En historia om hur vansinnigt det kan gå till i Sverige
Postat: 2008-09-05 19:33:06
Hej, det här är mitt första inlägg på detta forum. Jag har tittat in här tidigare någon gång ibland men inte sett någon anledning att registrera mig förrän nu, då jag tänkte delge en berättelse om vilket dårhus till land detta är. Det är en historia om en diagnos jag inte sökte, ej fick meddelad mig men som kommunen jag bodde i agerade på med en stor mängd kränkande insatser. Jag upplevde det som en enda stor våldtäkt, det tog flera månader innan kommunen lämnade mig i fred, och jag fann mig ha förträngt det som hände i ett antal år, fram tills för några månader sedan då jag funderade på varför jag hade blivit så inåtvänd och nervös under denna tid. Detta hände 1997, först med en liten bakgrund om min skolgång:
Jag upplevde skolan som mycket lätt, men intresset avtog när det inte var någon utmaning. Under några perioder intresserade jag mig hyfsat för skolarbete, som i 1:an då jag arbetade igenom en uppgiftsbok i matematik samma dag som jag fick den, efter att jag hade kommit hem från skolan. På det stora hela var jag dock inte speciellt engagerad och gick ut både grundskolan med inte mer än medelmåttiga betyg. Efter att jag gått ut gymnasiet bodde jag hos min mamma, och hon såväl som pappa var båda alkoholiserade och arbetslösa, så jag kunde inte få något stöd därifrån för att ta mig ut i arbetslivet eller körkort eller mycket alls egentligen. Utan att jag informerades mycket om varför så blandade sig socialtjänsten in i våra liv, antagligen gjorde de en utredning av familjeförhållandena efter att mamma sökt socialbidrag, jag vet inte exakt. De ville att jag skulle följa med till möten också, min mor sa att det var för att hela familjen skulle vara närvarande när hennes alkoholproblem diskuterades. De ansåg att det var olämpligt att jag bodde hos henne och ordnade en lägenhet åt mig på grund av det, vilket jag inte hade något emot. Sedan började de dock intressera sig för mig, utan att jag ville ha dem i mitt liv. Jag minns inte så mycket av det då jag omedvetet förträngde det jag gått igenom, men några fragment har jag lyckats komma ihåg:
När jag bodde i Härnösand så skjutsade en socialsekreterare mig till vuxenhabiliteringen i Sundsvall och ansåg att jag hörde hemma bland vad som för mig tedde sig som förståndshandikappade personer. Jag upplevde det som att jag skulle placeras på vårdhem och tackade naturligtvis nej. Även om jag hade förstått bättre vad det varit för ställe så hade jag ändå tackat nej, då jag verkligen inte hörde hemma där. Denna kvinna som skjutsade dit mig blev mycket irriterad av att jag inte ville ha något med det där att göra, men det var inte slut där. Jag minns också något sorts hem för autistiska personer i Härnösand de ville att jag skulle vara på, också de förståndshandikappade. Jag fick även någon slags ledsagare tilldelad mig utan att jag frågade efter det. Och, de gjorde regelbundna hembesök hos mig i några månader , uppenbarligen för att jag skulle bevisa att jag kunde klara mig själv. Allt detta drog de över mig trots att jag aldrig någonsin frågat efter det och det aldrig funnits något behov av det. På de möten jag hade med socialtjänsten blev jag också trakasserad, en L.L. på kommunen där uppe sa att jag var "mörk" och "konstig", och någon annan kvinna vars namn jag inte kommer ihåg frågade mig om jag sov gott om nätterna, jag har ingen aning om varför hon frågade det. Jag hade inte begått något brott, hade inte varit otrevlig mot någon eller gjort något som skulle innebära att jag inte skulle sova gott. Detta bemötande var mycket traumatiskt för mig och fick mig att fly från myndigheter så snabbt jag kunnat. Det fick mig även att dra mig bort från samhället, det kändes inte som att jag kunde leva i detta samhälle egentligen, och att ha sådana myndigheter över mig fick mig att känna mig otrygg.
Jag fick genomlida en del annat också medan jag fortfarande bodde i Härnösand. På arbetsförmedlingen försökte jag få dem att hitta ett jobb åt mig, men de visade inget intresse för det utan placerade mig i åtgärder för långtidsarbetslösa på en gång. Jag minns att jag försökte förklara för en handläggare på AF där att ett ECDL-körkort inte skulle vara av någon användning, jag hade långt större kunskaper inom IT än det kräver, och ingen arbetsgivare skulle bry sig om detta körkort på de jobb jag sökte. Jag minns att när jag slutat gå på det meningslösa datorteket inte fick något bättre försörjningsstöd än de matrekvisitioner som missbrukare får, och det var mycket kränkande att behöva visa upp dessa när jag köpte mat. Jag halkade efter med hyran i flera månader som följd av det också och blev nästan vräkt. Vare sig det var AF eller socialtjänsten jag hade kontakt med så tycktes de alltid ifrågasätta allt jag gjorde, trodde inte jag klarade scheman m.m., som om jag var någon missbrukare - detta trots att jag alltid varit nykterist.
1998 råkar jag också ut för något annat där, en gång när jag har möte på arbetsförmedlingen så får jag höra att jag är en "rasist" och att de därför inte ska hjälpa mig ens med arbetspraktik. Jag frågar handläggaren var hon fått denna information från, och hon bara svarar "vi har våra källor" medan hon fnittrar. Antagligen är det som följd av Internetövervakning, jag förmodar det var efter att de avlyssnat chattrafik och umgåtts inom vissa kretsar, eller så var det för att jag ordnade webbutrymme åt en kompis hemsida. Det fanns inget i min klädsel som kunde röja mina åsikter och jag var inte med i någon organisation. Sannolikt var jag ett av de tidiga offren för FRA-avlyssningen, den tycks ha startat på Internet i mitten av 90-talet.
I alla fall, jag bor nu i Sundsvall, med dåliga möjigheter att få jobb pga lång arbetslöshet, och jag tillskriver hur myndigheterna kränkt mig som största anledning till detta. Jag känner mig mer som ett våldtäktsoffer än som en person med ett handikapp, även om jag helt håller med om att AS-diagnosen stämmer in på mig. Det är bara det att jag inte behövde någon intervention, jag skulle ha klarat mig så mycket bättre utan.. Det grämer mig att jag hade stort IT-intresse vid den tiden, gedigna kunskaper, jag borde ha varit mycket anställningsbar om arbetsförmedlingen bara gett mig någon hjälp att komma in på ett jobb, men istället placerade de mig i ett handikappsfack så fort jag gått ut gymnasiet, utan att jag ens fick reda på att de inte gjorde något verkligt försök att få ut mig i arbetslivet. Hade jag fått slippa denna våldtäkt hade jag antagligen ha varit väletablerad i arbetslivet vid detta laget med bra lön, nu lever jag istället utanför med ordentlig avsmak för samhället. På vägen har jag gått några högskoleutbildningar och dylikt, men aldrig slutfört någon examen, dels för att det känts som att jag skulle ha läst det jag läste tidigare, dels för att jag känt mig otrygg med dessa myndigheter över mig.
Hurra för Kafka-Sverige och det fina våldtäkts^H^H^H^H^H^H^H^H^Hvälfärdssamhälle socialdemokraterna gett oss.
Sedan några år tillbaka går jag med i USA:s "green card"-lotteri varje år och hoppas att jag kan ta mig dit. Jag har förlorat ett antal år här, men innan jag skaffar barn vill jag se till att lämna denna förmyndarstat bakom mig, jag skulle inte vilja att några barn till mig skulle behöva gå igenom samma sak.
Häromdagen insåg jag också att jag med all sannolikhet har en person att "tacka" för att kommunen var framme och diagnostiserade mig - några månader innan detta skedde hade Christopher Gillberg skrivit detta i en artikel i DN debatt:
Jag grubblade länge över varför i allsindar socialsekreteraren kallat mig "mörk". När jag slutligen läste detta insåg jag varför. Fy för detta avskum Gillberg, han förstör för så många människor när han säljer sin negativa bild av AS. En knarklangare är en ängel jämförd med honom, den som köper knark väljer ju åtminstone själv att hamna i fördärvet. Gillberg förstör däremot för människor utan att de ser honom eller vill ha något med hans "forskning" att göra. Hans "forskning" handlar till 100% om att etablera falska stereotyper om människor för att de ska omhändertas av samhället, vilket de inblandade tjänstemännen tjänar pengar på.
Jag upplevde skolan som mycket lätt, men intresset avtog när det inte var någon utmaning. Under några perioder intresserade jag mig hyfsat för skolarbete, som i 1:an då jag arbetade igenom en uppgiftsbok i matematik samma dag som jag fick den, efter att jag hade kommit hem från skolan. På det stora hela var jag dock inte speciellt engagerad och gick ut både grundskolan med inte mer än medelmåttiga betyg. Efter att jag gått ut gymnasiet bodde jag hos min mamma, och hon såväl som pappa var båda alkoholiserade och arbetslösa, så jag kunde inte få något stöd därifrån för att ta mig ut i arbetslivet eller körkort eller mycket alls egentligen. Utan att jag informerades mycket om varför så blandade sig socialtjänsten in i våra liv, antagligen gjorde de en utredning av familjeförhållandena efter att mamma sökt socialbidrag, jag vet inte exakt. De ville att jag skulle följa med till möten också, min mor sa att det var för att hela familjen skulle vara närvarande när hennes alkoholproblem diskuterades. De ansåg att det var olämpligt att jag bodde hos henne och ordnade en lägenhet åt mig på grund av det, vilket jag inte hade något emot. Sedan började de dock intressera sig för mig, utan att jag ville ha dem i mitt liv. Jag minns inte så mycket av det då jag omedvetet förträngde det jag gått igenom, men några fragment har jag lyckats komma ihåg:
När jag bodde i Härnösand så skjutsade en socialsekreterare mig till vuxenhabiliteringen i Sundsvall och ansåg att jag hörde hemma bland vad som för mig tedde sig som förståndshandikappade personer. Jag upplevde det som att jag skulle placeras på vårdhem och tackade naturligtvis nej. Även om jag hade förstått bättre vad det varit för ställe så hade jag ändå tackat nej, då jag verkligen inte hörde hemma där. Denna kvinna som skjutsade dit mig blev mycket irriterad av att jag inte ville ha något med det där att göra, men det var inte slut där. Jag minns också något sorts hem för autistiska personer i Härnösand de ville att jag skulle vara på, också de förståndshandikappade. Jag fick även någon slags ledsagare tilldelad mig utan att jag frågade efter det. Och, de gjorde regelbundna hembesök hos mig i några månader , uppenbarligen för att jag skulle bevisa att jag kunde klara mig själv. Allt detta drog de över mig trots att jag aldrig någonsin frågat efter det och det aldrig funnits något behov av det. På de möten jag hade med socialtjänsten blev jag också trakasserad, en L.L. på kommunen där uppe sa att jag var "mörk" och "konstig", och någon annan kvinna vars namn jag inte kommer ihåg frågade mig om jag sov gott om nätterna, jag har ingen aning om varför hon frågade det. Jag hade inte begått något brott, hade inte varit otrevlig mot någon eller gjort något som skulle innebära att jag inte skulle sova gott. Detta bemötande var mycket traumatiskt för mig och fick mig att fly från myndigheter så snabbt jag kunnat. Det fick mig även att dra mig bort från samhället, det kändes inte som att jag kunde leva i detta samhälle egentligen, och att ha sådana myndigheter över mig fick mig att känna mig otrygg.
Jag fick genomlida en del annat också medan jag fortfarande bodde i Härnösand. På arbetsförmedlingen försökte jag få dem att hitta ett jobb åt mig, men de visade inget intresse för det utan placerade mig i åtgärder för långtidsarbetslösa på en gång. Jag minns att jag försökte förklara för en handläggare på AF där att ett ECDL-körkort inte skulle vara av någon användning, jag hade långt större kunskaper inom IT än det kräver, och ingen arbetsgivare skulle bry sig om detta körkort på de jobb jag sökte. Jag minns att när jag slutat gå på det meningslösa datorteket inte fick något bättre försörjningsstöd än de matrekvisitioner som missbrukare får, och det var mycket kränkande att behöva visa upp dessa när jag köpte mat. Jag halkade efter med hyran i flera månader som följd av det också och blev nästan vräkt. Vare sig det var AF eller socialtjänsten jag hade kontakt med så tycktes de alltid ifrågasätta allt jag gjorde, trodde inte jag klarade scheman m.m., som om jag var någon missbrukare - detta trots att jag alltid varit nykterist.
1998 råkar jag också ut för något annat där, en gång när jag har möte på arbetsförmedlingen så får jag höra att jag är en "rasist" och att de därför inte ska hjälpa mig ens med arbetspraktik. Jag frågar handläggaren var hon fått denna information från, och hon bara svarar "vi har våra källor" medan hon fnittrar. Antagligen är det som följd av Internetövervakning, jag förmodar det var efter att de avlyssnat chattrafik och umgåtts inom vissa kretsar, eller så var det för att jag ordnade webbutrymme åt en kompis hemsida. Det fanns inget i min klädsel som kunde röja mina åsikter och jag var inte med i någon organisation. Sannolikt var jag ett av de tidiga offren för FRA-avlyssningen, den tycks ha startat på Internet i mitten av 90-talet.
I alla fall, jag bor nu i Sundsvall, med dåliga möjigheter att få jobb pga lång arbetslöshet, och jag tillskriver hur myndigheterna kränkt mig som största anledning till detta. Jag känner mig mer som ett våldtäktsoffer än som en person med ett handikapp, även om jag helt håller med om att AS-diagnosen stämmer in på mig. Det är bara det att jag inte behövde någon intervention, jag skulle ha klarat mig så mycket bättre utan.. Det grämer mig att jag hade stort IT-intresse vid den tiden, gedigna kunskaper, jag borde ha varit mycket anställningsbar om arbetsförmedlingen bara gett mig någon hjälp att komma in på ett jobb, men istället placerade de mig i ett handikappsfack så fort jag gått ut gymnasiet, utan att jag ens fick reda på att de inte gjorde något verkligt försök att få ut mig i arbetslivet. Hade jag fått slippa denna våldtäkt hade jag antagligen ha varit väletablerad i arbetslivet vid detta laget med bra lön, nu lever jag istället utanför med ordentlig avsmak för samhället. På vägen har jag gått några högskoleutbildningar och dylikt, men aldrig slutfört någon examen, dels för att det känts som att jag skulle ha läst det jag läste tidigare, dels för att jag känt mig otrygg med dessa myndigheter över mig.
Hurra för Kafka-Sverige och det fina våldtäkts^H^H^H^H^H^H^H^H^Hvälfärdssamhälle socialdemokraterna gett oss.
Sedan några år tillbaka går jag med i USA:s "green card"-lotteri varje år och hoppas att jag kan ta mig dit. Jag har förlorat ett antal år här, men innan jag skaffar barn vill jag se till att lämna denna förmyndarstat bakom mig, jag skulle inte vilja att några barn till mig skulle behöva gå igenom samma sak.
Häromdagen insåg jag också att jag med all sannolikhet har en person att "tacka" för att kommunen var framme och diagnostiserade mig - några månader innan detta skedde hade Christopher Gillberg skrivit detta i en artikel i DN debatt:
Aspergers syndrom förekommer hos cirka 0,5 procent av alla barn. Den här gruppen barn är chanslös om inte deras handikapp igenkänns. Det rör sig om barn som har brister i social och känslomässig ömsesidighet. De är normalbegåvade, ibland överbegåvade inom ett smalt område. De kan bli superspecialister på astronomi eller dinosaurier, men också på sådant som inte är accepterat i samhället. Ofta har de ett behov av att upprepa saker och ting. För att kunna untvecklas trots sitt funktionshinder är många beroende av en personlig assistent eller annan "individuell hjälpare" som kan lära och träna dem i socialt samspel och hjälpa dem till intressen som är ofarliga och så att tvångshandlingar inte blir alltför destruktiva.
Jag grubblade länge över varför i allsindar socialsekreteraren kallat mig "mörk". När jag slutligen läste detta insåg jag varför. Fy för detta avskum Gillberg, han förstör för så många människor när han säljer sin negativa bild av AS. En knarklangare är en ängel jämförd med honom, den som köper knark väljer ju åtminstone själv att hamna i fördärvet. Gillberg förstör däremot för människor utan att de ser honom eller vill ha något med hans "forskning" att göra. Hans "forskning" handlar till 100% om att etablera falska stereotyper om människor för att de ska omhändertas av samhället, vilket de inblandade tjänstemännen tjänar pengar på.