Fallet med de tysta tvillingarna(från sajten Mysterious Universe.com, artikel skriven av Brent Swancer 12 april 2018)
02-june-and-jennifer-gibbons-story-620x415.jpg
Tvillingar har länge omgivits av mystik och märkligheter, med band som ibland verkar sträcka sig bortom det begripligas gränser. Det finns vissa aspekter hos tvillingar som vi som inte har en tvilling aldrig kan förstå - och kanske kan inte tvillingarna det heller. Det har förekommit många fall där tvillingar har haft unika egenskaper eller historier att berätta, och en av de märkligaste och kusligaste är historien om två flickor som lyckades förbrylla och chocka alla de träffade med sitt excentriska sätt och sitt gåtfulla liv.
11 april 1963 föddes tvillingarna June och Jennifer Gibbons i Aden i nuvarande Jemen. Deras föräldrar, Gloria och Aubrey Gibbons, kom från Barbados i Karibien. Familjen slog sig snart ned i Haverfordwest i Wales. De två unga flickorna stötte på svårigheter redan från första början. Det fanns inga andra svarta familjer i området och flickorna bemöttes med bestörtning, undvikande och ren, grym rasism. Inte blev det bättre av att de sällan pratade med några andra än varandra, och när de väl gjorde det var det i ett snabbt staccato som var mer eller mindre obegripligt för andra människor. De var också kända för att imitera varandras beteende och rörelser - t.o.m. avsluta handlingar som den andra tvillingen påbörjat - och följas åt överallt med perfekt synkroniserade steg. Mobbningen och trakasserierna de möttes av p.g.a. sin hudfärg och sitt underliga beteende gick till slut så långt att flickorna brukade skickas hem från skolan innan skoldagen var slut.
Det var kanske denna stressfyllda miljö som bidrog till att de allt mer började dra sig undan världen. Deras sätt att prata med varandra blev ännu mer bisarrt, tills det var ett otydbart mishmarsh som inte ens deras egna föräldrar förstod, ett slags bisarrt hemligt språk som bara de och deras yngsta syster Rose kunde förstå. De vägrade också att tala med några andra än varandra (och ibland Rose), ignorerade sina föräldrar och syskon, isolerade sig själva än mer och fick öknamnet "De tysta tvillingarna" och ibland bara "Zombierna." Deras bekymrade föräldrar skickade dem till en mängd olika terapeuter, men ingenting blev bättre och ingen kunde lista ut vad som var fel med dem. I förbittring försökte föräldrarna skicka dem till separata internatskolor, i tron att detta skulle locka fram flickorna ur sina skal, men det hade rakt motsatt effekt och fick dem att sjunka in i ett närmast vegetativt tillstånd eller dvala, då deras kroppar blev "stela och tunga som lik."
När de återförenades blev de först mycket glada, men fortsatte sedan med sitt underliga beteende och tillbringade lång tid inlåsta i sitt rum där de skrev ganska mörka och otäcka historier, ett intresse de höll fast vid. Några av deras berättelser blev t.o.m. utgivna, men väckte inget större intresse. Ett annat av deras intressen var att leka med dockor, för vilka de konstruerade avancerade fantasivärldar och skrev biografier med morbida detaljer som specifika dödsdatum och dödssätt för varje docka.
Under sin täta kontakt började tvillingarna också att visa en ganska mörk sida av sitt förhållande, med tecken på att de hade ett avgjort hatkärleksförhållande. Ibland var de oskiljaktiga, andra gånger bråkade de så våldsamt att de tog stryptag och rev varandra. Vid ett tillfälle försökte June faktiskt att dränka Jennifer, och de skrev skrämda om detta i sina dagböcker, där ett kusligt inlägg av Jennifer lyder:
Vi har blivit dödsfiender i varandras ögon. Vi känner de irriterande dödliga strålarna komma ut ur våra kroppar och sticka varandra i huden. Jag säger till mig själv, kan jag göra mig av med min egen skugga, omöjligt eller inte möjligt? Skulle jag dö utan min skugga? Skulle jag få livet, vara fri eller lämnas att dö utan min skugga? Utan min skugga som jag känner igen på ett ansikte av misär, svek, mord.Dessa otäcka episoder passerade emellertid snart och de var åter bästa vänner som babblade på sitt märkliga språk, vilket man senare utrönte faktiskt var en mycket upptrissad blandning av barbadisk slang och engelska. Under denna period pratade de inte med någon och interagerade inte ens med sina egna föräldrar eller syskon, med undantag för Rose. Måltider och andra saker ställdes på brickor utanför deras rum. Det var runt denna tid av självpåtagen exil på rummet och växande ovilja mot varandra som de började bli ganska oregerliga. I tonåren började tvillingarna dricka alkohol, röka marijuana och begå småbrott som snatteri och inbrott, men det eskalerade snart och blev allvarligare då de började sätta eld på byggnader, bl.a. en traktorfirma och en teknisk högskola, samt ägna sig åt olika former av vandalism. De hamnade i trubbel, vilket kulminerade i att de vid 19 års ålder blev fängslade och skickades till en psykiatrisk klinik i Berkshire i England, kallad Broadmoor Hospital, ett ställe som ansågs kontroversiellt p.g.a. sitt rykte att vara en högsäkerhetsfacilitet för våldsamma mentalpatienter.
Nu blev saker och ting ännu mer underliga.
Så snart de anlände, gjorde tvillingarna experterna helt lamslagna. Ingen hade någonsin sett något liknande. Flickorna var helt okontaktbara och letargiska, men blev fullkomligt rasande om någon försökte separera dem. Strax efter att de anlänt, gled June in i katatoni och försökte begå självmord, medan Jennifer slängde sig över en sköterska i djurisk raseri. Så småningom försökte de faktiskt kommunicera med personalen, men deras tal var fortfarande en obegriplig rappakalja.
Under tiden på sjukhuset hände mycket underligt med tvillingarna. Ibland turades de om att äta, så att den ena vräkte i sig, medan den andra inte åt något alls, varpå de bytte, så att den andra fick svälta medan tvillingen åt sig mätt. Ännu kusligare var att fastän man satte dem i separata celler i helt olika delar av byggnaden, upptäckte sjuksköterskor och läkare dem ofta frusna i poser, ibland mycket distinkta eller bisarra, som var exakt lika, fastän de inte hade någon kontakt med varandra. De uppvisade också en ofelbar och nästan kuslig förmåga att veta exakt vad den andra gjorde eller kände i ett visst ögonblick.
Fortsättning följer...