Ser att jag delvis dubblerar Pemer ovan, men det får vara kvar.
barracuber skrev:Håller med Pemer. Tråkigt att du råkat ut för en okunnig läkare och att det finns så många sådana.
Håller givetvis med. Byt om du orkar och behöver diagnosen.
************
Och forumet skulle behöva en särskild huvudavdelning för "frågor om diagnosticeringen" ta mig fan. Åtminstone någon klistrad tråd. Alltid alltid alltid börja om från noll med nya okunniga läkare, fan vad trött jag blir.
Naturligtvis inte skribenternas fel, tvärtom, utan verklighetskontakt kan man inte göra någonting.
Barracuber skrev:Asperger kan vara "jättesvårt". Då behöver man mycket stöd och hjälp. Då ska man vända sig till habiliteringen eftersom de är duktiga på denna svåra form av Asperger.
Sedan kan Asperger vara "mildare". Detta betyder att personen är självständigare och i högre grad klarar av saker som eget boende och hushåll. Ofta klarar dessa personer även att ha barn och familj. Den milda Aspergaren framstår som extremt normalfungerande.
Att Aspergern är mild innebär dock inte alltid att personen klarar att jobba så mycket att försörjningen är säkrad. "Klarar att jobba" är egentligen fel uttryck. Det handlar snarare om en arbetsmarknad som är alldeles för hetsig, krävande och inskränkt vilket gör att Aspergare inte anses fungera socialt och därmed avvisas, trots tillräcklig kompetens för arbetet.
Jag tror inte din (och många många andra) läkare känner till att Asperger är så här så pass bred, som jag nyss beskrev. Den massmedia bilden av Asperger är den "jättesvåra". Den "milda" gruppen är fortfarande rätt så osynlig.
Vad man inte får glömma är också att ett väldigt "kufiskt" uppträdande kan dölja en "högfungerande" person som har funnit ett sammanhang där varken den eller omgivningen upplever några större problem (även om den sortens fall kanske är på utdöende), medan omvänt svåra problem ända till ständig självmordslängtan kan döljas bakom en "högfungerande" fasad. Till och med bakom en som ser helt "normal" ut om man inte är riktigt väl bekant med personen; eller kanske inte ens då om man, som många gör, inte
vill se små tecken på att "något inte står rätt till" med en vän.
Det kan vidare hända att man klarar livet bra rättigenom, men till ett så högt pris i välbefinnande, energiåtgång och vad man får uppoffra som man egentligen inte kan vara utan att sammanbrottet bara är en tidsfråga — i en livssituation då en frisk "NT" inte skulle riskera något sådant. Till den saken hör också, att när en aspergare bryter samman på grund av överbelastning kan det hända att utbrändheten blir livslång.
De båda sistnämnda möjligheterna inser inte sådana här okunniga läkare. För att då inte tala om allmänhet, Flashbackskribenter och liknande. Saken blir inte bättre av att det även finns en falang experter som har namn om sig att vara kunniga och välrenommerade, som också hävdar ungefär att "syns inte aspergern (vid ytlig kontakt) så finns den inte".