mar0der skrev:LILITH_ skrev:Psykiatrin är urusel på att se grundproblematiken bakom psykoser, depressioner, ångesttillstånd, IPS och andra störningar, för att nämna några tillstånd/åkommor som rätt ofta just förekommer tillsammans med npf.
Ta inte detta fel. Men om psykiatrin med professionella utbildade och erfarna är dåliga på att se komplexiteten i olika tilstånd och npf. Hur kompetenta är då allmänheten att förstå etiologin kring dessa sjukdomstillstånd?
Det är inte i förolämpande syfte jag frågar, utan för att visa på att patienter också kan ha fel i sin uppfattning om sin egen diagnos eftersom professionella utredare absolut kan ha det.
De professionellt utbildade bör ha, utöver sin professionella utbildning, ett personligt intresse och gärna erfarenhet av npf-problematik för att verkligen kunna förstå komplexiteten.
Det hjälper inte att ha en massa teoretisk kunskap om man inte kan omsätta den i praktiken
och applicera den på skiftande personligheter som färgar hela symtombilden i regnbågens alla kulörer samt då fortfrande känna igen tecknen som finns däri.
Har man kunskapen inifrån, som en egen erfarenhet som sakta vuxit fram under många år och en del teoretisk kunskap på det så tror jag, att man ser (upptäcker, känner igen, länkar samman information) nog så adekvat, om inte i
vissa fall tom. bättre och mer träffsäkert än de s.k. professionellt utbildade gör.
Självklart gör man då också felbedömningar och får saker om bakfoten.
Men det behöver inte vara så per automatik.
Diagnostikens problematik är just detta kategoriserande som inte är applicerbart på verkligheten. Det finns inget felsäkert läge, alltså kan både underdiagnostisering som överdiagnostisering ske.
Var finns nyttan i att stycka en person i tusen små delmoment för att kunna ställa en diagnos, egentligen? Är inte faran rätt stor att man då både understryker och utesluter fel saker?
Att ha kunskap om för många teoretiska förklaringsmodeller att ta hänsyn till leder i värsta fall bara till ett enda stort ingenting.
Eller så missar man ett till förmån för ett annat vilket också får stora konsekvenser om fel behandling sätts in.
Det finns, som sagt, inget felsäkert läge.
Jag tror dock fortfarande att den tillrättalagda bilden av npf-spektrumet är på tok för snävt och uteslutande för att kunna fånga in det som den ska.
Kanske är det inte ens npf utan något annat som utgör den gemensamma komponenten bakom det jag tycker mig se - det är jag dock medveten om.
Tyvärr finns det då ingen alternativ förklaringsmodell god nog att ta till.