Anhörig som behöver råd
Postat: 2015-01-05 17:45:18
Hej. Jag skulle vilja få råd och reflektion över min situation.
Jag har varit ihop med min partner i 1,5 år som har asperger syndrom, diagnosticerat sedan 1,5 år tillbaka. Därmed i samma veva som vi blev ihop. Det första året vi var ihop så märkte jag knappt av hans svårigheter och problem. Många sa som jag att det inte märktes att han har asperger. Vi träffades inte sällan, men mer sällan än andra par eftersom vi hade ett distansförhållande. Vi bodde då ca 2 h ifrån varann, jag pluggade mycket och han arbetade. Emellanåt sågs vi i vardagarna och alltid på helgen, alltid hemma hos honom. Nu bor jag med honom och senaste halvåret har vi bråkat intensivt.
När vi pratar alt. bråkar blir Jag ofta missförstådd och behöver omformulera mig, men utan att det gör någon nytta. Tillslut blir jag så frustrerad och automatiskt har jag höjt min röst och gråter. Han förstår inte varför jag gråter eller varför jag är ledsen över. Ni har nog någon gång varit med om att ni blivit så frustrerade och ledsna när någon inte förstått att det känns som den enda lösningen är att banka in det i huvudet.. Han kan vara väldigt kall och hård när vi kommer in på problem och tycker jag är konfliktbenägen och vill skapa bråk som varar en hel helg. Att jag är arg när jag är ledsen och våldsam när jag vill ha närkontakt med honom och t.ex. ta hans hand. Det sårar när han alltid tolkar mina känslor fel.
Han tycker ofta jag attackerar honom och säger att han är en dålig människa och bara har dåliga egenskaper, när det ofta handlar om ett beteende som sårar och ställer till problem. Jag tycker inte han är rent ondskefull bara för han uppvisar en sida som inte är lätthanterlig och hållbar. Han tolkar det endast som att det är fel på allt hos honom. Han förstår sällan vad som sårar eller varför det sårar när han uppvisar vissa beteenden. Han tar inte ansvar för ett dåligt beteende eller försöker kompromissa, utan blir istället stött över det jag sagt och frågar mig varför jag är ihop med honom. Han är väldigt kall och har t.ex. sagt att han endast är ihop med mig för sin egen skull, att han inte bryr sig om någon annan än sig själv eller hur någon mår. Att han upplever att jag vill honom illa och inte vill hans bästa, t ex när det kommer till hans främsta intressen.
Han har sagt att våra problem behöver inte prata om, för det är så han gör och det fungerar för honom. Men det fungerar självklart inte för mig. Jag kan inte lösa problemen själv. Han tror att vi kan vara tillsammans för att vi fortfarande älskar varandra men jag känner att jag som individ börjar vissna och må sämre. Hans mognadsgrad av att ta ansvar för sina handlingar och problem är ganska låg då han hellre flyr eller vill glömma problemen. Jag har frågat honom ifall han kan tänka sig att följa med mig till min kurator och lyssna på vad jag har att säga där och försöka formulera mig med hjälp av kuratorn som en tredje part som kan hjälpa till på en konstruktivt sätt. Vilket han tror bara skulle leda till att han skulle få ta massa skit där.
Någon som sitter eller har suttit i samma situation?
Har ni något förslag på hur jag ska kunna underlätta kommunikationen mellan honom och mig?
Eller bara några förslag som kan underlätta i vardagen?
Jag börjar känna mig desperat när jag bara blir missförstådd och konflikterna bara blir värre och svårare att lösa. Kan berätta något mer ingående ifall det är något som behöver klargöras eller om situationen inte verkar helt klar i inlägget.
Jag har varit ihop med min partner i 1,5 år som har asperger syndrom, diagnosticerat sedan 1,5 år tillbaka. Därmed i samma veva som vi blev ihop. Det första året vi var ihop så märkte jag knappt av hans svårigheter och problem. Många sa som jag att det inte märktes att han har asperger. Vi träffades inte sällan, men mer sällan än andra par eftersom vi hade ett distansförhållande. Vi bodde då ca 2 h ifrån varann, jag pluggade mycket och han arbetade. Emellanåt sågs vi i vardagarna och alltid på helgen, alltid hemma hos honom. Nu bor jag med honom och senaste halvåret har vi bråkat intensivt.
När vi pratar alt. bråkar blir Jag ofta missförstådd och behöver omformulera mig, men utan att det gör någon nytta. Tillslut blir jag så frustrerad och automatiskt har jag höjt min röst och gråter. Han förstår inte varför jag gråter eller varför jag är ledsen över. Ni har nog någon gång varit med om att ni blivit så frustrerade och ledsna när någon inte förstått att det känns som den enda lösningen är att banka in det i huvudet.. Han kan vara väldigt kall och hård när vi kommer in på problem och tycker jag är konfliktbenägen och vill skapa bråk som varar en hel helg. Att jag är arg när jag är ledsen och våldsam när jag vill ha närkontakt med honom och t.ex. ta hans hand. Det sårar när han alltid tolkar mina känslor fel.
Han tycker ofta jag attackerar honom och säger att han är en dålig människa och bara har dåliga egenskaper, när det ofta handlar om ett beteende som sårar och ställer till problem. Jag tycker inte han är rent ondskefull bara för han uppvisar en sida som inte är lätthanterlig och hållbar. Han tolkar det endast som att det är fel på allt hos honom. Han förstår sällan vad som sårar eller varför det sårar när han uppvisar vissa beteenden. Han tar inte ansvar för ett dåligt beteende eller försöker kompromissa, utan blir istället stött över det jag sagt och frågar mig varför jag är ihop med honom. Han är väldigt kall och har t.ex. sagt att han endast är ihop med mig för sin egen skull, att han inte bryr sig om någon annan än sig själv eller hur någon mår. Att han upplever att jag vill honom illa och inte vill hans bästa, t ex när det kommer till hans främsta intressen.
Han har sagt att våra problem behöver inte prata om, för det är så han gör och det fungerar för honom. Men det fungerar självklart inte för mig. Jag kan inte lösa problemen själv. Han tror att vi kan vara tillsammans för att vi fortfarande älskar varandra men jag känner att jag som individ börjar vissna och må sämre. Hans mognadsgrad av att ta ansvar för sina handlingar och problem är ganska låg då han hellre flyr eller vill glömma problemen. Jag har frågat honom ifall han kan tänka sig att följa med mig till min kurator och lyssna på vad jag har att säga där och försöka formulera mig med hjälp av kuratorn som en tredje part som kan hjälpa till på en konstruktivt sätt. Vilket han tror bara skulle leda till att han skulle få ta massa skit där.
Någon som sitter eller har suttit i samma situation?
Har ni något förslag på hur jag ska kunna underlätta kommunikationen mellan honom och mig?
Eller bara några förslag som kan underlätta i vardagen?
Jag börjar känna mig desperat när jag bara blir missförstådd och konflikterna bara blir värre och svårare att lösa. Kan berätta något mer ingående ifall det är något som behöver klargöras eller om situationen inte verkar helt klar i inlägget.