Beteendeterapi för hundar?
Postat: 2009-05-01 1:45:15
Var och kollade på Valborgbrasa idag. Smällare ska visst inte vara tillåtet längre? Men några hade smällare i alla fall.
Framför oss stod en familj med en halvvuxen labrador som skakade och flåsade av skräck. Familjen brydde sig inte alls utan husse bara sa åt den att lägga sig när den försökte söka skydd hos honom genom att gnida sig mot hans ben.
Greps av en sådan medkänsla med hunden att jag frågade om jag fick klappa den. Det fick jag (men kanske inte så mycket som jag trodde).
Trots att jag var en total främling tryckte den sig hjälplöst mot mig som om jag var dess matte och jag klappade och tröstade så gott jag kunde. Ägarna lät mig hållas - eller visste inte hur de skulle avbryta - för när jag tittade upp blev jag genast vänligt informerad av husse om att detta är det värsta man kan göra med en skotträdd hund. Att man förstärker dess känsla av att rädslan är berättigad om man tröstar den och ö h t uppmärksammar den. Att det bästa är att ignorera den och fortsätta som vanligt för att visa att allt är som det ska. "Jasså, det visste jag inte" sa jag och drog mig undan - till vovvens uppenbara förtvivlan. Kändes så hjärtskärande att behöva lämna den skakande kraken men nu var det ju inte min hund.
Så då är min fråga till ev hundexperter här: stämmer det som han sa eller är det någon form av missuppfattning/modetrend el dyl?
Påminde alltför mycket om den beteendeterapi som används på intet ont anande autister, 'besvärliga barn' etc för att jag skulle känna mig helt bekväm med förklaringen. Å andra sidan vet jag inte mer om just hundar än vad jag sett på enstaka TV-program.
Framför oss stod en familj med en halvvuxen labrador som skakade och flåsade av skräck. Familjen brydde sig inte alls utan husse bara sa åt den att lägga sig när den försökte söka skydd hos honom genom att gnida sig mot hans ben.
Greps av en sådan medkänsla med hunden att jag frågade om jag fick klappa den. Det fick jag (men kanske inte så mycket som jag trodde).
Trots att jag var en total främling tryckte den sig hjälplöst mot mig som om jag var dess matte och jag klappade och tröstade så gott jag kunde. Ägarna lät mig hållas - eller visste inte hur de skulle avbryta - för när jag tittade upp blev jag genast vänligt informerad av husse om att detta är det värsta man kan göra med en skotträdd hund. Att man förstärker dess känsla av att rädslan är berättigad om man tröstar den och ö h t uppmärksammar den. Att det bästa är att ignorera den och fortsätta som vanligt för att visa att allt är som det ska. "Jasså, det visste jag inte" sa jag och drog mig undan - till vovvens uppenbara förtvivlan. Kändes så hjärtskärande att behöva lämna den skakande kraken men nu var det ju inte min hund.
Så då är min fråga till ev hundexperter här: stämmer det som han sa eller är det någon form av missuppfattning/modetrend el dyl?
Påminde alltför mycket om den beteendeterapi som används på intet ont anande autister, 'besvärliga barn' etc för att jag skulle känna mig helt bekväm med förklaringen. Å andra sidan vet jag inte mer om just hundar än vad jag sett på enstaka TV-program.