Nja, "särskola" är väl lite att ta i. Men det känns som att jag går i en, har inga riktiga vänner eller så i skolan. Klart vi hänger och snackar på rasterna, men det är inte som om jag skulle vilja vara med dom på fritiden.
Mina vänner jag har utanför skolan slipper jag ha den här pedagogiska attityden. Det är då jag kan vara mig själv till 100% och inte behöva agera någon jävla morsa.
Skolan känns inte seriös, jag känner sällan att jag har den där härliga stressen om att man måste göra en viss grej. Eleverna utvecklas inte, vissa som är 20 skulle jag mentalt tro att dom är runt 12-14. Hemskt men sant. Är det inte lärarnas/föräldrarnas jobb att dessa ungdomar ska utvecklas för att sedan kunna få ett någorlunda bra jobb? Blir ledsen när jag tänker på det.
Det hemska var när vi bytte till en vettig svenskalärare ( många lärare slutar på skolan, ingen aning om varför... men det går vissa tragiska rykten ), jag trodde att jag var helt okej på svenska, men icke. Det var tydligen massor med kriterier jag inte kunde uppnå eftersom de tidigare svenskalektionerna har varit helt jävla meningslösa. Knappt några prov och en helt kass planering, inga genomgångar eller grupparbeten. Jag visste inte ens att "särskilt" stavades med k!?!?!?
Iallafall, jag har länge undrat om jag verkligen har asperger. Har träffat över 60 personer med as syndrom och jag har aldrig någonsin känt en gemenskap med dessa. Vissa är normala i början, men sen märker man hur dom egentligen är. Den sociala teatern tar slut.
Har pratat med min mamma om detta, hon tycker inte heller jag är särskilt aspie av mig. Visst kan en hel kväll ägnas åt att måla naglarna och sånt roligt, men det är inget som tar över mitt liv, om ni förstår...
Det som kan ta emot är hur jag är i skolan, jag vet inte, det känns som om personalen behandlar mig som om jag vore efterbliven, därav kanske man beter sig så också. Man blir som man blir behandlad.
Bör tillägga att mina utredningspapper blev felaktiga, kanske det kan vara något att ta upp?
Den enda gången jag faktiskt har känt gemenskap är när jag jobbat. ( Jobbar som strippa ). Har alltid känt att det är något som inte stämmer med mig, men när jag väl träffade dessa underbara tjejer insåg jag varför. Visst, alla är inte helt jävla fantastiska... Men jag har hittat några guldkorn.