FuzzyFluffy skrev:En annan bra grej är att vara i naturen. De gör mig väldigt ödmjuk. Naturen och skrattet ställer våra liv i kontast till helheten. Ödmjukhet är väldigt viktigt.
Det håller jag verkligen med om
, man mår mycket bättre när man är ute, utanför samhället, skog eller landsbygd. Det är fridfullt. Förra året när det inte var så kallt, speciellt i Maj och April så satte jag mig bara i gräset och löven i skogen i några timmar och blundade, det var väldigt avslappnande, meditativt, det är också fantastiskt med långpromenader för den mentala hälsan att man går en mil eller mer, jag brukar inte ens lyssna på något, bara höra naturens ljud, jag har alltid gillat fågelkvitter något oerhört, när man går, då hinner man fundera tillräckligt för att uppskatta livet. Kortare promenader fungerar ju också på att återställa sinnet lite men effekten varar inte lika länge.
När jag mådde som värst tänkte jag bara på att finna glädje i de små sakerna, ta dag för dag, inte tänka för stort, avgränsa mig, uppskatta det enkla och lilla jag hade, att det mesta lokalt fortfarande är likadant och inte har förändrats. Det känns skönt, att ändå vissa saker är tidlösa och utanför samhällets moderna ''problem''.
Något annat som hjälper mig är att prata med anhöriga, fråga om deras historier och vad de har genomlevt, hur deras uppfattning är och vilka läxor dem har att lära ut, jag gillar att lyssna på hur andra har löst sina problem, då mår man bättre också, att andra också har haft det svårt eller varit olyckliga, men att de mår bra idag. Jag gillar även att gå på café, att bara sitta och ödsla tid på kaffe och kaka, att kolla på människor som kommer och går från caféet, det är avslappnande på något vis, man kan fundera på varje person, ibland kanske man ser någon som är lite bekant ute på gatan.