärt dåligt av att jag sett tiden springa iväg utan att jag lyckats må bättre i livet. Och jag tror att det kanske är just mål som vi har, som vi satt själva eller som vi känner att samhället satt på oss, som får oss att stressa ju närmare vi kommer vår deadline utan att ha lyckats nå upp till vad vi hoppades på. Du verkar vara i en sorts akut-nödläge där du beter dig som om sista tåget nu går, och om du inte lyckas greppa tag i något snart så har du "förlorat".

Jag är knappast expert på neuropsykiatri, så jag har inte mycket annat än teorier att erbjuda. Men jag tror att roten till ditt problem kanske inte ligger i någon diagnos (även om symptomen kanske blivit större pga dem), utan i att det finns något i ditt liv som du av någon anledning finner av absolut högsta vikt men ändå inte vet exakt vad det är. Det är då jag tror att man greppar efter allt möjligt omkring sig bara för att få känna ett lugn över denna jävla stress om något som man missat.

Vet du vad denna uppgift är? Vissa människor skräms så mycket av vissa rädslor att de okänsliggörs från dem efter en tid; de blir så vana vid att något är fel att de till slut glömmer vad felet är, och börjar leta efter svar överallt.

Att hitta en rätt uppgift som du faktiskt gillar och kan hålla dig vid hade säkert fungerat mot detta problem. Men jag tror att det kanske är bättre att försöka lista ut vad som är den exakta roten till detta beteende. Minns du när detta började? Minns du vad du gjorde och tänkte på i livet vid den tidpunkten? Var det något som hände i dina tankar eller runt omkring dig som knäppte med fingrarna och fick dig att inse att du hade missat att göra något? Det verkar som att du antingen missat en stor grej eller många små.

Jag tycker du ska försöka tänka på det här. Kanske snacka om det med oss eller med en psykolog. Och jag tror för den delen inte att mediciner mot detta är en hållbar lösning eftersom det bara skulle maskera problemet, vilket ju möjligtvis redan är själva problemet.

Kaliber skrev:Herregud, du förklarar i princip mitt liv. Allt ska hända nu. Att vänta känns som tortyr, och ena dagen känns en utbildning/ett yrke 110% rätt och man njuter av att fantisera om hur perfekt det skulle vara för att nästa dag tycka att det är något annat som är bra för just en själv.
Jag känner så konstant och det kan vara det enda jag tänker på och pratar om, och när man senare ändrar bana kan det bli lite knepigt.

Precis, det blir så otroligt jobbigt när man går totalt in i en sak, läser allt man kommer över om den saken och bara tänker på det och pratar om det och sen helt plötsligt är det inte aktuellt längre. Tror omgivningen har lite svårt att hänga med i svängarna.

Jag är exakt likadan. Kan ligga och tänka på natten och få för mig att möblera om eller något. Eller gått och köpt något i butik för att jag vill ha det NU trots att det kostar typ hälften på ebay.

Blev helt övertygad om att jag skulle bli en totalt perfekt polis, men tydligen är det första testet man gör simning, vilket jag inte kan. Tänkte att psyktesterna kunde jag lura mig igenom. (Perfekt polis I tell you..)

rojona- Hmm, jag förstår inte riktigt hur du menar men du kanske har rätt när det gäller de här stora besluten med yrken och så men det förklarar ju inte riktigt varför jag får och har dessa behov för allt annat också.

I min värld är varje liten sak och varje beslut livsviktigt och antingen är jag som sagt helt säker och inställd på något till 100% (blir i princip manisk) eller så kan jag inte besluta alls. Jag kan på riktigt se i kedjor hur valet av fel gurka skulle kunna få hela världen att gå under. Och jag ringde till exempel en psykolog 30 gånger inom loppet av 1 timme när jag inte kunde få tag i henne för att det var en sak jag inte kunde vänta med att säga fast vi skulle ses två dagar senare.

Det är väldigt jobbigt att känna att allt måste göras på en gång, mina klasskamrater skämtar om att jag ofta lämnar in skoluppgifterna innan vi ens fått dem för att jag är så snabb. Jag skulle vilja kunna planera och tänka att jag tar lite i taget men det går inte, allt måste bli gjort direkt och helst på en och samma gång.Ibland går ju inte det för det är grupparbeten eller att man inte hinner och då tycker jag det är jätte jobbigt. Jag har till och med läst flera kapitel före i boken och börjat jobba på uppgifter som vi eventuellt skulle kunna få fast vi inte fått dem än och jag inte ens vet om vi kommer få dem.

Teagirl skrev:rojona- Hmm, jag förstår inte riktigt hur du menar men du kanske har rätt när det gäller de här stora besluten med yrken och så men det förklarar ju inte riktigt varför jag får och har dessa behov för allt annat också.

I min värld är varje liten sak och varje beslut livsviktigt och antingen är jag som sagt helt säker och inställd på något till 100% (blir i princip manisk) eller så kan jag inte besluta alls. Jag kan på riktigt se i kedjor hur valet av fel gurka skulle kunna få hela världen att gå under. Och jag ringde till exempel en psykolog 30 gånger inom loppet av 1 timme när jag inte kunde få tag i henne för att det var en sak jag inte kunde vänta med att säga fast vi skulle ses två dagar senare.

Det är väldigt jobbigt att känna att allt måste göras på en gång, mina klasskamrater skämtar om att jag ofta lämnar in skoluppgifterna innan vi ens fått dem för att jag är så snabb. Jag skulle vilja kunna planera och tänka att jag tar lite i taget men det går inte, allt måste bli gjort direkt och helst på en och samma gång.Ibland går ju inte det för det är grupparbeten eller att man inte hinner och då tycker jag det är jätte jobbigt. Jag har till och med läst flera kapitel före i boken och börjat jobba på uppgifter som vi eventuellt skulle kunna få fast vi inte fått dem än och jag inte ens vet om vi kommer få dem.

Men har du alltid haft dessa besvär? Om inte så kan ju förklaringen vara situationsenlig, något i ditt förflutna. Jag tror det är bra om du kan ta reda på hur det ligger till, för om det är situationsenligt så kanske det kan lösas genom att hitta och utföra vad det är som fick dig att börja bete dig så här.

Om du alltid varit sån här så är jag ledsen för att jag förmodligen inte kan hjälpa dig på något vis. Men som flera andra här som säger sig ha samma problem så kanske det är något autistiskt också. Har du någonsin provat ADHD medicin? Nu kanske man måste ha just ADHD för att få prova det... men jag tänker mig att något ganska starkt kanske skulle behövas för att hjälpa dig att lugna ner dig om detta är något som du måste leva med hela livet annars.

Finns det någon stund då du INTE känner dig så här? Finns det något som faktiskt får dig att slappna av, nu eller tidigare?

När jag har extra mycket kaos på insidan/inuti leder d till att jag behöver
desto mer kontroll på utsidan/utanpå. Inte så att jag börjar sminka mig när jag mår dåligt.. men just känslan av KONTROLL, att ha kontroll på så mkt d bara går t ex städning, vem jag ska träffa vilken dag, att ha betalat alla räkningar, tvättat all tvätt hjälper att lindra ångesten. Först när jag har kontroll på så mkt som möjligt - först då kan jag bli lite lugnare o tillåta mig vila o slappna av.

@teagirl:
Det enda du kan göra är att börja tänka annorlunda, vilket förstås är lättare sagt än gjort, men ingen annan kan ändra ditt sätt att tänka på, bara du själv.
När tankarna börjar springa iväg så gäller det att stanna upp, ta ett steg tillbaka och utvärdera situationen. Vad behöver man tänka på just nu, inför den här situationen? Vad behöver man inte tänka på? Hjälper verkligen alla dessa tankar dig? Förmodligen inte.
Så då är det bara att sortera bort de som är onödiga.
Exempel är saker som är bortom ens kontroll, oförutsedda saker, det går inte att förbereda sig för allt hur mycket man än vill.
Har man inga pengar kan man inte handla, okej, då skiter vi i att tänka på saker vi ska handla, den här personen svarar inte i telefon, det kan inte vi göra något åt, okej, då gör vi något annat tills personen ringer tillbaka, det är mitt i natten, jag KAN inte gå till banken, okej, då skiter vi i att tänka på det, vi gör det imorgonbitti istället osv osv.
Hamnar man på villospår igen så säger men nej, det här ska jag inte tänka på, detta hjälper inte mig just nu. Vad hjälper? Vad kan jag kontrollera, här och nu?
Det är en omständig process, förvisso, men det går.


@rojona:
Behjärtansvärt att du vill hjälpa, men tänk på att man inte kan hjälpa alla med alla problem, oftast blir det mer konstruktivt om man fokuserar på de man har egen erfarenhet utav.

Myrkr- Jag försöker verkligen sortera och jobbar på vad som är värt att lägga ner all energi på men det är ju så oerhört svårt. Kanske blir det lättare med tiden ? Jag har svårt att sålla och det gäller även i t.ex. skolsituationer då jag måste veta precis allt fast det inte krävs av kursen. Mina föräldrar börjar bli vana vid alla mina växlingar och idéer fram och tillbaka, i början blev dom ganska förskräckta men dom har börjat se mönstret nu. Just nu har jag den där tekoppen på Indiska i huvudet och jag bara MÅSTE köpa just den, annars går min värld under känns det som. Hur ska man tänka då? Hur ska jag få in att hela mitt liv inte avgörs av om jag har en särskild temugg eller inte? Och när jag väl köper koppen vet jag att jag först kommer hata mig själv för det innebär en förändring och att något nytt finns i min lägenhet och det har jag också svårt för, förändringar alltså. Även om det är positiva förändringar.

Tror mycket hänger på det där du skriver om att man inte kan kontrollera allt och alla. Jag vill ha total kontroll. Tycker det är jätte jobbigt också att vi ska äta lunch på lördag på en tid som inte alls är lunchtid för mig, det förstör hela dagen. Så en sak som borde vara mysig och trevlig blir jobbig.

Det skulle vara så skönt om hela världen anpassade sig efter min asperger och mina rutiner så att jag slapp all ångest men det kommer ju aldrig bli så. Och kanske är det jag som måste lära mig att släppa kontrollen och mina rutiner istället för att dra in andra i dem?

Skriv upp sådant du måste göra nu och ta itu med det senare när det är mer lämpligt?

En del av kontrollbehovet beror nog på att man vill vara förberedd eftersom man vet hur svårt det är att hantera situationer på stående fot så att säga. Jag är själv helt värdelös på det, blir bara ett förvirrande kaos i huvudet, särskilt om det är massor med människor som pratar. Men, det blir det oavsett om jag förbereder mig eller inte, så varför ödsla alla energi på att förbereda mig? Det hjälper mig inte, det enda det gör är att förlänga lidandet, det gör att lidandet börjar innan det ens hänt något. Totalt idiotisk. Därför måste man vara justare mot sig själv, det blir som det blir, (det kan tyckas outhärdligt, jag vet) men man kan inte påverka situationen innan den sker.
Dock kan man förbereda sig lite grann, typ tänka på saker man vill ha sagt så man inte svamlar på om allt annat man börjar associera till i stunden.

Angående koppen så ja, du väljer om du verkligen vill ha den eller inte, om du vet att det blir jobbigt så skit i det! Det går liksom inte att göra på något annat sätt, man kan inte få medicin emot sådana "problem".
Du äger din hjärna och dina tankar, ta kontroll över dem. Tänk att en sketen kopp inte ska få förstöra ditt liv, den ska inte invadera dina tankar, den är inte värd din tid, du har bättre saker att tänka på.

När jag inte kan ha den kontroll jag vet att jag mår bra av brukar jag försöka lugna mig själv med "Ok detta kan jag inte påverka nu direkt - men jag överlever nog/jorden går inte under ändå" och så brukar jag tänka på saker jag har kontroll över - och det är ju ändå det mesta. Jag brukar tänka på dom som är hemlösa o inte har mat för dagen t ex - då e ju mitt kaos en petitess egentligen.

Jag har flera kompisar som verkar funka så. Jag kan uppleva dem jobbiga men de måste ju ha det ännu jobbigare själva. Har de ett problem som jag tycker kan vänta tycker de inte det. De måste prata om det direkt vare sig det betyder att ringa mitt i natten eller att inte ens låta mig gå på toa innan.

Saker måste fixas med en gång. Kan deras grej vänta medan jag faktiskt har en inplanerad tid kräver de i stort sett att jag ska ställa in den så de får göra sin grej om de anser att jag behöver närvara.

För dem känns det så viktigt att de får gjort sin grej eller prata eller vad det nu är, att de totalt tappar kollen att jag har egna behov. Deras driv tränger undan precis allt. Rast och vila finns inte i deras system.

Som sagt måste vara jobbigt att vara dem.

Det verkar som att fixa en grej blir samma måste mentalt som om de sprunge ut från en eldsvåda. Att allt är lika viktigt.

Flera av er verkar ha satt fingret på något viktigt, det här med kontroll. Det är nog det som det handlar om, att jag vill fixa allt direkt för att känna att jag har kontroll och för att jag hatar ovisshet.

Jag vill ha kontroll över allt i mitt liv och tyvärr är detta otroligt starkt hos mig. Jag har förutom asperger även bipolär sjukdom, tvång (som nog hänger ihop med aspergern? Någon som vet om det hänger ihop?) och anorexi. Mitt kontrollbehov är väldigt starkt och i och med anorexin får jag utöva den kontrollen på maten och träning, det blir ett destruktivt beteende men det är väldigt svårt att bryta. När jag känner kaos omkring mig så känns det lugnare när jag får utöva mina anorektiska beteenden.

kiddie- jag försöker att inte låta mitt beteende gå ut över mina vänner. Det enda som påverkar dem är nog att jag är väldigt låst och tvångsmässig och ibland har svårt med spontanitet men jag kräver inte att de ska ställa in saker för min skull. Däremot har de lärt sig att jag behöver en viss förutbestämdhet och planering och att jag måste få följa mina rutiner för att det ska fungera att umgås med mig.Till exempel så brukar vi anpassa tider och platser efter vad som blir lättast för mig men det är ingen som har klagat hittills, de som tycker om mig accepterar det och förstår.

Jobbigast blir det nog för mina föräldrar som jag kan ringa väldigt mycket om jag oroar mig för något men jag jobbar på att inte ringa dem hela tiden. Försöker bli mer självständig.

Jag känner igen mig.

Jag blir som besatt av något för att sedan dagen efter kunnat glömma det helt då det plötsligt kunnat bli ointressant. Jag kan dessutom bli så besatt i mitt ägandebegär att jag t.ex köper en vinyl för att den står framför mig och inte för att jag kan hitta en mer prisvärd om jag letar vidare, vilket gör att jag kan köpa väldigt dyra plattor jag redan efter en vecka redan glömt att jag har då hasuget riktats åt ett annat håll. Ett fenomen som enbart är jobbigt när jag påminns om att jag ekonomiskt lider av det, efter att jag pratat klart om det (som nu när jag postar detta inlägget och vandrar vidare ut på internet) så är jag redan igång igen med att vilja ha det som är framför mig utan något vidare utvecklat konsekvenstänk å mina finansers vägnar, och utan en tanke på att jag nyss pratat om just detta begär.

Jag kan känna igen mig själv i det du skriver FAST i en mildare variant precis som rojona.

Prova detta:
När du känner dig uppspelt/ stressad över något du vill göra direkt gör såhär.

1: ställ dig upp och slappna av i kroppen och ta 10 djupa andetag (fuska inte).
2: ta sedan ett steg tillbaka det vill säg åt dig själv att vänta: vänta lite nu.-fortsätt att andas djupt.
3: ställ dig frågan: varför måste jag göra detta nu?
4: måste jag göra detta nu? Varför det?
Nej - bra så sluta stressa - tänk på något annat
Ja, för att annars kanske te koppen är slutsåld imorgon - jamen vad gör egentligen det, det kommer fler likadana, it was just not ment to be, denna gången. Strunta i koppen och stress känslan och slappna av.

5: kan jag göra något åt detta nu?
Nej - sluta tänk på det och ta tag i det en annan dag - skriv ned det på ett papper.
Ja - men varför? Skriv ned det på ett papper och sov på saken.

Du måste helt enkelt säga åt dig själv att när du blir uppstressade att,
1: vänta, ta det lugnt,
2: skriv ned det du vill säga eller göra på ett papper och sov sedan på saken!
Vänta en dag eller två tills dina tankar kring det som hänt, impuls har lagt sig. Då kommer du vara i mycket bättre i kontroll av dig själv och dessutom komma på en mycket bättre lösning och tänka klarare.

Jag gör detta varje gång jag blir uppspelt av någonting stort eller en "liten skit sak".
Tex när jag får ett stressigt mejl så tänker jag.
1: jag behöver inte svar på detta mejl nu eller på engång, jag ställer mig upp och andas.
2: jag kan svara på detta senare eller imorgon då jag lugnat ned mig.

Men jag tror också precis som Rojona att din " uppstresshet" kan ha att göra med något i ditt liv.
Kommer det hända en förändring snart i dit liv?
Tex skall du ta studenten nästa år?
Är du påväg att flytta?
Sluta plugga?
Etc
...?

När det är påväg att hända en större förändring så kan vi med Aspberger bli lite mer "uppstressade och tanksprida" det vill säga att vi vill göra mycket och allt på en gång ännu mer.
Jag kan tex bli uppstressad över något som inte händer förens fler månader, vilket är jättedumt, så jag måste även där alltid säga åt mig själv att ta lugnt och varför stressa när det inte finns något att stressa över.

mango skrev:Jag kan känna igen mig själv i det du skriver FAST i en mildare variant precis som rojona.

Prova detta:
När du känner dig uppspelt/ stressad över något du vill göra direkt gör såhär.

1: ställ dig upp och slappna av i kroppen och ta 10 djupa andetag (fuska inte).
2: ta sedan ett steg tillbaka det vill säg åt dig själv att vänta: vänta lite nu.-fortsätt att andas djupt.
3: ställ dig frågan: varför måste jag göra detta nu?
4: måste jag göra detta nu? Varför det?
Nej - bra så sluta stressa - tänk på något annat
Ja, för att annars kanske te koppen är slutsåld imorgon - jamen vad gör egentligen det, det kommer fler likadana, it was just not ment to be, denna gången. Strunta i koppen och stress känslan och slappna av.

5: kan jag göra något åt detta nu?
Nej - sluta tänk på det och ta tag i det en annan dag - skriv ned det på ett papper.
Ja - men varför? Skriv ned det på ett papper och sov på saken.

Du måste helt enkelt säga åt dig själv att när du blir uppstressade att,
1: vänta, ta det lugnt,
2: skriv ned det du vill säga eller göra på ett papper och sov sedan på saken!
Vänta en dag eller två tills dina tankar kring det som hänt, impuls har lagt sig. Då kommer du vara i mycket bättre i kontroll av dig själv och dessutom komma på en mycket bättre lösning och tänka klarare.

Jag gör detta varje gång jag blir uppspelt av någonting stort eller en "liten skit sak".
Tex när jag får ett stressigt mejl så tänker jag.
1: jag behöver inte svar på detta mejl nu eller på engång, jag ställer mig upp och andas.
2: jag kan svara på detta senare eller imorgon då jag lugnat ned mig.

Men jag tror också precis som Rojona att din " uppstresshet" kan ha att göra med något i ditt liv.
Kommer det hända en förändring snart i dit liv?
Tex skall du ta studenten nästa år?
Är du påväg att flytta?
Sluta plugga?
Etc
...?

När det är påväg att hända en större förändring så kan vi med Aspberger bli lite mer "uppstressade och tanksprida" det vill säga att vi vill göra mycket och allt på en gång ännu mer.
Jag kan tex bli uppstressad över något som inte händer förens fler månader, vilket är jättedumt, så jag måste även där alltid säga åt mig själv att ta lugnt och varför stressa när det inte finns något att stressa över.

Tack för bra tips, och till er andra också. Jag ska försöka ta till mig det där med att andas, skriva ner det och låta det vila lite innan jag agerar och verkligen fundera över om livet går under om jag inte får det sagt eller gjort direkt.

Hmm, förändringar är många och jobbiga. Jag uppelever att det är stressigt på den 50% kursen jag läser, kanske inte för att jag inte har tid men för att det är så mycket jag inte har kontroll över som deadlines, att det är massor av olika datum och deadlines att hålla koll på samtidigt och att jag har så höga krav på det jag gör och att det känns som svåra uppgifter. Försöker tänka att det inte måste bli perfekt men det är svårt. Jag gillar att skriva men nu känns det mest pressat, men jag har tagit mig igenom en hel termin och måste ta mig igenom den här också. Utbildningen slutar i maj och därefter är det tänkt att jag ska arbetsträna och sen hösten 2016 funderar jag på att börja plugga till psykolog. Men jag vet inget om exakt när jag kommer börja arbetsträna eller var jag kommer hamna och det stressar mig. Fast jag tror inte det spelar så stor roll just i de här impulserna, för de har jag haft sen jag var liten.

Har extremt svårt för förändringar, köpte en dator på mellandagsrean och den var inte alls som min gamla och jag hade panik bara över att ha en ny sak i min lägenhet, kunde inte slappna av förrän den var borta och returnerad, jag klarar inte av förändringar bra vilket är en paradox när jag ibland är så impulsiv. Datorn köptes på impuls men sen efteråt trodde jag att jag skulle bli tokig av att allt inte var som vanligt i mitt hem, bara närvaron av en ny pryl stressade mig enormt. Jag kände mig smutsig, oren, äcklig och stressad över att allt inte var som vanligt, och allt detta pga en dum dator.