alfapetsmamma skrev:Har en fråga till Er som kan mer om svenskan än jag.. Kan nån ge mig en liten förklaring kring hur ord sätts ihop och då bokstäver försvinner eller ändras, som i kärnhus där a-et försvinner eller hälsovård där a-et blir o?
Jag vet att det kan handla om att det låter bättre, samt om dativformer och annat, men jag vågar inte googla på det av rädsla för att fastna. Fick en fråga om det, av nån som läste kärnkarlar i Naiv.Super, och jag vill gärna besvara den men kan inte göra det på ett tillfredsställande sätt.
Det går väldigt bra med en länk eller referens, jag behöver ingen uttänkt och pedagogisk utläggning här, om inte nån känner sig hågad.
Det rör sig snarare om genitiv än dativ. Hos fornspråkets svaga substantiv är dock genitiv, dativ och ackusativ identiska i singularis.
Hälsa är ett gammalt svagt feminint substantiv, och dess oblika singularform (gen. dat. och ack. sing.) är
hälso. Det är den formen som uppträder i
hälsovård med flera sammansättningar.
Kärna är däremot ett svagt maskulint substantiv, som i nom. sing. heter
kärne och i oblika kasus singularis
kärna. (Här är det alltså den oblika formen som lever kvar i våra dagars rikssvenska. Ofta är det tvärtom nominativformen som har segrat när det gäller svaga maskuliner; vi säger t.ex.
drake och inte
draka. Sen finns det också fall där båda formerna finns kvar, såsom
timme/
timma och
ände/
ända.) Att
kärna som sagt är maskulint är väl förklaringen till att det inte får ett
o i sammansättningar. Man skulle i stället vänta sig formen
kärna i sammansättningar. Det tycks dock vara ovanligt med sammansättningar där förledet slutar på -
a. Ofta har väl ett sådant -
a försvagats till -
e, t.ex. i
hjärterot (äldre
hjärtarot). (
Hjärta är ett svagt neutralt substantiv med formen
hjärta i samtliga kasus i singularis.) En stor del av de starka substantiven hade i fornspråket ändelsen -
s, som vi idag finner i många sammansättningar.
I fallet
kärnhus kan man emellertid inte spåra någon genitivform, utan i stället rör det sig om en så kallad stamsammansättning (ett stamkompositum). I sådana har i förekommande fall förledets slutvokal i regel fallit bort.
Arbetare plus
rörelse blir t.ex.
arbetarrörelse,
bok (slutar redan på konsonant) plus
hylla blir
bokhylla o.s.v. Å andra sidan finns det ord av främmande urspung som behåller sin slutvokal i sammansättningar:
villa +
område ->
villaområde,
firma +
fest ->
firmafest.
Jag tror inte att det går att ge så många fasta regler för hur man sätter ihop två ord till ett. Om det första av orden är ett substantiv blir det ibland rätt om man använder den form ordet hade i genitiv singularis i fornsvenskan. Det förekommer dock t.ex. sammansättningar som har ett substantiviskt förled och foge-
s (gammalt genitiv-
s) trots att substantivet i fråga inte hade -
s i gen. sg. i fornsvenskan. Dessutom är stamsammansättning (där foge-
s eller annat fogeljud alltså saknas) en mycket vanlig typ. En tumregel är vidare att foge-
s används om förledet i sin tur är sammansatt men oftast inte annars:
lag +
stridig ->
lagstridig men
grundlag +
stridig ->
grundlagsstridig.
alfapetsmamma skrev:Jo, jag vet att det handlar om det bl.a, har läst om Jesu liv och Kristi brud och så,
Där rör det sig om främmande genitivformer.