tahlia skrev:Jag har förstått så pass mycket att det jag ser som färgklickar, streck eller kvadrater kan framkalla känslor hos den som betraktar den. För mig personligen framkallar denna konst bara en känsla - irritation. Detta för att jag vet att vem som helst skulle kunna klafsa ihop något och större delen av befolkningen skulle inte se skillnad på hopklafset och den berömda konstnärens verk.
Jo, så kan det nog vara många gånger, att de flesta inte skulle se någon skillnad, men det är ju en helt annan sak än att skillnaden inte finns. De flesta människor skulle inte heller se skillnad på ett korrekt och ett felaktigt datorprogam för hantering av bankkonton, men nog fasen skulle de klaga om programmet gjorde fel så att kontoutdraget inte stämmer. Bara för att de flesta människor inte ser eller förstår något så betyder det inte att det inte finns någon viktig skillnad.
Det intressanta med "färgklickar, streck eller kvadrater" är att tränade betraktatare, speciellt vi som målar själva, ofta är märkligt överens om när en målning fungerar eller inte, och över effekten av små små förändringar i den. Uppenbarligen finns här någon gemensam grund för upplevelsen.
Irritation är dessutom ingen positiv känsla, så jag längtar inte precis efter att ha ett gäng fyrkanter på väggen. Personligen uppskattar jag mina barns bilder och målningar mycket mer, även om de tidiga det gjorde såg ut som det som idag kallas konst.
Som sagt, var och får tycka om vad den vill, men det är en helt annan sak än att tycka att de som tycker annorlunda är lurade eller knäppa. Att föräldrar tycker om sina barns bilder är väl nästan en naturlag, förefaller det mig. Men så är föräldern heller ingen objektiv betraktare och den bedömer inte, och ska inte heller bedöma, barnens bilder på samma sätt som om de hängde på ett galleri.
Jag har många gånger undrat om man skulle kunna kleta ihop något, bygga upp en bakgrundshistoria och visa den för ett x antal konstkritiker för att se hur många som faktiskt skulle se att historien och konsten var "falsk" och hur många som skulle börja tolka in en massa känslor och intryck som inte finns.
Jo då, det har gjorts sådant också. Många konstkritiker är nog egentligen tveksamma konstbedömare, om man ska vara lite elak. Konstnären försöker skapa något nytt och eget och har väldgit stora möjligheter att variera sig. Konstkritikern skapar däremot inget själv, utan lever på att välja ut vilka konstnärer som ska bli kända. Dessutom är det en tävling att vara först med att upptäcka konstnärer. Det blir naturligtvis lätt ett ganska stort mått av chansning och godtycklighet i den processen. Kanske är det inte helt långsökt att jämföra konstkritiker med börsklippare? Naturligtvis finns även vissa konstnärer som försöker sig på billiga knep för att bli kända, men många gånger finns djupa tankar och idéer bakom det som kan förefalla som ett billigt knep för den som inte sätter sig in i verket.