Jag är trött på livet just nu
Postat: 2017-02-15 12:57:37
Jag är en väldigt lyckligt lottad människa.
Jag har många omkring mig som älskar mig och vill mig väl.
Ändå är jag så less.
Jag är gift sedan några år tillbaka och vi har husdjur, vi har pratat om att skaffa barn och det är något som vi båda önskat väldigt mycket.
Men den här veckan blev jag förkyld och orkade inte ta hand om någonting så min man fick sköta allt.
Han blev irriterad och klagade, trors att jag ör sjuk kändes det som om han tyckte att jag bara överdrev och latade mig.
Det låter kanske fånigt men jag känner mig oerhört sårad över hans reaktion.
Jag har många gånger sagt att trots att jag alltid drömt om att bli mamma så är jag rädd för att inte klara av ansvaret.
Då säger han alltid " Men vi är ju två, du har mig!"
Men det han inte verkar förstå är att vi inte alltid är två.
När jag mår som sämst eller blir sjuk, då är det bara han kvar ich han måste göra allt själv.
Jag är ledsen och känner mig helt slut.
Jag vet att jag älskar min familj och mitt äktenskap är bra, men stunder som denna känner jag att det inte fungerar.
Då fantiserar jag om att hitta nya hem åt våra hundar, där de blir väl omhändertagna.
Och att min man hittar någon bättre än mig som kan göra honom lycklig.
Att vännerna och familjen ska glömma mig så att jag kan fly iväg.
Bo ensam utan mänsklig kontakt och bara äta godis tills jag dör av näringsbrist eller något.
Jag har många omkring mig som älskar mig och vill mig väl.
Ändå är jag så less.
Jag är gift sedan några år tillbaka och vi har husdjur, vi har pratat om att skaffa barn och det är något som vi båda önskat väldigt mycket.
Men den här veckan blev jag förkyld och orkade inte ta hand om någonting så min man fick sköta allt.
Han blev irriterad och klagade, trors att jag ör sjuk kändes det som om han tyckte att jag bara överdrev och latade mig.
Det låter kanske fånigt men jag känner mig oerhört sårad över hans reaktion.
Jag har många gånger sagt att trots att jag alltid drömt om att bli mamma så är jag rädd för att inte klara av ansvaret.
Då säger han alltid " Men vi är ju två, du har mig!"
Men det han inte verkar förstå är att vi inte alltid är två.
När jag mår som sämst eller blir sjuk, då är det bara han kvar ich han måste göra allt själv.
Jag är ledsen och känner mig helt slut.
Jag vet att jag älskar min familj och mitt äktenskap är bra, men stunder som denna känner jag att det inte fungerar.
Då fantiserar jag om att hitta nya hem åt våra hundar, där de blir väl omhändertagna.
Och att min man hittar någon bättre än mig som kan göra honom lycklig.
Att vännerna och familjen ska glömma mig så att jag kan fly iväg.
Bo ensam utan mänsklig kontakt och bara äta godis tills jag dör av näringsbrist eller något.