Postat: 2008-03-29 3:28:12
Varför är ni så stolta över era diagnoser?
Stolt? Nja, jag är oerhört försiktig. Detta forum är det enda stället jag kan känna en någolunda trygghet att prata om mina bekymmer. Annars gömmer jag det under mörker. Däremot är jag stolt över de personer som tagit sig ansvar att skapa en sådan här mötesplats för oss, vi, de så kallade "funktionshindrade".
Är det så att ni tycker om att vara handikappade?
Nej, för det mesta är det ganska tråkigt och det händer lätt att man överanalyserar och funderar på om det kommer någonting som raderar det i framtiden. Men om det tar bort min förmåga att lära mig nya saker med en sådan rapid hastighet, min musikförmåga, min förmåga att förstå mig på kluriga uppgifter och det lugna i mig så skulle jag hellre tycka om att vara "handikappad" och behålla mina förmågor.
Vill ni vara socialt inkompetenta med enorma svårigheter att ta kontakt med folk?
Nej, det är en negativ del med detta, men jag har haft min "fair share" av kontakt med människor så tills jag själv vill och känner att jag behöver återuppta uppgiften att lära sig mer om att "umgås normalt", utan underliga känslor/tankar och viljan att dra mig lite undan så är det okej för mig. Jag trivs bra ensam, det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra.
Är koncentrationssvårigheter bra?
Det beror på, det är bra när man sitter och spelar Rally i spelhuset i Liseberg och någon står bredvid och snackar. Då har man roligt och snackar med nissen bredvid samtidigt som man inte kan koncentrera sig på spelet, vilket inte gör något för att man har roligt.
Det är värre när man ska komma ihåg viktiga saker, datum, namn, platser, uppgifter, information.. Men om man verkligen vill komma ihåg (genom att lyssna/läsa med koncentration), så gör man det.
Något mer?
Stolt? Nja, jag är oerhört försiktig. Detta forum är det enda stället jag kan känna en någolunda trygghet att prata om mina bekymmer. Annars gömmer jag det under mörker. Däremot är jag stolt över de personer som tagit sig ansvar att skapa en sådan här mötesplats för oss, vi, de så kallade "funktionshindrade".
Är det så att ni tycker om att vara handikappade?
Nej, för det mesta är det ganska tråkigt och det händer lätt att man överanalyserar och funderar på om det kommer någonting som raderar det i framtiden. Men om det tar bort min förmåga att lära mig nya saker med en sådan rapid hastighet, min musikförmåga, min förmåga att förstå mig på kluriga uppgifter och det lugna i mig så skulle jag hellre tycka om att vara "handikappad" och behålla mina förmågor.
Vill ni vara socialt inkompetenta med enorma svårigheter att ta kontakt med folk?
Nej, det är en negativ del med detta, men jag har haft min "fair share" av kontakt med människor så tills jag själv vill och känner att jag behöver återuppta uppgiften att lära sig mer om att "umgås normalt", utan underliga känslor/tankar och viljan att dra mig lite undan så är det okej för mig. Jag trivs bra ensam, det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra.
Är koncentrationssvårigheter bra?
Det beror på, det är bra när man sitter och spelar Rally i spelhuset i Liseberg och någon står bredvid och snackar. Då har man roligt och snackar med nissen bredvid samtidigt som man inte kan koncentrera sig på spelet, vilket inte gör något för att man har roligt.
Det är värre när man ska komma ihåg viktiga saker, datum, namn, platser, uppgifter, information.. Men om man verkligen vill komma ihåg (genom att lyssna/läsa med koncentration), så gör man det.
Något mer?