En fråga som jag har grunnat på. Vi hade en konstnär/gallerist på besök på kontoret för ett tag sedan, och hon hade ett antal tavlor med sig i förhoppning att vår konstförening skulle köpa ett par. Nu efter det att jag har blivit "certifierad" Aspie, så har jag börjat fundera mycket på hur jag igentligen betraktar min omgivning, och i detta fall hur jag igentligen betraktade den icke-figurativa konsten. Jag kom nämligen på mig själv att försöka hitta "mönster" och logik i den röra av färger och streck som en av tavlorna hade. Frågan är om detta är ett allmänt tillvägagångssätt när man betraktar sådan konst eller om det i stor utsträckning är "Aspigt"? Skulle vara kul att få höra er uppfattning!

Jag kryssade i alternativet "annat".

Jag bör först påpeka att jag målar själv, och inte sällan just non-figurativt eller någonstans i gränslandet mellan föreställande och non-figurativt. Men nu gällde det rent non-figurativt, vilket i sig ju kan vara väldigt olika saker, så jag vet inte om ett enda svar kan täcka upp området. För mig är dock komposition, rytm och färg centralt i bildkonsten, oavsett om det är föreställande konst eller inte. Sådana saker är jag hyperkänslig på och det är oftast det jag i första hand ser och reagerar på. Det handlar väldigt mycket om känsla, men ofta går det förstås att åtminstone grovt spalta upp känslorna i logiska förklaringar baserat på teorier om komposition, färglära etc. Det är dock känslan som är det viktiga. För att jag verkligen ska känna något speciellt för en målning, och inte bara konstatera att den är teoretiskt välkomponerad etc. så behövs någon ytterligare ogripbar faktor, något som väcker någon känsla hos mig.

Non-figurativ konst som bygger mycket på symbolspråk och liknande intresserar mig sällan om den inte fungerar utifrån de aspekter jag nämnde innan. Så finns det non-figurativ konst som är så enkel i sitt utförande att man nätt och jämnt kan prata om komposition och rytm, t.ex. Rothko, men som ändå kan väcka den där ogripbara känslan av något.

En kuriös sak är att jag själv hade väldigt svårt att förstå non-figurativ konst tills jag plötsligt, efter en kurs med en utmärkt lärare, plötlsligt började måla så själv. För mig verkar det ha varit nödvändigt att förstå tillblivelseprocessen för några non-figurativa målningar, genom att måla dem själv, för att kunna förstå sådana målningar i allmänhet. Kanske var det inte nödvändigt att gå den vägen, utan kanske var det bara en genväg till förståelse?

Jag tycker om många sorters konst, däribland icke-figurativ. Jag brukar ändå hitta bilder i den. Jag kan uppskatta icke-figurativt, men jag söker ändå logik. I viss mån tror jag alla tänker så, hjärnan är ju till för att fylla i tomrum i förståelsen, kanske gör ändå detaljfixerade aspergare det i högre grad?

Jag målar också mycket själv (jag har målningar, tryck och illustrationer på min hemsida), mest synbart figurativa saker, men extremt sällan "verkligt" i betydelse att jag exempelvis ritar av exakta apelsiner i en korg. Jag har ingen enskild stil, det relevanta är hellre att bilden måste avspegla mig just nu, och jag är mycket varierande i sinne och humör... spetsigt eller mjukt, starka eller milda färger, detaljer eller stora svep, kontraster eller diffust, liten eller stor duk, måleri eller grov keramiklera...
Färger måste stämma med intrycket jag vill ge, balansen måste stämma, spännlinjer måst stämma... motivet är betydligt mindre intressant än känslan, vanligen. Ovan inlägg är klokt.

Denna bläckplump ser jag som två chihuahuor som sitter ihop i benen.

MsTibbs skrev:Denna bläckplump ser jag som två chihuahuor som sitter ihop i benen.

Å en skalbagge i mitten!

Blanda inte ihop non-figurativ med abstrakt.

MsTibbs skrev:
Denna bläckplump ser jag som två chihuahuor som sitter ihop i benen.

en glad människokatt med missbildade öron och en potatisnäsa

Ganesh skrev:Blanda inte ihop non-figurativ med abstrakt.

Abstrakt konst behöver inte föreställa något alls. Det är precis som att betrakta molnformationer. Var och en får fantisera fram vad det möjligen föreställer.

Nonfigurativt måleri, abstrakt konst där inga gestalter eller igenkännbara motiv framträder. Det är en omtvistad fråga, ifall geometriska figurer (trianglar, cirklar) är figurativa: termen syftar vanligtvis på målningar där inte ens sådana finns med.

...vari ligger olikheten? Är Picasso abstrakt och Op-art nonfigurativ eller?

Intressanta svar! Redan två konstnärer Vad jag har förstått så är det vanligt med konstnärliga intressen bland Aspergare! Tyvärr så är inte den genen särskilt framträdande hos mig. Om jag själv skall välja konst till hemmet, så skall det om det gäller en tavla, vara en som är figurativ, men den skall även precis som Kvasir skiver förmedla en känsla. I mitt fall gärna en känsla av vemod, ensamhet, utanförskap. Kanske även en känsla av något fördolt, hemlighetsfullt . Förmodligen något som jag med andra ord kan känna igen mig i! En "tokglad" tavla gör sig icke besvär på mina väggar Vann en tavla på konslotteriet för ett par år sedan. Jag fick den femte och sista vinsten i utlottningen. Det var en tavla som hette "Döden" Den hade jag satt som mitt försthandsval, men ingen av dom fyra andra vinnarna hade velat ha den. Den är mörk, dyster och helt underbar . Den pryder sin plats i min lilla "läshörna" bland min lilla, lilla samling böcker om tanatologi, vetenskapen om döendet och döden.

Det beror på vad den föreställer

Ganesh skrev:Blanda inte ihop non-figurativ med abstrakt.

Nu blir det intressant. Definitionerna är allt annat än entydiga och enhetliga. Jag roade mig för skojs skull med att kontrollera med de tre mest erkända av konsthistorieböckerna i min bokhylla, och se det var intressant.

Jansson utgår från det etymologiska att abstraktion betyder att dra ifrån något, i måleriet kan det då t.ex. handla om att dra ifrån detaljer genom att förenkla eller stilisera. Som första exempel på abstrakt måleri väljer han Picassos Les demoiselles d'Avignon, som förstås är tydligt avbildande om än i tidgt kubistiskt distorerard stil. Men han inbegriper även non-figurativt måleri som Mondrian och Stella i det abstrakta.

Stokstad däremot förefaller betrakta abstrakt konst och non-figurativ (fast hon använder den alternativa termen non-representativ) som synonymer.

Honour & Fleming konstaterar att begreppet abstrakt konst har två olika betydelser, och dessa två förefaller sammanfalla med Janssons resp. Stokstads definitioner.


En intressant detalj är att fransmännen som alltid ska göra tvärtom gjorde så även i konsten, och kallade den non-figurativa konsten för konkret konst, för den föreställde ju inget annat än sig själv och var alltså så konkret som konst kan bli.

MsTibbs skrev:Denna bläckplump ser jag som två chihuahuor som sitter ihop i benen.

Det är EN Chihuahua med 2 skuggor:)

Jag vill oxå begripa det jag ser, inte bara njuta (i bästa fall) av den upplevda känslan.... sa hon med 'autistiska drag'.

Savanten Svante skrev:

MsTibbs skrev:Denna bläckplump ser jag som två chihuahuor som sitter ihop i benen.

Å en skalbagge i mitten!

Nej, vulva & äggstockar.

Jaja, det begrep jag ju att KS skulle säga (jag väntade med att skriva det själv)...
(*nejdå, men kunde inte låta bli att skoja*)
Undrar hur den skulle uttolkas som Rorschach-test?

Vart bara trams... egentligen är jag intresserad av ämnet, men... för trött...

När det handlar om konst har jag fastnat för surrealismen; Dali & Magritte.

Mycket konst känns bara som skit på en pinne när jag är betraktaren. Fast jag är ju tråkig.

Jag vägde mellan Obegriplig och Konst är inte min grej. Beslöt mig för det senare, eftersom det skulle förklara varför jag anser att konst är det förstnämnda.

Jag tror att människor blir totalt grundlurade när det handlar om konst. Såg ett inslag om en ny stjärna på konsthimlen som ställde ut och sålde sina tavlor till fantasisummor. Vad målade h*n? Fyrkanter och linjer!

Jag menar, hallå? Vem som helst skulle med lätthet kunna göra samma sak. Fan, en 3-åring kan i många fall kopiera den sk konsten utan några större problem.
De enda som förstår sig på konst är de sk konstvetarna. Jag tror inte de förstår ett skvatt mer än någon annan, och att de "talanger" de hittar är något de kan tjäna pengar på, genom lättlurade personer som köper något bara för att någon annan påstår att det är bra konst.

Jag vet att detta kan låta provokativt, men kom med EN vettig anledning till varför i all världen någon skulle betala tiotusentals kronor för ett gäng fyrkanter om inte någon påstod att det var konst.

Jag uppskattar vackra tavlor, som naturmotiv, människor, djur, vad fasen som helst, bara det föreställer något.

Konst kan ha sitt värde i att:

- Den uttrycker något som är svårt att uttrycka på annat sätt. Om det är figurativt eller inte spelar mindre roll. Även färger och mönster kan framkalla känslor
- Det är ett gott utfört tekniskt skicklig precisionsarbete och hantverk som man kan beundra och man ser att konstären har lagt ner arbete på den
- Den gestaltar genom sitt motivval eller sitt utförande ett innehåll som är angeläget och kan skapa debatt.
- Den framkallar en slags aha-upplevelse och kan få människor att tänka till

Jag säger inte att fyrkanter inte är konst. Jag tror inte att fyrkanter alltid är konst lika lite som det aldrig är det. Men jag tycker att idén om fotografisk likhet som kriterium på vad som är bra konst har spelat ut sin roll i och med fotografins och filmens framväxt så måste bra konst vara något som uttrycker något på ett annat sätt.

Jag är inte "konst-intresserad" vet inte speciellt mycket om konst men jag har ingenting emot att "titta på tavlor" lite då och då.
Det jag har svårt för inramningen, konst-branschen och konstvetarna. Det finns många sätt att skapa sig status. Att vara smakdomare inom konstvärlden verkar vara ett av de mest korkade. Mycket av det som idag kallas konst kommer givetvis för eftervärlden att te sig som skit, precis som vi ogillar en del som kallades för konst igår.

Eftersom samhället är egotrippat har även konsten blivit egotrippad. Det är inte alltid så smakfullt.

Så har man tyckt till om ett ämne till som man inte behärskar. Och nej - jag målar inte! Jag skulle aldrig ha tålamod till något dylikt!

tahlia skrev:Jag menar, hallå? Vem som helst skulle med lätthet kunna göra samma sak. Fan, en 3-åring kan i många fall kopiera den sk konsten utan några större problem.

Nu vet jag inget om just den målning du tänker på, men nej, i allmänhet är det inte så enkelt alls. Tvärtom handlar det som förefaller trivialt för ett ovant öga ofta om väldigt subtila avvägningar som kräver lång erfarenhet och väl utvecklad känsla. Inte sällan krävs ganska mycket av det även för att kopiera en målning.

De enda som förstår sig på konst är de sk konstvetarna. Jag tror inte de förstår ett skvatt mer än någon annan, och att de "talanger" de hittar är något de kan tjäna pengar på, genom lättlurade personer som köper något bara för att någon annan påstår att det är bra konst.

Jag kan hålla med om att konsten har blivit ett gungfly ungefär fr.o.m. postmodernismen, och att den började göra det svårt att sklija agnarna från vetet. På gott och ont, eftersom det delvis var poängen med postmodernismen. Samtidskonsten har gått ännu längre och handlar ofta inte alls om estetik utan samhällskritik. T.ex. har ju Vilks rondellhundar ofta anklagats för att vara taffliga teckningar och usel konst av folk som inte ens har förstått att det inte är teckningarna som är konstverket.

Jag vet att detta kan låta provokativt, men kom med EN vettig anledning till varför i all världen någon skulle betala tiotusentals kronor för ett gäng fyrkanter om inte någon påstod att det var konst.

Kanske för att köparen själv tycker att det är konst? Räknas det som att någon påstår att det är konst?

Jag uppskattar vackra tavlor, som naturmotiv, människor, djur, vad fasen som helst, bara det föreställer något.

Varsågog, njut. Det är inget som helst fel i det. Men det är lika dumt som förmätet att påstå att något annat inte kan vara konst bara för att du själv inte uppskattar det eller förstår varför någon annan gör det. För mig är nästan all modern musik tortyr och det är obegripligt att någon vill lyssna frivilligt på det. Men jag konstaterar att en väldigt massa människor faktiskt frivilligt utsätter sig för det, så de måste ju rimligen uppleva något annat än jag gör när de hör det. jag kan tycka att de är knäppa, men det vore idiotiskt att påstå att de är det. En gång i tiden förstod inte jag heller att uppskatta abstrakt konst, men jag utgick inte ifrån att den var meningslös eller att andra människor var lurade. Så småningom började jag förstå vad det handlade om.

KrigarSjäl skrev:

Savanten Svante skrev:

MsTibbs skrev:Denna bläckplump ser jag som två chihuahuor som sitter ihop i benen.

Å en skalbagge i mitten!

Nej, vulva & äggstockar.

Den tolkningen skulle Freud ha gillat

Själv ser jag ingenting. Fantasilös - Javisst!

tahlia skrev:

KrigarSjäl skrev:

Savanten Svante skrev:[quote="MsTibbs"]Denna bläckplump ser jag som två chihuahuor som sitter ihop i benen.

Å en skalbagge i mitten!

Nej, vulva & äggstockar.

Den tolkningen skulle Freud ha gillat

Själv ser jag ingenting. Fantasilös - Javisst![/quote]


Jag tycker det ser ut som en benbit. Kanske en neanderthalare rdos?

Kvasir skrev:
Varsågog, njut. Det är inget som helst fel i det. Men det är lika dumt som förmätet att påstå att något annat inte kan vara konst bara för att du själv inte uppskattar det eller förstår varför någon annan gör det. För mig är nästan all modern musik tortyr och det är obegripligt att någon vill lyssna frivilligt på det. Men jag konstaterar att en väldigt massa människor faktiskt frivilligt utsätter sig för det, så de måste ju rimligen uppleva något annat än jag gör när de hör det. jag kan tycka att de är knäppa, men det vore idiotiskt att påstå att de är det. En gång i tiden förstod inte jag heller att uppskatta abstrakt konst, men jag utgick inte ifrån att den var meningslös eller att andra människor var lurade. Så småningom började jag förstå vad det handlade om.

Ja, det kan tyckas som om jag sitter på mina höga hästar när jag påstår att viss konst inte kan vara konst för att jag inte ser konsten i det. Jag ser även själv, när jag läser igenom det jag skrivit att det är så det verkar. Så är det dock inte alls meningen.
Självklart får folk tycka vad som helst är konst och uppskatta det. Det kommer dock inte att ändra på min åsikt i frågan, vilken var vad jag uttryckte.

Jag har förstått så pass mycket att det jag ser som färgklickar, streck eller kvadrater kan framkalla känslor hos den som betraktar den. För mig personligen framkallar denna konst bara en känsla - irritation. Detta för att jag vet att vem som helst skulle kunna klafsa ihop något och större delen av befolkningen skulle inte se skillnad på hopklafset och den berömda konstnärens verk.

Irritation är dessutom ingen positiv känsla, så jag längtar inte precis efter att ha ett gäng fyrkanter på väggen. Personligen uppskattar jag mina barns bilder och målningar mycket mer, även om de tidiga de gjorde såg ut som det som idag kallas konst.

Jag har många gånger undrat om man skulle kunna kleta ihop något, bygga upp en bakgrundshistoria och visa den för ett x antal konstkritiker för att se hur många som faktiskt skulle se att historien och konsten var "falsk" och hur många som skulle börja tolka in en massa känslor och intryck som inte finns.
En sådan undersökning skulle jag välkommna.

Till en sådan är gjord och motbevisar min tes om lurendrejeri, så kommer jag att hålla fast vid min åsikt. (Känner mig dock lite taskig som gör det med tanke på att vi har konstnärer här).

tahlia skrev:Jag har förstått så pass mycket att det jag ser som färgklickar, streck eller kvadrater kan framkalla känslor hos den som betraktar den. För mig personligen framkallar denna konst bara en känsla - irritation. Detta för att jag vet att vem som helst skulle kunna klafsa ihop något och större delen av befolkningen skulle inte se skillnad på hopklafset och den berömda konstnärens verk.

Jo, så kan det nog vara många gånger, att de flesta inte skulle se någon skillnad, men det är ju en helt annan sak än att skillnaden inte finns. De flesta människor skulle inte heller se skillnad på ett korrekt och ett felaktigt datorprogam för hantering av bankkonton, men nog fasen skulle de klaga om programmet gjorde fel så att kontoutdraget inte stämmer. Bara för att de flesta människor inte ser eller förstår något så betyder det inte att det inte finns någon viktig skillnad.

Det intressanta med "färgklickar, streck eller kvadrater" är att tränade betraktatare, speciellt vi som målar själva, ofta är märkligt överens om när en målning fungerar eller inte, och över effekten av små små förändringar i den. Uppenbarligen finns här någon gemensam grund för upplevelsen.

Irritation är dessutom ingen positiv känsla, så jag längtar inte precis efter att ha ett gäng fyrkanter på väggen. Personligen uppskattar jag mina barns bilder och målningar mycket mer, även om de tidiga det gjorde såg ut som det som idag kallas konst.

Som sagt, var och får tycka om vad den vill, men det är en helt annan sak än att tycka att de som tycker annorlunda är lurade eller knäppa. Att föräldrar tycker om sina barns bilder är väl nästan en naturlag, förefaller det mig. Men så är föräldern heller ingen objektiv betraktare och den bedömer inte, och ska inte heller bedöma, barnens bilder på samma sätt som om de hängde på ett galleri.

Jag har många gånger undrat om man skulle kunna kleta ihop något, bygga upp en bakgrundshistoria och visa den för ett x antal konstkritiker för att se hur många som faktiskt skulle se att historien och konsten var "falsk" och hur många som skulle börja tolka in en massa känslor och intryck som inte finns.

Jo då, det har gjorts sådant också. Många konstkritiker är nog egentligen tveksamma konstbedömare, om man ska vara lite elak. Konstnären försöker skapa något nytt och eget och har väldgit stora möjligheter att variera sig. Konstkritikern skapar däremot inget själv, utan lever på att välja ut vilka konstnärer som ska bli kända. Dessutom är det en tävling att vara först med att upptäcka konstnärer. Det blir naturligtvis lätt ett ganska stort mått av chansning och godtycklighet i den processen. Kanske är det inte helt långsökt att jämföra konstkritiker med börsklippare? Naturligtvis finns även vissa konstnärer som försöker sig på billiga knep för att bli kända, men många gånger finns djupa tankar och idéer bakom det som kan förefalla som ett billigt knep för den som inte sätter sig in i verket.

KrigarSjäl skrev:När det handlar om konst har jag fastnat för surrealismen; Dali & Magritte.

Jag med jag med!!

tahlia skrev:Jag har många gånger undrat om man skulle kunna kleta ihop något, bygga upp en bakgrundshistoria och visa den för ett x antal konstkritiker för att se hur många som faktiskt skulle se att historien och konsten var "falsk" och hur många som skulle börja tolka in en massa känslor och intryck som inte finns.

Problemet med det är väl att du oavsett dina bevekelsegrunder de facto skulle vara konstnär och det du kletat ihop skulle vara ett (konst-)verk. I.a.f om någon tittat på resultatet och bedömt det eller kanske bara sett det och tyckt "det där är ju inte konst!".

Illa, upphovsperson, verk och betraktare är oupplösligt hopsnärjda och nånstans där finns plötsligt konsten. Det är fashinerande också, men väldigt svårdefinierat och begreppsmässigt rörigt.

EDIT: En sammanfattning som ställer logiken i skamvrån skulle kunna vara att även ett icke-verk är ett slags verk.