Marjatta skrev:För att något man upplever ska kunna kallas empati, måste det rimligen matcha någorlunda med vad den man tror sig vara empatisk med upplever. Riktigt tydligt blir det på denna tråds första sidor, där flera personer först tydligt känner igen sig i begreppet överempatisk, och sen berättar hur de t.o.m. är empatiska med föremål som inte lever. Som mjukdjur, som inte kan få ligga på golvet utan måste ligga mjukt. Nu hör det till saken att mjukdjur inte har några känslor. Det är människan som har känslor, och sen på nåt sätt lägger över dem i föremålet.
Tänkte på samma sak, när jag läste det.
För att därifrån delvis gå in på ett annat spår, än vad som var poängen med det inlägget i sin helhet:
Jag är ju mycket inne på djur. Förr definitivt mer än på människor.
Där kan man
på ett sätt dra paralleller till mjukisdjuren: det finns ingen möjlighet för mig att nånsin veta vad ett djur verkligen tänker, känner och behöver -
sett 100% utifrån sin arts perspektiv.
Vi människor är fenor på att lägga vårt eget på djur, och tro att vi därför kan tolka dem rätt. Utan att t.ex. ha läst ett enda ord hundpsykologi, etologi mm. Vi bara tar för givet, och djuren kan inte rätta oss och protestera, alltså kan vi fortsätta tro på våra respektive versioner av "sanningen".
Där blir det jag ovan citerade väldigt viktigt, och kanske t.o.m. avgörande, för mig personligen:
Det handlar också om kommunikation. Här finns en respekt för att min nästas känslor är ytterst svåråtkomliga, kanske rentav oåtkomliga för mig. Empati är själva strävan efter förståelse. Nånting annat jag tycker är väldigt intressant, kanske det mest intressanta av allt jag hittills läst:
ania Singer fick via den tibetanske ledaren Dalai lama kontakt med buddhistiska munkar som i åratal tränat sig på det man på engelska kallar compassion. Och när hon lade en av dem, Ricard Matthieu, i sin magnetkamera upptäckte hon något underligt. När Ricard föreställde sig en person som led och riktade sin medkänsla mot henne var det helt andra delar av hans hjärna som engagerades.
I stället för att tanken på att någon som far illa engagerade de delar i hans hjärna som indikerar smärta, var det ett annat område, ventrala striatum, som har med positiv belöning att göra, som reagerade.
Tania Singer, som följde hela processen vid en dator, ropade in till undersökningsrummet: ”Ricard, vad gör du? Känner du ingen smärta?” Och han svarade: ”Nej, bara värme och omtanke, ungefär som en mor inför sitt barn.”
Det var då Tania Singer förstod att det inte finns en form av empati utan flera. Och den modell hon idag arbetar efter bygger på tre olika sätt att känna med andra människor.
Först det automatiska, reflexmässiga, som gör att till exempel gäspningar smittar. Här ingår ingen medvetenhet, ingen oro över att den andra är trött, två kroppar härmar bara varandra, och det finns hos människan från födelsen.
Nästa steg, det Tania Singer kallar empatin, kräver en viss medvetenhet och uppstår först när vi förstått att vi är enskilda personer. Jag ser att den andra lider, och jag känner det också.
Det tredje steget, ett slags förfinad empati, det Tania Singer kallar för compassion, medkänsla, innebär inte något medlidande, bara omsorg.
De här skillnaderna är viktiga. Empatin är slitsam och inte alltid särskilt konstruktiv, menar Tania Singer.
https://fof.se/tidning/2014/3/artikel/m ... -samma-sakCompassion. Mycket viktigt och tänkvärt. Kanske var det just det Einhorn var inne på, som skydd mot utbrändhet? Vet ej.
Kanske är det det man är inne på, när man lägger mjukisdjur på kuddar? Vet ej.
(Inte menat att säga emot ang. avgränsning på nåt sätt, bara en hastig tanke, som säkert kan vara helt fel.)
Empati är väldigt komplext, så mycket har jag iaf förstått de här senaste dagarna. Är osäker på om nån enda av oss på det här forumet kan slå fast så värst med sanningar. Men det är väl kanske inte heller varken syftet eller det intressanta.