AspergerForum

Jag har ingen diagnos än, men vill ha. Det skulle vara ett kvitto på att min självanalys/diagnos är korrekt och det skulle jag vara stolt över.

Men om jag då inte får nån diagnos vore det en smärre katastrof för då skulle jag nog betrakta mig själv som knäpp. Ett vanligt pucko. En misslyckad varelse. Tragisk person. Dum i huvet. etc etc

Duras skrev:Jag har ingen diagnos än, men vill ha. Det skulle vara ett kvitto på att min självanalys/diagnos är korrekt och det skulle jag vara stolt över.

Men om jag då inte får nån diagnos vore det en smärre katastrof för då skulle jag nog betrakta mig själv som knäpp. Ett vanligt pucko. En misslyckad varelse. Tragisk person. Dum i huvet. etc etc

Så varför skulle det vara katastrof? Om problemen som man har grundar sig i livets händelser istället för ett syndrom och man får betala det med problem på ett annat sätt än AS så tycker jag att man kan vara stolt över att i alla fall upptäckt grundproblemet som kommer fram och göra det bästa av situationen.

Gå vidare i lösninar på dom problemen som går att lösa. Man är ju fortfarande sin person oavsett hur diagnosen stavas.

Aspkvinna skrev:
Så varför skulle det vara katastrof? Om problemen som man har grundar sig i livets händelser istället för ett syndrom och man får betala det med problem på ett annat sätt än AS så tycker jag att man kan vara stolt över att i alla fall upptäckt grundproblemet som kommer fram och göra det bästa av situationen.

Gå vidare i lösninar på dom problemen som går att lösa. Man är ju fortfarande sin person oavsett hur diagnosen stavas.

Men om grundproblemet är att jag faktiskt är puckad utan närmare specifikation finns inget att vara stolt över. I så fall är jag inte ovanlig längre utan onormal. Har pucko-syndromet

Enda skillnaden mot tidigare är att jag fått sjukdomsinsikt, men i så fall är det bättre att sakna insikt.

Fast jag ska inte överdriva nu. Ska på bedömningssamtal inom kort och sen kanske dessa funderingar blir irrelevanta.

Duras skrev:Jag har ingen diagnos än, men vill ha. Det skulle vara ett kvitto på att min självanalys/diagnos är korrekt och det skulle jag vara stolt över.

Men om jag då inte får nån diagnos vore det en smärre katastrof för då skulle jag nog betrakta mig själv som knäpp. Ett vanligt pucko. En misslyckad varelse. Tragisk person. Dum i huvet. etc etc

Det är väl inte sämre eller bättre att vara "krockskadad" (att nåt hänt eller inte hänt med en så man blivit handikappad på endera sättet) än att vara aspig (medfött funktionshindrad och/eller alternativkablad)? Det viktigaste är väl vetskap och verktyg att gå vidare? Tänker jag iaf..

Inte vet jag hur det är för Duras, men som h*n inte verkar direkt utan självkännedom så tänker jag på hur det var för mig när jag äntligen hade fått remiss till aspergerutredning och börjat läsa på litet i neuropsykiatrin: vilken befrielse! Äntligen något som överhuvudtaget stämde!!!

Hemska tanke om utredningen då hade slutat i ett "nej". Utan, i så fall, en väldigt tydlig och trovärdig vägvisarskylt till något annat för mig helt nytt.
För jag hade verkligen vänt på varenda sten i mitt liv.

Zombie skrev:Inte vet jag hur det är för Duras, men som h*n inte verkar direkt utan självkännedom så tänker jag på hur det var för mig när jag äntligen hade fått remiss till aspergerutredning och börjat läsa på litet i neuropsykiatrin: vilken befrielse! Äntligen något som överhuvudtaget stämde!!!

Hemska tanke om utredningen då hade slutat i ett "nej". Utan, i så fall, en väldigt tydlig och trovärdig vägvisarskylt till något annat för mig helt nytt.
För jag hade verkligen vänt på varenda sten i mitt liv.

Ja exakt så.

Zombie skrev:
Hemska tanke om utredningen då hade slutat i ett "nej". Utan, i så fall, en väldigt tydlig och trovärdig vägvisarskylt till något annat för mig helt nytt.
För jag hade verkligen vänt på varenda sten i mitt liv.

Du hade kanske gjort det, och då förstår jag att det skulle vara en chock och besvikelse. Men för nån som inte vet ett skvatt eller inte så jättemycket om vilka grunder det kan finnas till att funka på ett sätt eller ofunka så är det väl inte så jätteviktigt om man t ex är bipolär (sjuk) eller adhd-ig (alternativkablad) eller både och?

Bara man får adekvat förståelse, behandling, stöttning osv? Vilket inte är det lättaste, det tillstår jag gladeligen. Jag menar väl mest att det viktiga inte är vad ens tillstånd heter utan att man får vetskap, rätt vetskap, verktyg, medicin, stöttning och så vidare och så vidare.

Jag tänkte egentligen mest på risken att fastna för att man ska ha en viss diagnos och att man blir så besviken om man får en annan, kanske riktigare, att man missar det positiva i det och fastnar på missräkningen. Så tänkte jag. Fast det kanske är så självklart att man kunde skippa att säga det jag just skrev.

alfapetsmamma skrev:Bara man får adekvat förståelse, behandling, stöttning osv? Vilket inte är det lättaste, det tillstår jag gladeligen. Jag menar väl mest att det viktiga inte är vad ens tillstånd heter utan att man får vetskap, rätt vetskap, verktyg, medicin, stöttning och så vidare och så vidare.

Om tre veckor startar min utredning på allvar. Jag har nu varit på ett inledande informationssamtal om hur den är upplagd. Redan nu känns allt mycket bättre. Tycker som den totala lekman jag är att det är AS som stämmer in på mig, men vad det nu blir - eller inte blir - för diagnos känns underordnat det alfapetsmamma listar...

alfapetsmamma

Självklart för alla vete väl fåglarna, men det var iallafall för att det kan vara på så många sätt som jag skrev att jag inte visste hur det var för (i det här fallet) Duras. Så visst håller jag med dig här (också)

Det jag tänkte är ju mer att det är bra vilken diagnos what ever bara man får något att arbeta med om man nu känner att det behövs för att arbeta vidare med sig själv och känna att man har trovädigt argument t ex emot Försäkringskassan eller såna som nu för tiden kräver specifikationer.

Aspkvinna skrev:
Det jag tänkte är ju mer att det är bra vilken diagnos what ever bara man får något att arbeta med om man nu känner att det behövs för att arbeta vidare med sig själv och känna att man har trovädigt argument t ex emot Försäkringskassan eller såna som nu för tiden kräver specifikationer.

Håller delvis med. Men att få en diagnos som man inte kan känna igen sig i. skulle iaf göra det svårare för mig att ta den till mig, för att kunna arbeta vidare med mig själv.

Duras skrev:Jag har ingen diagnos än, men vill ha. Det skulle vara ett kvitto på att min självanalys/diagnos är korrekt och det skulle jag vara stolt över.

Men om jag då inte får nån diagnos vore det en smärre katastrof för då skulle jag nog betrakta mig själv som knäpp. Ett vanligt pucko. En misslyckad varelse. Tragisk person. Dum i huvet. etc etc

Känner igen mig precis.

Men lingon och Duras, tänk inte så! AS är ett namn, det är ingen förklaring! Ni är konstiga. Jag är konstig. antingen är det medfött (skulle tro det... hos oss alla) eller så har man haft oturen att lära sig en massa griller. Otur, hur som helst. Det är förklaringen, i sn allra enkalste form.

Mer komplext är jag övertygad (och iinte ens antydningsvis motbevisad om) om att jag personligen är ovanlig men perfekt, precis som en person med fiskstjärt skulle vara. I det nuvarande samhället funkar jag dåligt men i något hypotetiskt, som faktiskt skulle vara minst lika bra för alla...

Tänk så! Det är mitt råd. Det gäller både för folk som råkat lära sig icke-nödvändigtvis-så-dumma "griller" och för folk som är medfött ovanliga. Sen kan ju nån av oss eller alla vara faktist handikappade också men tänk inte så! Utom när man förlorar mindre både självkänsla och möjligheter om man tänker så.

/ J

Ja, är en stolt AS person och känner mig speciell!

Jag är jävligt stolt över mig själv. Självförtroende på topp oftast.
Härligt!

Ingen mening att ha dåligt självförtroende. Det SKA vara på topp.
Man fungerar bättre då.

Kanske har sagt det förr, men jag säger det igen: Vad fan skall jag vara stolt över? Jag kan lika gärna vara stolt över min hår- och ögonfärg som även de är icke-prestationer.

Tveksamt , skäms inte men känner ingen stolthet heller.

När jag vid något tillfälle känt något som kunnat liknas vid stolthet har det alltid dykt upp något i media , tex någon galning som betett sig illa och som enligt media har AS.
Då ställer jag mig inte upp och säger "-Jag har också AS !"