kiddie skrev:Alla verkar ha lite olika saker som suger energi. När jag hör hundpromenader blir jag full av beundran. Att man klarar att gå ut med hunden flera gånger om dagen. Jag går ju inte ens ut varje dag sedan lillhunden gick bort och det var flera år sedan nu.
Jag ska ju skaffa hund när det blir dags. Jag tror jag måste, för att komma ut. Lyckligtvis så blir det en till vuxen människa medansvarig på hunden, annars hade jag aldrig vågat.
Jag har ju en helt skittish ung katt som först kommer vara livrädd för hunden, men tror det kommer ordna sig med tiden.
Det skulle aldrig falla mig in att gå ut utan anledning. Försökte gå ut och gå varje dag under en period. Det funkade bra men jag kom av mig. På så sätt att kroppen och sinnet mådde lite bättre. Förmodligen började jag glömma att gå ut för att jag har svårt att skaffa rutiner, och det fanns inget som tvingade mig ut. En hund är ju en anledning.
Jag är jätteglad de dagar jag gjort något, hur litet det än var. Tycker jag var duktig och det känns skönt att få saker gjorda. Det brukar ge min motivation att göra saker nästa dag och kanske nästa. Men sedan så orkar jag inte, måste ha en vilodag. En vilodag är nästan OK känns det som. Men ibland fastnar jag där och är hemma fastän jag inte behöver vila mer.
Vi träffades i stadens informella aspergerförening nyligen och jag märkte hur mycket det gav mig. Förr umgicks jag ofta med mer än en samtidigt, och jag gillar det. Man kanske ska samordna mer så man träffas mer än två i fortsättningen med? Det slumpar sig ibland så att bästa kompisen och en som jag träffade på Riget är hemma hos mig samtidigt. Det är "roligt", fastän de är så aktiva att de vill ut och göra saker medan jag bara njuter av sällskapet. HUR ska jag tvinga mig att göra mer aktiva saker med dem? Och ingen av oss har pengar så att vi kan göra dyra saker. Gör vi något "ute" brukar vi gå till ett jättebilligt matställe och äta tillsammans. Men mer blir det inte.
Jag skulle kunna volontärarbeta hur mycket jag vill, men har sagt att jag följer med ibland när bästisen gör sina volontärgrejer. Då blir det ingen press att man måste varje vecka eller flera gånger i veckan. Dessutom har jag svårt att lära ut, har jag märkt. När jag har varit läxhjälp innan har det varit över internet. IRL är mycket svårare pga att jag blir "fumlig" socialt.
Jag har två viljor i mig. En vill ha rutin och en hatar rutin.
Oj, jag klarar mig inte utan att gå ut, jag har en inre stress så jag är ute med hundarna ca 4-5 gånger varje dag och sen ofta något mer själv utöver det, ibland är jag bara ute 5-10 minuter vid vissa tillfällen och ibland 60-70 men jag måste bara ut.
I vissa perioder med riktigt djupa depressioner har jag knappt klarat att resa mig från en stol eller soffan eller sängen. Redan som barn mådde jag ofta så dåligt och en period i gymnasiet gick jag mellan sängen och soffan som mest i flera månader, mina föräldrar kunde inte förmå mig till mer men jag märkte ändå inte att dom ens fanns, fick veta först nu i veckan hur min mamma hade uppfattat dom här perioderna när jag bodde hemma, att jag bara låg helt apatisk. När jag flyttade hemifrån brukade jag lägga mig på köksstolarna som jag sköt isär lite så jag fick plats att ligga där efter frukosten för att jag inte kunde förmå mig att resa mig, kunde ligga ett par timmar så utan att göra något alls. Det som till sist fick ut mig var förr i världen min häst men dom senaste 9 åren har det varit min hund som tvingat mig ut och upp och nu har jag två hundar att ta hänsyn till.
Samma sak hände till och med på jobbet innan jag blev sjukskriven, kom in tidigast av alla till lunchrasten och skulle bara vila lite, pappa var min chef då och som tur var han nummer två in till jobbet och fick "väcka" upp mig, så glad att ingen annan hann se mig.
Jag har alltid varit rastlös och samtidigt ofta haft svårt för att orka med något och dom sakerna krockar. Det blir så himla jobbigt när en del av mig bara vill springa runt runt och en del vill lägga mig under en filt och aldrig mer vakna. Dom här perioderna växlar för jag har också perioder då jag bara vill ligga under en filt och inte alls springa runt när jag är deprimerad och när jag är hypoman vill jag bara springa runt hela tiden. Rastlösheten kan få mig att springa upp och ner för trapporna hemma eller hitta på ärenden jag bara måste göra eller städa min tvåa på 45 kvm i 2 timmar osv.
Men jag håller med om rutiner så som jag tolkar ordet rutiner, jag är ganska låst, jag har svårt för förändringar och vill ha det på mitt sätt, med mina rutiner. Och jag blir sjukt stressad om en rutin förändras eller om jag måste dela en rutin med andra. Som om jag bokar en tid på ett pass på gymmet eller bestämmer en tid med en kompis så stressar det mig i flera dagar och ända fram tills det är dags, så pass att det inte ens känns roligt. Men jag blir tokig om jag inte har någon rutin eller något att göra. Blir så galen på det här, blir liksom inte bra hur jag än gör. Måste ha mina tider att äta och gå med hundarna.
Hundarna hjälper mig när jag är borta och blir trött av intryck och socialt sammanhang för då kan jag alltid använda dom för att få en paus från det som tar all energi och som jag inte klarar av. Om jag går ut med dom kan jag få vara ifred och vila ett tag från en omgivning som stressar mig eller dränerar mig, jag kan alltid hänvisa min sorti till att jag måste ut med hundarna. Eller så använder jag hundarna som mitt främsta sätt att umgås med andra, jag umgås mest med andra på hundpromenader för att det finns ett tydligt start och slut och man har något konkret att göra, saker att prata om som man ser och om hundarna och om man innan sagt att man bara vill gå en promenad blir det inte ens någon stor grej med när det är dags att avsluta. Har en ny vän som inte förstår min konkreta sida som vill veta exakt hur länge man ska ses men dom lite äldre vännerna och familjen har koll och ser det bara som en bonus ifall jag vill ses lite extra utöver promenaden men dom räknar aldrig med det.