Rätten till sina egna känslor

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Rätten till sina egna känslor

Inläggav kiddie » 2018-10-04 15:06:43

Jag vet inte om jag är en synnerligen svårläst aspergare, eller om de flesta har det så här. Men genom mitt liv har jag inte tillåtits ha de känslor jag har. Tror det började i tonåren. Innan tror jag att jag hade så bejsik känslor att man kunde förstå dem, slå sig gråta, ha roligt skratta.

Men sedan dess känns det som det bara gått utför och ett område som jag enbart på sista tiden litegranna lyckats fejka så att jag ska uppfattas som jag känner. Det är en av de stora sakerna jag inte kan socialt. Att verka ha den känslan jag har.

Jag minns redan att min mor hävdade att hon visste bättre än jag vad jag kände. I vården, både psykiatrin och somatiken, har jag blivit tillsagd att jag vare sig haft den känsla eller den smärta jag haft.

I vardagliga situationer är det samma. Det känns som ingen tror mig!!! Jag menar det inte som ett absolut, men det krävs även väldigt mycket prat för att ens min bästa vän ska förstå vad jag känner. Andra är mer på min nivå och förstår mina ord och översätter det inom sig själva till något de kan förstå. Men det är inte så vanligt. Självklart uppskattar jag när det händer så jag vill inte enbart gnälla. Men måste ändå erkänna att det är ett urstort problem, att jag inte utstrålar rätt känslor.

Jag vill egentligen inte fejka, gör det bara om det är livsnödvändigt. Min kompis är likadan, men hon kör med fejkning hela tiden, tror hon oxo fejkar utåt vad hon egentligen känner. Grejen är att hon fejkar så jävla dåligt!!!

Istället för att tänka så mycket på hur man fejkar bättre, så undrar jag över andra strategier. Problemet att inte ens text funkar. I de flesta andra fall funkar text då det blir missförstånd. Men inte ofta på detta området, ibland.

Vad gör man då? Jag vill vara en hel människa som har rätt till mina känslor. Jag vill inte att folk ska tro att jag låtsas ha vissa känslor, tro att jag låtsas ha en känsla men känner en annan osv. Nu är jag inte jätteöppen med mina känslor. Det kanske gör att det är ännu viktigare att det blir rätt när det måste bli rätt? Har jag ställt till detta själv genom att inte velat visa så mycket känslor i vardagssituationer i mitt liv så att jag inte fått öva? Det känns bara som att min personlighet är sådan att jag bara vill tala om känslor ibland.

Det värsta är när någon tror att man inte har känslor, för att man har aspergers. Nej vänta, det är ändå värre när folk säger direkt eller indirekt att man ljuger. Jag hatar att kallas lögnare. Jag ser rött då. Eller kanske svart, om man ska säga som Clueless Swede.
kiddie
Inaktiv
 
Inlägg: 15537
Anslöt: 2013-02-23
Ort: Katternas planet

Rätten till sina egna känslor

Inläggav Fabela » 2018-10-04 22:48:59

kiddie skrev:Jag minns redan att min mor hävdade att hon visste bättre än jag vad jag kände.

Känner igen mig så mycket i det du skriver, och det jag citerar är en rätt tung bit. Pallar inte kommentera det mer, dock.
Har jag ställt till detta själv genom att inte velat visa så mycket känslor i vardagssituationer i mitt liv så att jag inte fått öva?

Får jag vända på frågan: har du känt att du getts utrymme för det?

Är för trött nu för att skriva mer, men ville bara säga att jag tycker att det är jätteviktiga saker du tar upp. Kanske kommer på nåt bättre att säga när jag är piggare.
Fabela
 
Inlägg: 6497
Anslöt: 2013-12-08

Rätten till sina egna känslor

Inläggav kiddie » 2018-10-04 23:05:49

Jag tror att om jag vetat om vad jag vet idag hade jag kanske kunnat ta mig utrymme. Men då visste jag inte. Någon inbjudan fanns inte. Min familj är rätt aspiga de med att de inte visar så mycket känslor och när jag var ungdom tror jag att jag tänkte att de var som vuxna var mest. Det slog mig ibland att andra föräldrar var mycket mer nära sina barn. Men någon mer analys kunde jag inte göra.

Det är ju inte deras fel, dels är de också lite aspiga och dels uppfostrades de i en miljö där man aldrig talade om svåra saker eller visade känslor.

Däremot har jag då och då dykt på kompisar som är mer öppna inför att man pratar känslor och tankar och det har verkligen varit tur. Och bra när det funkat.

Mindre bra när det känns som halva världen påstår att man känner saker man inte känner. Eftersom det inte är lätt att ändra så måste man istället värja sig. Men man blir ju upprörd eftersom de påstår att man ljuger. Kanske gör det inte alltid något att någon har fel uppfattning, men i vissa fall så kan det ändra på allt.

Sedan blir jag lite nojig. Jag förstår att många uppriktigt tror att man ljuger, men kan det finnas de som bara trycker ner en och använder det som vapen? Som vet att man talar sanning men som av någon anledning låtsas som de inte förstår? Jag blir lite skraj när jag tänker på sådant här för jag har jättesvårt att se folks motiv.
kiddie
Inaktiv
 
Inlägg: 15537
Anslöt: 2013-02-23
Ort: Katternas planet

Rätten till sina egna känslor

Inläggav Lulis » 2018-10-16 18:25:21

Jag känner igen mig mycket i vad du skriver Kiddie. :-)154

Jag växte upp i en stor familj (fler barn än föräldrarna kunde ta hand om), dessutom fick mina föräldrar för sig att bli frikyrkliga. Om jag var arg fanns inget utrymme att uttrycka det, få utlopp eller förståelse, utan då var jag en dålig kristen/dotter/person och blev skuldbelagd för mina känslor (samma om jag blev sårad, upprörd, glad, ledsen, rädd vid fel tillfälle), dessutom hade mina föräldrar inte tid för varje barn när vi behövde det, utan man fick mest ta hand om sig själv.

Har i vuxen ålder hört om och om igen att jag inte verkar bry mig om vad som händer/om en person som berättar om något svårt de går igenom, men i själva verket tar jag in hela situationen och lever igenom den i mitt inre, jag är känslomässigt överväldigad och försöker få ordning i hjärnan och inte bryta ihop totalt. För att "bevisa" att jag bryr mig försöker jag låta känslorna komma ut och synas i mitt minspel men eftersom det inte kommer naturligt blir det mest bara ett teaternummer, så skuldbelägger jag mig själv osv.

På grund av min uppväxt + AS har jag svårt att sätta ord på mina känslor, utan jag känner dem oftast fysiskt i kroppen. Har jag ångest känner jag mig yr, magen vänder sig upp-och-ner och ut-och-in samtidigt, hjärtat känns för stort för bröstkorgen och gjort av metall, jag känner pulsen i halsen, synen blir blurrig, jag kan inte andas ordentligt för att jag har fukt i lungorna, fötter och ben kan börja pirra/tappa känseln, adrenalinet pulserar i armarna, marken öppnar upp sig och känner att jag snart kommer ramla ner i ett hål i marken - och det finns inget jag kan göra åt det. Total hopplöshet. Jag upplever det väldigt konkret, men eftersom att jag ofta bara fastnar där jag var (sitter/står still eller rullar ihop mig till en boll när det är som värst) och har svårt att koppla det till ordet Ångest tror omgivningen att jag inte riktigt vet vad jag känner - ibland även att jag inte känner något alls.

Jag har också svårt att se folks motiv, men generellt tror jag att omgivningen är fördomsfull mot diagnosen. P.g.a bristande förståelse/insikt är det enklare att fortsätta tro det man trott hittills - att aspies inte känner - istället för att lyssna på dig och respektera dig för den du är. Men visst finns det psykopater som absolut skulle använda det som ett vapen...

Du får så klart bedöma själv om du tror det kan hjälpa, men när någon berättar för dig hur du känner - tror du att du kan ifrågasätta dem? "Varför säger du så? Jag sa precis att jag känner något helt annat." Eller vad som passar i situationen så klart. "Försök inte tala över huvudet på mig, bara för att jag har svårt att sätta ord på mina känslor betyder det inte att jag inte har dem." Kan också hjälpa om man säger till en person som sårar en, men det värsta tycker jag är att jag ofta börjar gråta då. Det är så klart upp till dig!
Lulis
 
Inlägg: 26
Anslöt: 2018-08-24

Rätten till sina egna känslor

Inläggav kiddie » 2018-10-17 3:41:06

Lulis skrev:Du får så klart bedöma själv om du tror det kan hjälpa, men när någon berättar för dig hur du känner - tror du att du kan ifrågasätta dem? "Varför säger du så? Jag sa precis att jag känner något helt annat." Eller vad som passar i situationen så klart. "Försök inte tala över huvudet på mig, bara för att jag har svårt att sätta ord på mina känslor betyder det inte att jag inte har dem." Kan också hjälpa om man säger till en person som sårar en, men det värsta tycker jag är att jag ofta börjar gråta då. Det är så klart upp till dig!


Vad jobbigt att inte få haft negativa känslor som barn. Borde alla få ha. :(

Jag kan ibland säga till efteråt. Vet inte riktigt om jag blir trodd. Under tiden kan det vara svårt om det är en jobbig känsla man har, typ att man har en massa ångest eller är jätteledsen. I den känslan är det så himla svårt att stiga ur situationen och bli lugn och försvara sig eller vad man ska kalla det. Man har så mycket med känslorna som det är. Men kanske om man övar att ha ett färdigt svar om det händer, kanske det går lättare att få fram det. Min spontana reaktion är att säga att "Jag ljuger inte!" Det kanske inte är det bästa. Det är nog bättre att bara säga att de inte bör ifrågasätta vad jag faktiskt säger om mina egna känslor.

Sedan kanske jag förvirrar folk, lite skuldbeläggande på sig själv hör väl till... Jag kan framstå som rätt lugn och resonabel. Men jag kan bli jätteångestig, jätteledsen eller helt utflippad om det blir "rätt" läge. Då kanske det är "mitt fel" för att jag brukar vara lugn oftast... för att folk är vana med det.
kiddie
Inaktiv
 
Inlägg: 15537
Anslöt: 2013-02-23
Ort: Katternas planet

Rätten till sina egna känslor

Inläggav Lulis » 2018-10-17 14:36:11

Ja, det är ganska fckd up. Kanske om man inte haft AS kunde man ha hanterat situationen "bättre" som vuxen, men nu är det som det är. :roll:

Ok, men det är bra att du säger till, oavsett om det är när det händer eller efteråt! Give credit where credit is due, så klappa dig på axeln varje gång det händer. :-)Happy

Jag tycker också det är skitsvårt att säga något Precis När Det Händer! Jag har blivit lite bättre när jag tränar på att förklara som en NT:are. När jag märker att jag är arg (händer oftast i bilen, efter att en jobbig situation är över eller bara senare samma dag) så säger jag högt till mig själv vad jag känner och varför, och om orden som kommer ut inte passar försöker jag igen. Typ "Jag är ledsen och sårad för att jag kände att hon/han/hen/den sa XXX om mig eller avbröt och sen gick iväg. Det var nedlåtande, taskigt och skitonödigt. Jag känner mig fortfarande dum, men egentligen gjorde jag inget fel. *känner att någon känsla saknas* Och jag är skitförbannad!! Jag skulle kunna bryta nacken på en björn!!! ARRRRRRRGGHHH!!"

Dels är det terapeutiskt att säga vad jag känner, när känslan blir erkänd så släpper det lättare. Sen har jag märkt att jag har lättare att säga till andra vad jag känner för att jag tidigare har parat ihop min känsla med "rätt" ord. Försöker jag förklara hur känslan känns - att marken öppnas under mig, jag kvävs av luften och hjärtat är hårt som metall osv slutar NT:are oftast att lyssna. Men det är sjukt svårt, speciellt mitt i situationen. Du kan ju testa att bestämma i förväg vad du vill säga, och när situationen kommer upp kan du testa att säga till (om du orkar den dan). Funkar det - Grattis! Funkar det inte - Skyll på mig och testa något annat nästa gång! :lol:

Jo visst, jag kallar det för "Aspie-rösten" som alltid skyller på mig själv, "hade jag gjort rätt hade inte den personen blivit upprörd, det är mitt fel att den blev arg" osv. Jag vet inte, men det kanske hör till diagnosen. Försöker övertala mig själv att med den logiken gjorde ju den andra personen fel eftersom jag blev upprörd, men det funkar sådär.
Lulis
 
Inlägg: 26
Anslöt: 2018-08-24

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in