Furienna skrev:tahlia skrev:Då kan jag tala om för dig att alla där ute inte förstår att detta är överdriven film. En vän som arbetar på bio hörde en lärare informera sina åttondeklassare att de nu skulle få lära sig om aspergers när de såg filmen. Min vän var tillräckligt insatt för att kunna ta människan ur den villfarelsen innan filmen började.
Hur många fler har haft hennes uppfattning där ingen kunnat rätta den?
Det finns en anledning till att vi reagerar.
Bra skrivet! Vi har väl all rätt att reagera när en film sprider fördomar?
Som jag skrivit flera gånger i tråden är det ingen informationsfilm el dokumentär. Man skulle kunnat tro att ni aldrig sett en komedifilm förr.
Hur skulle en komedi med en aspergare som huvudperson göras för att
inte "sprida fördomar"? Slutsatsen måste bli att ingen spelfilm någonsin får ta med en autist el aspergare, eftersom okunniga personer kan tro att "sådana är de alla". Det är naturlighetvis mycket olyckligt om en lärare använder filmen som en slags upplysningsfilm. Men det är då läraren som gör fel, det är inte filmens fel. Däremot skulle det varit bra om flera filmer med aspergare i handlingen visats som ett
projekt. Projektets skulle förstås heta typ "Bilden av aspergare på film". Kanske "Bilden av aspergare på film och i böcker". För min del har jag för mig att regissören blivit inspirerad av romanen
Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon. Men tror inte det finns tid för sådana projekt i skolan. Ett lämpligt projekt för en aspergare kanske?
Ett gemensamt tema för
I rymden finns inga känslor och
Den besynnerliga händelsen med hunden om natten är:
Vad anhöriga måste offra när de har en bror el son med AS. I filmen ställer Simons bror upp helt för sin bror, låter honom flytta in när föräldrarna inte klarar av honom. Han får offra sin tjej när hon inte klarar av att bo ihop med Simon som störtar in i deras sovrum närsomhelst. I romanen får mamman offra sin kärlek när han inte klarar av att bo ihop med Christopher.
Många säger att Simon inte kan ha AS (diagnosticerats med AS) utan att rätta diagnosen är autistiskt syndrom (infantil autism). Men inget i filmen visar väl att Simon har en IK under 70. En annan sak är att han inte klarar av att bo ensam.
Andreas Öhman har sedan gjort andra filmer som
Bitchkram och den experimentella
Remake. Han senaste film är
Odödliga. Det är fem år sedan han gjorde denna film, men fortfarande blir folk jätteupprörda. Jag antar att ingen av er sett hans senare filmer (inte jag heller). Öhman har gått vidare sedan sin första långfilm, borde inte folk här på AF också gå vidare? Eller åtminstone komma med något annat att säga än: "Den är
missvisande om oss!
"
Tack, jag har hört det femtielva gånger nu
Själv tycker jag att kvinnor i komedier antingen är mesiga el hysteriska, el bägge två. Men orka hetsa upp mig över det. Ulrika Kärnborg tycker tydligen att svenska komedier är för timida, inte tillräckligt vassa:
Själv tycker jag att det snällaste man kan säga om I rymden finns inga känslor är att den är medioker. En svag Wes Craven-pastisch där männen är timida gosedjur och kvinnorna hysterikor. En typiskt svensk feel good-rulle där skämten inte balanseras av någon svärta, allt är lagom, färgkoordinerat och komplett ofarligt.
http://www.aftonbladet.se/kultur/kronik ... 2674944.abEn intervju med Andras Öhman med anledning av hans senaste film:
Hans senaste film, ”Odödliga”, är en roadmovie om Isak och Em som likt en svensk, samtida motsvarighet till Bonnie and Clyde flyr genom Norrland – beväpnade.
– Jag är intresserad av den här förälskelsebubblan där man är beredd att göra vad som helst för den andre, förklarar han.
---
Han säger att han levt ut i "Odödliga". Filmens känsloregister är brett och högt: från det euforiska, lyckliga, till det farliga, våldsamma. Fast han har väl inte heller tidigare, lika lite som den samtida popmusik han brukar ge en framträdande plats, varit rädd för de stor känslorna, för hjärta och smärta?
– Nej, jag gillar den typen av berättelser som är ”larger than life”, filmer som inte bara är gjorda för att dra in pengar, men som inte heller fungerar som konstnärligt självuppfyllande. Vem som helst ska kunna se det jag gör.
http://www.unt.se/kultur-noje/med-en-be ... 43844.aspxSå lågmäld realism verkar inte vara hans grej. Personligen gillar jag slutet i hans novellfilm (
svt2-novellfilm-i-rymden-finns-inga-kanslor-t16387.html) bättre än i långfilmen, det var faktiskt mer trovärdigt.