Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: atoms, Alien, marxisten

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav Teagirl » 2017-10-26 20:55:32

Det känns som att jag aldrig mer kommer kunna vistas i sociala sammanhang, prata med nya människor eller umgås i grupp efter den här dagen. Jag tog det dumma beslutet att läsa min journal från Aspergerutredningen och det blev en chock, dom hade bedömt så mycket mer än vad jag trodde. Och det var inte bara bedömt VAD jag sa eller skrev på testerna utan HUR jag sa det och HUR jag agerade.

Att se svart på vitt där jag beskrevs i ett utifrånperspektiv gjorde mig så otroligt självmedveten, vissa av sakerna kände jag igen och visste sen innan och vissa upptäckte jag när jag läste att jag faktiskt har problem med men kanske inte fattat att dom berodde på Aspergern.

Jag fick smärre panik och frågade mamma om vissa saker och hon är specialpedagog som just nu läser en npf-utbildning och har mycket kunskap så jag bad henne vara ärlig. En sak vi pratade om är det här med turtagning och att veta hur en konversation ska föras. Jag ses nuförtiden som social på det viset att jag vågar prata med folk och kan ta kontakt men som mamma sa så var jag ju rädd för alla människor när jag var yngre, även släkt och relativt nära familj och blev jätte rädd när människor pratade högt eller rörde vid mig även om jag kände dom väl, jag klarar fortfarande inte av att hantera andras ilska till exempel för att jag blir så rädd om någon höjer rösten, spelar ingen roll om det är min pappa eller en främmande människa.

Men åter till ämnet, mamma förklarade för mig att hon förstår vad utredarna menar med att jag har svårt med turtagning, att jag har svårt att veta när det är min tur att prata, att jag avbryter folk utan att mena något illa och att jag ställer frågor vid tillfällen när det inte passar och att jag kan börja prata om eller ställa frågor om saker som inte har något alls med ämnet att göra och att det märks mer om man är fler, att det märks att jag har svårt att sortera alla intryck. Hon sa det verkligen inte på något dumt sätt utan förklarade det snällt och pedagogiskt och det var skönt för mig på ett sätt att få bekräftelse för det här är ett stort problem, jag märker ju själv av ibland efteråt att det blir fel men vet inte hur jag ska hantera det för då är det ju redan för sent

Och efter idag med all läsning och det mamma berättat så tänkte jag ju såklart tillbaka och jag skäms något fruktansvärt, jag vill aldrig mer prata med någon och vid nästa tillfälle med släkten eller en grupp så kommer jag inte våga prata. Och hur ska jag hantera att jag inte kan tänka och koppla saker som dom andra gör? För mig är mina frågor och kommentarer fullt rimliga för jag antar att jag på något vis förväntar mig att det jag tänker tänker alla andra också och då är ju det jag säger inget konstigt alls, men uppenbarligen fungerar det ju inte så.

Hur hanterar ni samtal? Är ni bra på att veta när, vad och hur ni ska prata och säga och agera? Jag inser att jag suger på det, likaså det här med kroppsspråk och ansiktsminik, får alltid höra att jag inte visar något, att jag är svårtolkad och en del kan bli arga och tro att jag inte bryr mig fast jag bryr mig jätte mycket bara det att jag inte visar något, det här gäller till och med min familj fram till dess att jag fick min diagnos och dom började förstå mig bättre.

Jag vet att jag alltid setts som udda och har alltid fått höra det, både i form av mobbing, rent objektivt och ibland på något sätt fått höra att det kanske är lite charmigt. Men jag vill inte vara den charmiga, konstiga tjejen. Jag vill kunna vara som alla andra, jag vill veta när jag ska prata, jag vill veta vad som är ok, jag vill se sammanhangen som dom andra ser när jag spårar ut i detaljer och spinner vidare på dom och landar i tankar långt bort från det dom andra menade att avse.

Finns det någon som känner igen sig? Jag vill bara lägga mig i en mörk grotta för att jag skäms över hur dålig jag är på det sociala. :-)Crying
Teagirl
 
Inlägg: 165
Anslöt: 2014-11-27

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav Huggorm » 2017-10-26 21:02:49

Ingen är perfekt och ingen kan krävas vara perfekt. Prata på, du kommer märka att de allra flesta accepterar dina misstag.
Huggorm
 
Inlägg: 17038
Anslöt: 2011-12-12
Ort: Ranrike

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav KrigarSjäl » 2017-10-26 21:31:13

Turtagning vid samtalande går i princip ut på att man lyssnar, svarar, inte avbryter, inte håller långa monologer, att man ger respons till den man pratar med och inte bara väntar på sin tur att prata.

Det går att öva upp och första staget är att man försöker vara medveten om hur man funkar.

Vikten av att inte hålla låda lärde jag mig rätt tidigt men att inte bli utmattad av att tolka subtila signaler i realtid är det värre med.
Hur mycket jag än övar upp min sociala förmåga blir jag ändå utmattad av socialt umgänge med många människor samtidigt. Hela den här gruppgrejen.
För att inte tala om minglande under högtidliga former.
KrigarSjäl
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 33172
Anslöt: 2006-08-10

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav nescio » 2017-10-27 14:17:16

KrigarSjäl skrev:Turtagning vid samtalande går i princip ut på att man lyssnar, svarar, inte avbryter,
Men om det är fler än två närvarande, blir det aldrig tyst. Om man inte avbryter får ju aldrig säga något.
nescio
 
Inlägg: 2280
Anslöt: 2009-03-12
Ort: En liten röd stuga.

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav Alighieri » 2017-10-27 14:23:28

Folk brukar enligt mig ha överseende med handikapp/svårigheter om man är öppen med dem. Känner en med asperger som inte tror att han är socialt klumpig fast andra tycker det, och då blir behandlingen en annan.
Alighieri
Bannad
 
Inlägg: 15
Anslöt: 2017-10-26

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav Teagirl » 2017-10-27 15:01:59

nescio skrev:
KrigarSjäl skrev:Turtagning vid samtalande går i princip ut på att man lyssnar, svarar, inte avbryter,
Men om det är fler än två närvarande, blir det aldrig tyst. Om man inte avbryter får ju aldrig säga något.


Precis, det är jätte svårt att komma in i ett samtal om man är flera och ska inte samtalet flyta på så att det inte uppstår en massa pauser? Och även om man bara är två så är det så himla svårt att läsa av, ska personen/personerna avsluta det dom säger, ska man humma med, visa att man lyssnar, ge feedback, berätta sina egna tankar och kan det inte bli konstigt om man är två stycken och jag inte säger något förrän det varit tyst x antal sekunder efter att den andra pratat så det blir ett mellanrum eller är det normalt?
Teagirl
 
Inlägg: 165
Anslöt: 2014-11-27

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav antonius » 2017-10-27 15:06:50

Det är ändå så många som pladdrar på utan något stopp, så det behövs fler som håller käft... :-)004
antonius
 
Inlägg: 15179
Anslöt: 2012-12-06
Ort: In my escape pod.

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav Toblerone » 2017-10-27 15:30:54

Oj, det måste ha varit lite av en chock för dig. Det kan vara så när man får diagnos. Det var lite så för mig också, trots att jag först fick diagnosen i 45-års-åldern och då grubblade jag verkligen hur mycket jag kan ha gjort fel under alla år och hur många människor jag kanske har skrämt bort.

Så, lite grann är det ju normalt att man grubblar och kanske också hittar fel på sig själv, för allt har ju kollats så noga. Men på andra sidan - just därför bör man ju tänka att det låter nu lite väl extremt, FÖR ATT de har kollat allt så noga. Tänk dig om en person utan Asperger skulle gjort alla dessa tester - de hade inte klarat dem utan anmärkningar heller.

Just när det gäller turtagning, så händer det ganska ofta att folk inte är bra på det. Folk utan Asperger alltså. Jag har faktiskt läst en kurs på universitetet om just turtagning (skittråkigt, men det ingick i språkstudierna). Då fick vi analysera långa samtal och kolla hur ofta folk avbröt varandra vid fel tillfälle. Därför vet jag alltså att folk gör det jätte-ofta. Även folk utan Asperger. Och även allt annat är ju saker som även folk utan Asperger råkar göra "fel" på ibland. Kanske också därför de observerade HUR du gör? Det är nog så att folk med Asperger gör det på ett annat sätt än folk utan.

Så försök se det lite mer differentierat, dvs. inte så extremt. Det som står där är bara en noggrann undersökning, men det betyder inte att allt som står där är helt annorlunda från andra människor eller att det är "fel". Det är väl mer att man också försöker se ett mönster, hur du fungerar.
Toblerone
 
Inlägg: 5914
Anslöt: 2010-11-19
Ort: Stockholm

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav StefanJC » 2017-10-27 15:41:24

Jag känner igen mig i precis allt du skriver. Var i din sits för 15 år sen.

Tycker du låter väldigt trevlig som du är. Lättaste sättet att bli normal är att hitta
personer som är likadana som en själv. Diskutera är intressant med alla olika
typer men om man vill känna gemenskap och samvaro fungerar det dåligt om
man ska hålla på följa regler och anpassa sig helt efter andras behov. Kostar
alltid mer än det ger om man söker dom sociala aspekterna.

Det tipset jag har är att hitta ett sätt att berätta för andra att man har problem
med turtagning t ex. Säga "oj vad jag pratar, blev så inne i det här" typ. Eller om
din mamma kan ge dig nån signal ni kommit överens om. Om du vill anpassa
dig en del. Men ändra dig inte för mycket tycker jag.
StefanJC
Bannad
 
Inlägg: 442
Anslöt: 2015-03-21
Ort: Fråga!

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav Siggelina » 2017-10-27 18:37:09

Så länge man inte är medvetet otrevlig mot någon (förutsatt att hen själv är trevlig) så har man ingenting att skämmas över.
Siggelina
 
Inlägg: 340
Anslöt: 2014-06-21
Ort: Mellansverige

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav Teagirl » 2017-10-28 16:10:08

Tack för alla fina tips och stöttning. Jag fick diagnosen för snart 4 år sedan och har sedan dess processat det mesta men upptäcker och lär mig mer och mer hela tiden och förstår mer och är snällare mot mig själv när jag inte klarar vissa saker. Jag vet inte varför jag ville läsa journalen, ville väl kanske se om utredningen var ordentligt gjord tror jag.

Det kan säkert stämma att dom hittar mycket i beteendet att skriva om eftersom dom letar efter saker, men från början var det ju en "öppen utredning", dvs det var inte bara Asperger dom letade efter utan dom utredde flera olika diagnoser men dom upptäckte att allt pekade på Asperger och då riktade dom in sig på det. Så det måste ha varit något med sättet jag agerade och gjorde saker som var typiskt autistiskt för annars hade dom väl aldrig kommit in på det spåret?

Som yngre ville jag nog förändra mig själv mer än vad jag vill nu, jag vill ju vara jag och vara nöjd om jag bara kunde få fungera lite bättre i det sociala. Vänner kan man ju välja vilka man umgås med även om jag har det lite kämpigt där men dom närmaste har jag berättat för och förklarat vad jag har svårt med. Men jag har svårt att hantera flera vänner på samma gång också även om jag känner dom för att jag får för mycket intryck och inte kan hantera det sociala. Och när jag är ensam med någon kan jag ändå säga och göra saker som jag inser inte riktigt är "normalt". Ibland är det som att jag saknar filter, både när det gäller vad jag tar in och vad jag själv gör.

Och det har alltid varit jätte svårt i skola och jobb, att jobba med andra, umgås och vara social eller vara i grupp. Där kan man liksom inte välja så där skulle jag vilja ha förändringar. Och med släkten så vill jag ju inte vara en börda, jag vill kunna umgås utan att fundera på om jag gör fel. Den känslan är inte ny, jag har ALLTID känt mig off i det sociala och är så trött på det och nu när jag fått höra det utifrån så blir det som sagt ännu starkare inom mig.
Teagirl
 
Inlägg: 165
Anslöt: 2014-11-27

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav LordNelson » 2017-10-28 17:16:28

Det var en psykolog som efter några träffar avslöjade hon trodde jag hade asperger. Det var -07 och efter det gömde jag mej i grottan du talar om. Jag skämdes och slutade umgås tom med släktingar jag aldrig haft problem att träffa. Dom undrade naturilgtvis varför och om dom kanske gjort mej nåt.

Jag blev väldigt knäckt och nästan helt isolerad men vet jag jobbade extra ibland och då måste jag ju träffat någon. Minns jag tog promenader när det var mörkt så ingen skulle se mig och jag gick inte in i affärer och så. Asperger var som en mörk skugga över alla kontakter med omvärlden.

Det lättade lite efter ca tre år, men senast i somras tänkte jag på hur fel det kändes när jag umgicks med några släktingar. Känslan av att vara ett ufo finns ofta där.
LordNelson
 
Inlägg: 3537
Anslöt: 2010-06-25

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav StefanJC » 2017-10-28 17:52:44

Tacka dig själv för att du skriver så fint och intressant. Du har en av dom vackraste personligheterna jag sett och delar med dig av dina tankar och känslor på ett sånt sätt att jag som läsare också känner mig värdefull och medmänsklig. :-)Happy

Jag skrev att jag var i din sits för 15 år sedan och måste ändra det lite. Det jag menade var att jag fick min diagnos för 15 år sen och kände igen den där rädslan du uttryckte så bra (tack föresten). Jag ser dock nu att du kommit lite längre jag gjort då.

Du verkar väldigt mogen och insiktsfull i ditt andra/senaste inlägg. Jag har nog lika mycket att lära av dig men jag har en grej som jag du kanske kan ha nytta av:

Jag såg mig själv förut alltid som liten och mindre värd och hade därför ingen tanke på att andra kunde tycka att jag ibland tog stor plats. Folk blev ofta lite sura på mig och jag hade ingen tanke på att anledningen var att dom trodde jag tyckte jag var märkvärdig.

Nu när jag tar ner mig själv och delar med av även mina fel och brister händer det i princip aldrig att någon stör sig på mig, tvärtom. Människor av alla typer och sorter älskar att få ta del av en annan människas tankar och känslor. Precis som du beter dig här kan man säga.
StefanJC
Bannad
 
Inlägg: 442
Anslöt: 2015-03-21
Ort: Fråga!

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav Teagirl » 2017-10-29 14:50:43

LordNelson skrev:Det var en psykolog som efter några träffar avslöjade hon trodde jag hade asperger. Det var -07 och efter det gömde jag mej i grottan du talar om. Jag skämdes och slutade umgås tom med släktingar jag aldrig haft problem att träffa. Dom undrade naturilgtvis varför och om dom kanske gjort mej nåt.

Jag blev väldigt knäckt och nästan helt isolerad men vet jag jobbade extra ibland och då måste jag ju träffat någon. Minns jag tog promenader när det var mörkt så ingen skulle se mig och jag gick inte in i affärer och så. Asperger var som en mörk skugga över alla kontakter med omvärlden.

Det lättade lite efter ca tre år, men senast i somras tänkte jag på hur fel det kändes när jag umgicks med några släktingar. Känslan av att vara ett ufo finns ofta där.



Jag känner mig också som ett ufo väldigt ofta,jag missförstår folk, dom missförstår mig, jag vet inte hur jag ska göra eller tolka andra. Jag vet inte om någon tycker att jag tar för mycket plats, säger fel saker, pratar om sådant som är ointressant för andra, att jag inte hänger med i samtal, att jag har svårt att hålla saker på en lagom nivå eller bara är fel. Vet inte ens om mina närmsta vänner ens tycker om mig fast dom säger det. Jag känner ju så ofta att jag inte passar in och alltid gör fel :-)Crying Men samtidigt skulle väl inte dom närmsta hänga i fortfarande om jag var en så dålig person?

Diagnosen kom lite som en chock, fick den 2014 men redan 2012/2013 var det en terapeut som insåg att jag nog hade den men hon ville låta mig må lite bättre psykiskt och fysiskt innan en utredning skulle göras så jag har ju vetat om misstankarna i ett par år nu och det har ju varit skönt att förstå varför saker och ting blir fel hela tiden och att det inte beror på att jag är misslyckad eller inte försöker men det blev också värre för jag insåg att det verkligen inte bara är jag som uppfattar mig själv som udda utan även dom omkring mig. :-)004
Teagirl
 
Inlägg: 165
Anslöt: 2014-11-27

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav LordNelson » 2017-10-29 15:30:19

Teagirl skrev:det har ju varit skönt att förstå varför saker och ting blir fel hela tiden och att det inte beror på att jag är misslyckad eller inte försöker men det blev också värre för jag insåg att det verkligen inte bara är jag som uppfattar mig själv som udda utan även dom omkring mig. :-)004

Just det känner jag igen mig i och säkert många andra också. Det är jobbigt att ha känslan av att uppfattas som väldigt udda men nu när åren gått kan jag i sociala situationer tänka att det faktist bara sån jag är och det kanske inte står Asperger stämplat i pannan på mig, vad vet jag.
LordNelson
 
Inlägg: 3537
Anslöt: 2010-06-25

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav Teagirl » 2017-10-29 17:41:40

StefanJC skrev:Tacka dig själv för att du skriver så fint och intressant. Du har en av dom vackraste personligheterna jag sett och delar med dig av dina tankar och känslor på ett sånt sätt att jag som läsare också kännermig värdefull och medmänsklig. :-)Happy

Jag skrev att jag var i din sits för 15 år sedan och måste ändra det lite. Det jag menade var att jag fick min diagnos för 15 år sen och kände igen den där rädslan du uttryckte så bra (tack föresten). Jag ser dock nu att du kommit lite längre jag gjort då.

Du verkar väldigt mogen och insiktsfull i ditt andra/senaste inlägg. Jag har nog lika mycket att lära av dig men jag har en grej som jag du kanske kan ha nytta av:

Jag såg mig själv förut alltid som liten och mindre värd och hade därför ingen tanke på att andra kunde tycka att jag ibland tog stor plats. Folk blev ofta lite sura på mig och jag hade ingen tanke på att anledningen var att dom trodde jag tyckte jag var märkvärdig.

Nu när jag tar ner mig själv och delar med av även mina fel och brister händer det i princip aldrig att någon stör sig på mig, tvärtom. Människor av alla typer och sorter älskar att få ta del av en annan människas tankar och känslor. Precis som du beter dig här kan man säga.


Det var fina ord, tack :-)Hug Jag har en stark rädsla för att någon ska tro att jag tycker om mig själv när jag faktiskt inte gör det, jag vill inte att någon ska tro att jag tycker att jag är värdefull när jag inte är det.
Teagirl
 
Inlägg: 165
Anslöt: 2014-11-27

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav StefanJC » 2017-10-29 19:13:15

Att du tackar mig och är så ödmjuk, vänlig och generös får mig att känna mig värdefull.

Dom NT personer jag träffar irl är inte alls lika "förstående och accepterande" som jag
upplever att du är. Jag vet inte vad rätta orden är men dom har t ex en nedsättande syn
på vissa människor t ex. Dom har många tankar och känslor dom måste dölja för att
inte tappa ansiktet.

Det är viktigt att förstå detta och vara lika generös mot NT som man är mot andra.
Jag brukar hålla med NT så mycket jag kan. När dom pratar illa om andra brukar
jag säga att jag förstår hur dom tänker. När dom säger något "gott" brukar jag vara
väldigt noga med att berömma dem.

Om jag behandlar NT så har dom inget emot att lyssna på mig när jag pratar. Dom
känner sig inte dumma och dåliga om dom upptäcker goda sidor hos mig utan tar
det som gåvor från mig. Dom vill bara höra mer eftersom dom blir som dom
umgås.

"Berömma och hålla med" är mitt mantra i umgänge med NTs.

När jag umgås med Aspiesar är jag istället brutalt ärlig. Om du
kollar andra inlägg jag skrivit här så ser jag ut som en obstinat
besserwisser, uttryckt på svenska är jag här "Bror Duktig"...
StefanJC
Bannad
 
Inlägg: 442
Anslöt: 2015-03-21
Ort: Fråga!

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav Amalia24 » 2017-11-05 22:09:59

Min upplevelse är att ju mer jag strävar efter att verka ”normal” desto mer forcerat och obekvämt blir det för alla inblandade. Jag har de senaste åren fått träna på att bry mig mindre om vad andra tycker om mig och att släppa när jag råkat säga något dumt i sociala sammanhang, och det har gjort mig lite mer avslappnad. När jag är avslappnad och mindre anspänd trivs andra också bättre i mitt sällskap. Jag tror dock inte att jag kommer undan att delvis uppfattas som avvikande på vissa sätt, men det är något jag har lärt mig att acceptera.
Amalia24
 
Inlägg: 27
Anslöt: 2017-11-04

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav Teagirl » 2017-11-19 15:17:20

Jag fortsätter på samma tema med att att ha svårt i sociala sammanhang. Jag tror ibland att jag uppfattas som lite "korkad" eller naiv på grund av hur jag pratar och fungerar socialt. Trots att jag ju vet att jag inte är korkad. När jag gick i ettan i grundskolan sa läraren att jag låg på samma nivå som dom i fyran eller ännu högre upp, i högstadiet skrev jag arbeten på universitets nivå. Jag hade MVG i alla ämnen på gymnasiet, jag har språkdiplom i engelska och spanska, tog körkort efter bara 6 lektioner och ingen teorikurs, fick stipendium i skolan, när jag hade gjort högskoleprovet och dom listade resultaten i Aftonbladet stod det "Dom är smartast i din kommun" och jag var den i hela kommunen med högst poäng och stod som den smartaste där, jag var den i klassen som hade högst poäng på alla prov, jag brukade få MVG +++ för att jag presterade över vad som behövdes, jag gjorde klart hela högstadiets kemi, biologi, fysik och teknik på en termin. HELA skoltiden vann jag priset för den som hade bäst resultat på Nutidstestet som handlade om vad som hänt i världen och Sverige för att jag hade så lätt att läsa och komma ihåg saker och när jag läste en tidning var jag inte den som skummade igenom utan jag läste VARJE artikel, varje ord förutom sportdelen som jag dissade totalt. Så nej, jag är inte korkad.

Men när jag pratar med andra så förminskar jag mig själv, spelar förvånad, frågar korkade saker och med en annan röst.

Jag är liksom smart på ett sätt men när jag ska vara social blir det ju så fel, jag är sådan som oftast tolkar saker bokstavligen och inte vet om personen skämtar eller menar allvar, om det är något dom bara tänkt eller sagt högt till någon, liknelser kan bli svåra, jag tror att dom menar en sak men har helt fel, det är svårt med ord som har flera betydelser (någon annan som har problem med just det? Det är så himla svårt och jobbigt för svenskan består ju av en massa ord med fler än en betydelse). I skolan var det problem för på prov kan det ju stå "Skriv allt du vet om Egyptens historia" eller "Skriv om Hinduismens betydelse", hur tusan ska man hinna skriva allt det på en timmes provtid? Det står ju allt.

Eller om mina föräldrar sa i alla sammanhang, inte bara skolan "Du kan bara göra ditt bästa", i alla år tolkade jag det som att jag var tvungen att prestera på topp och alltid vara bäst på allt/göra allt helt rätt för jag visste ju att jag kunde det, att dom flesta kan det om man bara anstränger sig och det var en enorm stress för mig, som vuxen har jag fått förklarat för mig att det skulle vara lugnande och sänka mina prestationskrav men så tolkade ju inte jag det.

Jag förstår ofta inte vad någon har menat och hur jag ska tolka saker och måste då ringa mina föräldrar eller någon kompis som känner mig och förklara situationen och be dom att tolka den för mig, förklara hur människor oftast tänker i dom situationerna och hjälpa mig att förstå. Jag är liksom snart 30 år och ringer mamma för att fråga vad någon menat i ett samtal :-)004

Om jag ska vara ärlig misstolkar jag folk och förstår inte vad dom menar nästan varje gång jag umgås med någon.

Ändå anstränger jag mig för att förstå, men det tar enorm kraft och jag orkar därför inte vara social så länge, att vara social en timme är för mig en pärs, då är jag trött.

Jag är livrädd för julen för att umgås så otroligt mycket och att vi då kommer vara många, jag brukar smälta bort på högtider, inte säga så mycket utan vara lite i skymundan för att det är så jobbigt men jag tycker ändå att det är sjukt jobbigt, jag orkar inte vara med släkten en hel dag. Vill hoppa över några timmar och bara vara med litegrann men vet inte om det anses otrevligt att hoppa över jullunchen men dyka upp till kaffe/te och paket och lite mys?

Nu blev det långt, förlåt men jag behövde skriva av mig
Teagirl
 
Inlägg: 165
Anslöt: 2014-11-27

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav Parvlon » 2017-11-19 17:28:37

Teagirl skrev: I skolan var det problem för på prov kan det ju stå "Skriv allt du vet om Egyptens historia" eller "Skriv om Hinduismens betydelse", hur tusan ska man hinna skriva allt det på en timmes provtid? Det står ju allt.


ja, det låter väldigt jobbigt.

en sak man skulle kunna gjort för att må lite bättre är att förkorta "det man visste" om Egypten till ett fåtal ord, "jag vet faktiskt i princip ingenting om Egypten och jag har aldrig varit där, men jag har har läst en massa böcker där författarna påstår sig veta det ena och andra om detta ställe och om någon är intresserad så kan jag lista namnen på böckerna".
Parvlon
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 14771
Anslöt: 2006-07-28
Ort: ∴ℜ∴Ψ∴ℜ∴

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav antonius » 2017-11-19 20:08:44

Teagirl skrev:Jag är livrädd för julen för att umgås så otroligt mycket och att vi då kommer vara många, jag brukar smälta bort på högtider, inte säga så mycket utan vara lite i skymundan för att det är så jobbigt men jag tycker ändå att det är sjukt jobbigt, jag orkar inte vara med släkten en hel dag. Vill hoppa över några timmar och bara vara med litegrann men vet inte om det anses otrevligt att hoppa över jullunchen men dyka upp till kaffe/te och paket och lite mys?


Fly, för guds skull, fly. Du har ingen skyldighet att ställa upp på triviala julfiranden. Säg att du ska iväg på en fotvandring i Anderna. Om dina släktingar opponerar sig, säg att det är bestämt sen länge, "häng med vettja" och visa upp en gigantisk tung och plågsam ryggsäck... :-)005
antonius
 
Inlägg: 15179
Anslöt: 2012-12-06
Ort: In my escape pod.

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav Teagirl » 2017-11-19 20:50:04

Parvlon skrev:
Teagirl skrev: I skolan var det problem för på prov kan det ju stå "Skriv allt du vet om Egyptens historia" eller "Skriv om Hinduismens betydelse", hur tusan ska man hinna skriva allt det på en timmes provtid? Det står ju allt.


ja, det låter väldigt jobbigt.

en sak man skulle kunna gjort för att må lite bättre är att förkorta "det man visste" om Egypten till ett fåtal ord, "jag vet faktiskt i princip ingenting om Egypten och jag har aldrig varit där, men jag har har läst en massa böcker där författarna påstår sig veta det ena och andra om detta ställe och om någon är intresserad så kan jag lista namnen på böckerna".


Tog en liten stund innan jag fattade vad du menade men sen kom det till mig. Hade säkert blivit väldigt uppskattat av lärarna :lol:
Teagirl
 
Inlägg: 165
Anslöt: 2014-11-27

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav Teagirl » 2017-11-19 21:06:06

antonius skrev:
Teagirl skrev:Jag är livrädd för julen för att umgås så otroligt mycket och att vi då kommer vara många, jag brukar smälta bort på högtider, inte säga så mycket utan vara lite i skymundan för att det är så jobbigt men jag tycker ändå att det är sjukt jobbigt, jag orkar inte vara med släkten en hel dag. Vill hoppa över några timmar och bara vara med litegrann men vet inte om det anses otrevligt att hoppa över jullunchen men dyka upp till kaffe/te och paket och lite mys?


Fly, för guds skull, fly. Du har ingen skyldighet att ställa upp på triviala julfiranden. Säg att du ska iväg på en fotvandring i Anderna. Om dina släktingar opponerar sig, säg att det är bestämt sen länge, "häng med vettja" och visa upp en gigantisk tung och plågsam ryggsäck... :-)005


Åh, det låter skönt att fly helt. På ett sätt vill jag ju vara med för att inte känna mig ensam men å andra sidan känner jag mig lika ensam tillsammans med andra människor och då måste jag dessutom oroa mig för allt hela tiden och bära runt på en ångest och oro och stress och osäkerhet som jag inte har när jag är för mig själv. Har ju väldigt sällan enbart trevligt i sammanhang som inkluderar en massa sociala krav. Jag tycker ju om människorna och vill vara nära och behöver andra men jag blir alltid så osäker och tycker det är svårt och har behov av egentid.

Fick bevisat idag till exempel att det är väldigt jobbigt att vara med andra för nu känns som att hjärtat ska hoppa ut kroppen av ångesten efter familjemiddagen. Det var bara mina föräldrar, min bror och hans flickvän och ändå har jag oroat mig hela tiden för hur jag ska bete mig, hur andra uppfattar mig, vad jag ska säga, inte säga, hur jag sitter, hur jag rör mig, vad dom menar, när det är ironi eller sanningen och bara känt mig så fel och udda och konstig och som att jag inte passar in, och då är det ändå dom närmsta människorna som jag umgåtts med. :-)Crying

Det är så mycket lättare att umgås när man gör något som typ går en promenad med hunden, det gjorde jag och mina föräldrar tidigare idag och då går det bättre, jag har något att fokusera på och ett syfte med det hela (att ta mig från punkt A till B och att hunden ska få komma ut) och ett tydligt slut.

Är det bara jag som tycker det här med att sitta mittemot varandra eller runt ett bord utan att göra något är sjukt jobbigt? På café eller restaurang eller hemma hos folk?

Och att veta när det är ok och normalt att gå hem? Hur länge måste man stanna på besök? Jag ville gå hem efter någon halvtimme eller lite längre ikväll men stannade två timmar för att inte vara otacksam men man vill ju inte stanna för länge heller så man är påträngande. Jag går ändå alltid hem före alla andra, vet inte sist jag var kvar en hel "bjudning" eller träff i sociala sammanhang med mer än en person, går hem långt före alla andra. Hur vet ni när ni ska avsluta något socialt? Läser ni av folk? Går ni på tid? Eller vad ni själva känner?
Teagirl
 
Inlägg: 165
Anslöt: 2014-11-27

Jag vill aldrig mer prata med någon, jag skäms så mycket!

Inläggav TheWonderer92 » 2017-11-19 21:15:40

Teagirl skrev:Det var fina ord, tack :-)Hug Jag har en stark rädsla för att någon ska tro att jag tycker om mig själv när jag faktiskt inte gör det, jag vill inte att någon ska tro att jag tycker att jag är värdefull när jag inte är det.


Det låter väldigt sorgligt - om jag tolkar dig rätt. Kan du precisera hur du tänker?
TheWonderer92
 
Inlägg: 922
Anslöt: 2014-05-14
Ort: Norr om stan

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in