AspergerForum

Jag har kommit fram till att jag har väldigt svårt för att "leva i nuet". Antingen oroar jag mig för vad som kommer att ske (eller snarare vad som KAN ske) i framtiden, eller så sitter jag hopplöst och tänker tillbaka på det förflutna. Varför ska det vara så svårt att bara kunna ta tillvara på stunden för vad den är? Någon som känner igen sig?

Sedan så tänker jag om detta har något att göra med AS, eller om det bara är symptom på ett depressivt tillstånd?

temporary21 skrev:Jag har kommit fram till att jag har väldigt svårt för att "leva i nuet". Antingen oroar jag mig för vad som kommer att ske (eller snarare vad som KAN ske) i framtiden, eller så sitter jag hopplöst och tänker tillbaka på det förflutna. Varför ska det vara så svårt att bara kunna ta tillvara på stunden för vad den är? Någon som känner igen sig?

Sedan så tänker jag om detta har något att göra med AS, eller om det bara är symptom på ett depressivt tillstånd?

Nej då du är inte ensam om det. Jag tror att det i mitt fall beror på att jag har så kass tidsuppfattning från början. Fastnar på tok för mkt i dåtid och framtid och oroar mig ständigt för min framtid. Och mår dåligt över mitt förflutna med alla misstag man har gjort. Jag tränar stenhårt på att bevara mig själv i nutiden. Men det är en ständig kamp! Som med allt annat.

temporary21 skrev:Jag har kommit fram till att jag har väldigt svårt för att "leva i nuet". Antingen oroar jag mig för vad som kommer att ske (eller snarare vad som KAN ske) i framtiden, eller så sitter jag hopplöst och tänker tillbaka på det förflutna. Varför ska det vara så svårt att bara kunna ta tillvara på stunden för vad den är? Någon som känner igen sig?

Sedan så tänker jag om detta har något att göra med AS, eller om det bara är symptom på ett depressivt tillstånd?

Tja man känner igen sej alltför väl, har också haft svårt att leva just nu för stunden, antingen tänker man bakåt på det tragiska eller så oroar man sej framåt och inte vet man hur man ska få nåt stopp på det och glädjas av nuet istället men men bara att kämpa på som man brukar säga

Jag är likadan. Oroar mig för framtiden väldigt mycket.

Ororar mig för att prata med mamma om vad jag vill planera och göra under året. Oroar mig för vad som skall hända med allt det där jag itne kan påverka (pengar, sjukskrivning osv).

Ja så det är alltid nått...

Samma här! Har jättesvårt att glömma hemska saker som hänt mig för många år sedan. Oroar mig för framtiden. Har väldigt svårt att leva här och nu!