Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!
Postat: 2017-10-26 20:55:32
Det känns som att jag aldrig mer kommer kunna vistas i sociala sammanhang, prata med nya människor eller umgås i grupp efter den här dagen. Jag tog det dumma beslutet att läsa min journal från Aspergerutredningen och det blev en chock, dom hade bedömt så mycket mer än vad jag trodde. Och det var inte bara bedömt VAD jag sa eller skrev på testerna utan HUR jag sa det och HUR jag agerade.
Att se svart på vitt där jag beskrevs i ett utifrånperspektiv gjorde mig så otroligt självmedveten, vissa av sakerna kände jag igen och visste sen innan och vissa upptäckte jag när jag läste att jag faktiskt har problem med men kanske inte fattat att dom berodde på Aspergern.
Jag fick smärre panik och frågade mamma om vissa saker och hon är specialpedagog som just nu läser en npf-utbildning och har mycket kunskap så jag bad henne vara ärlig. En sak vi pratade om är det här med turtagning och att veta hur en konversation ska föras. Jag ses nuförtiden som social på det viset att jag vågar prata med folk och kan ta kontakt men som mamma sa så var jag ju rädd för alla människor när jag var yngre, även släkt och relativt nära familj och blev jätte rädd när människor pratade högt eller rörde vid mig även om jag kände dom väl, jag klarar fortfarande inte av att hantera andras ilska till exempel för att jag blir så rädd om någon höjer rösten, spelar ingen roll om det är min pappa eller en främmande människa.
Men åter till ämnet, mamma förklarade för mig att hon förstår vad utredarna menar med att jag har svårt med turtagning, att jag har svårt att veta när det är min tur att prata, att jag avbryter folk utan att mena något illa och att jag ställer frågor vid tillfällen när det inte passar och att jag kan börja prata om eller ställa frågor om saker som inte har något alls med ämnet att göra och att det märks mer om man är fler, att det märks att jag har svårt att sortera alla intryck. Hon sa det verkligen inte på något dumt sätt utan förklarade det snällt och pedagogiskt och det var skönt för mig på ett sätt att få bekräftelse för det här är ett stort problem, jag märker ju själv av ibland efteråt att det blir fel men vet inte hur jag ska hantera det för då är det ju redan för sent
Och efter idag med all läsning och det mamma berättat så tänkte jag ju såklart tillbaka och jag skäms något fruktansvärt, jag vill aldrig mer prata med någon och vid nästa tillfälle med släkten eller en grupp så kommer jag inte våga prata. Och hur ska jag hantera att jag inte kan tänka och koppla saker som dom andra gör? För mig är mina frågor och kommentarer fullt rimliga för jag antar att jag på något vis förväntar mig att det jag tänker tänker alla andra också och då är ju det jag säger inget konstigt alls, men uppenbarligen fungerar det ju inte så.
Hur hanterar ni samtal? Är ni bra på att veta när, vad och hur ni ska prata och säga och agera? Jag inser att jag suger på det, likaså det här med kroppsspråk och ansiktsminik, får alltid höra att jag inte visar något, att jag är svårtolkad och en del kan bli arga och tro att jag inte bryr mig fast jag bryr mig jätte mycket bara det att jag inte visar något, det här gäller till och med min familj fram till dess att jag fick min diagnos och dom började förstå mig bättre.
Jag vet att jag alltid setts som udda och har alltid fått höra det, både i form av mobbing, rent objektivt och ibland på något sätt fått höra att det kanske är lite charmigt. Men jag vill inte vara den charmiga, konstiga tjejen. Jag vill kunna vara som alla andra, jag vill veta när jag ska prata, jag vill veta vad som är ok, jag vill se sammanhangen som dom andra ser när jag spårar ut i detaljer och spinner vidare på dom och landar i tankar långt bort från det dom andra menade att avse.
Finns det någon som känner igen sig? Jag vill bara lägga mig i en mörk grotta för att jag skäms över hur dålig jag är på det sociala.
Att se svart på vitt där jag beskrevs i ett utifrånperspektiv gjorde mig så otroligt självmedveten, vissa av sakerna kände jag igen och visste sen innan och vissa upptäckte jag när jag läste att jag faktiskt har problem med men kanske inte fattat att dom berodde på Aspergern.
Jag fick smärre panik och frågade mamma om vissa saker och hon är specialpedagog som just nu läser en npf-utbildning och har mycket kunskap så jag bad henne vara ärlig. En sak vi pratade om är det här med turtagning och att veta hur en konversation ska föras. Jag ses nuförtiden som social på det viset att jag vågar prata med folk och kan ta kontakt men som mamma sa så var jag ju rädd för alla människor när jag var yngre, även släkt och relativt nära familj och blev jätte rädd när människor pratade högt eller rörde vid mig även om jag kände dom väl, jag klarar fortfarande inte av att hantera andras ilska till exempel för att jag blir så rädd om någon höjer rösten, spelar ingen roll om det är min pappa eller en främmande människa.
Men åter till ämnet, mamma förklarade för mig att hon förstår vad utredarna menar med att jag har svårt med turtagning, att jag har svårt att veta när det är min tur att prata, att jag avbryter folk utan att mena något illa och att jag ställer frågor vid tillfällen när det inte passar och att jag kan börja prata om eller ställa frågor om saker som inte har något alls med ämnet att göra och att det märks mer om man är fler, att det märks att jag har svårt att sortera alla intryck. Hon sa det verkligen inte på något dumt sätt utan förklarade det snällt och pedagogiskt och det var skönt för mig på ett sätt att få bekräftelse för det här är ett stort problem, jag märker ju själv av ibland efteråt att det blir fel men vet inte hur jag ska hantera det för då är det ju redan för sent
Och efter idag med all läsning och det mamma berättat så tänkte jag ju såklart tillbaka och jag skäms något fruktansvärt, jag vill aldrig mer prata med någon och vid nästa tillfälle med släkten eller en grupp så kommer jag inte våga prata. Och hur ska jag hantera att jag inte kan tänka och koppla saker som dom andra gör? För mig är mina frågor och kommentarer fullt rimliga för jag antar att jag på något vis förväntar mig att det jag tänker tänker alla andra också och då är ju det jag säger inget konstigt alls, men uppenbarligen fungerar det ju inte så.
Hur hanterar ni samtal? Är ni bra på att veta när, vad och hur ni ska prata och säga och agera? Jag inser att jag suger på det, likaså det här med kroppsspråk och ansiktsminik, får alltid höra att jag inte visar något, att jag är svårtolkad och en del kan bli arga och tro att jag inte bryr mig fast jag bryr mig jätte mycket bara det att jag inte visar något, det här gäller till och med min familj fram till dess att jag fick min diagnos och dom började förstå mig bättre.
Jag vet att jag alltid setts som udda och har alltid fått höra det, både i form av mobbing, rent objektivt och ibland på något sätt fått höra att det kanske är lite charmigt. Men jag vill inte vara den charmiga, konstiga tjejen. Jag vill kunna vara som alla andra, jag vill veta när jag ska prata, jag vill veta vad som är ok, jag vill se sammanhangen som dom andra ser när jag spårar ut i detaljer och spinner vidare på dom och landar i tankar långt bort från det dom andra menade att avse.
Finns det någon som känner igen sig? Jag vill bara lägga mig i en mörk grotta för att jag skäms över hur dålig jag är på det sociala.