Rätten till sina egna känslor
Postat: 2018-10-04 15:06:43
Jag vet inte om jag är en synnerligen svårläst aspergare, eller om de flesta har det så här. Men genom mitt liv har jag inte tillåtits ha de känslor jag har. Tror det började i tonåren. Innan tror jag att jag hade så bejsik känslor att man kunde förstå dem, slå sig gråta, ha roligt skratta.
Men sedan dess känns det som det bara gått utför och ett område som jag enbart på sista tiden litegranna lyckats fejka så att jag ska uppfattas som jag känner. Det är en av de stora sakerna jag inte kan socialt. Att verka ha den känslan jag har.
Jag minns redan att min mor hävdade att hon visste bättre än jag vad jag kände. I vården, både psykiatrin och somatiken, har jag blivit tillsagd att jag vare sig haft den känsla eller den smärta jag haft.
I vardagliga situationer är det samma. Det känns som ingen tror mig!!! Jag menar det inte som ett absolut, men det krävs även väldigt mycket prat för att ens min bästa vän ska förstå vad jag känner. Andra är mer på min nivå och förstår mina ord och översätter det inom sig själva till något de kan förstå. Men det är inte så vanligt. Självklart uppskattar jag när det händer så jag vill inte enbart gnälla. Men måste ändå erkänna att det är ett urstort problem, att jag inte utstrålar rätt känslor.
Jag vill egentligen inte fejka, gör det bara om det är livsnödvändigt. Min kompis är likadan, men hon kör med fejkning hela tiden, tror hon oxo fejkar utåt vad hon egentligen känner. Grejen är att hon fejkar så jävla dåligt!!!
Istället för att tänka så mycket på hur man fejkar bättre, så undrar jag över andra strategier. Problemet att inte ens text funkar. I de flesta andra fall funkar text då det blir missförstånd. Men inte ofta på detta området, ibland.
Vad gör man då? Jag vill vara en hel människa som har rätt till mina känslor. Jag vill inte att folk ska tro att jag låtsas ha vissa känslor, tro att jag låtsas ha en känsla men känner en annan osv. Nu är jag inte jätteöppen med mina känslor. Det kanske gör att det är ännu viktigare att det blir rätt när det måste bli rätt? Har jag ställt till detta själv genom att inte velat visa så mycket känslor i vardagssituationer i mitt liv så att jag inte fått öva? Det känns bara som att min personlighet är sådan att jag bara vill tala om känslor ibland.
Det värsta är när någon tror att man inte har känslor, för att man har aspergers. Nej vänta, det är ändå värre när folk säger direkt eller indirekt att man ljuger. Jag hatar att kallas lögnare. Jag ser rött då. Eller kanske svart, om man ska säga som Clueless Swede.
Men sedan dess känns det som det bara gått utför och ett område som jag enbart på sista tiden litegranna lyckats fejka så att jag ska uppfattas som jag känner. Det är en av de stora sakerna jag inte kan socialt. Att verka ha den känslan jag har.
Jag minns redan att min mor hävdade att hon visste bättre än jag vad jag kände. I vården, både psykiatrin och somatiken, har jag blivit tillsagd att jag vare sig haft den känsla eller den smärta jag haft.
I vardagliga situationer är det samma. Det känns som ingen tror mig!!! Jag menar det inte som ett absolut, men det krävs även väldigt mycket prat för att ens min bästa vän ska förstå vad jag känner. Andra är mer på min nivå och förstår mina ord och översätter det inom sig själva till något de kan förstå. Men det är inte så vanligt. Självklart uppskattar jag när det händer så jag vill inte enbart gnälla. Men måste ändå erkänna att det är ett urstort problem, att jag inte utstrålar rätt känslor.
Jag vill egentligen inte fejka, gör det bara om det är livsnödvändigt. Min kompis är likadan, men hon kör med fejkning hela tiden, tror hon oxo fejkar utåt vad hon egentligen känner. Grejen är att hon fejkar så jävla dåligt!!!
Istället för att tänka så mycket på hur man fejkar bättre, så undrar jag över andra strategier. Problemet att inte ens text funkar. I de flesta andra fall funkar text då det blir missförstånd. Men inte ofta på detta området, ibland.
Vad gör man då? Jag vill vara en hel människa som har rätt till mina känslor. Jag vill inte att folk ska tro att jag låtsas ha vissa känslor, tro att jag låtsas ha en känsla men känner en annan osv. Nu är jag inte jätteöppen med mina känslor. Det kanske gör att det är ännu viktigare att det blir rätt när det måste bli rätt? Har jag ställt till detta själv genom att inte velat visa så mycket känslor i vardagssituationer i mitt liv så att jag inte fått öva? Det känns bara som att min personlighet är sådan att jag bara vill tala om känslor ibland.
Det värsta är när någon tror att man inte har känslor, för att man har aspergers. Nej vänta, det är ändå värre när folk säger direkt eller indirekt att man ljuger. Jag hatar att kallas lögnare. Jag ser rött då. Eller kanske svart, om man ska säga som Clueless Swede.