Oj, vad mycket tankar det poppade upp under tiden jag läste inläggen. Får se om jag kommer ihåg allt jag skulle svara, för telefonen ringde så jag har tappat tråden.
Empati-snack har vi haft många det sista året. Orsaken är väl närmast min dotters självmord. Ska försöka berätta kronologiskt så det inte blir för rörigt och sen delge de slutsatser vi kom fram till.
När jag fick reda på att min dotter tagit livet av sig, när polisen kom hem till mig, så kände jag ingen sorg, egentligen kände jag bara lättnad, för de sista åren har varit väldigt jobbiga för oss alla, inte minst min dotter och hon hade nu äntligen fått frid.
Inför begravningen kände jag inte heller någon egentlig sorg, och jag chockade personalen på begravningsbyrån rejält när de med sorgtyngd röst la fram en katalog med kistor.
Jag konstatera att den kan ni plocka bort direkt, för min dotter ska kremeras i en pappkartong (och jag log inombords och tänkte att nu skulle Michaela skratta gott åt att de blev blåsta på en dyr kista) och hon ska kremeras före begravningen (något begravningsbyråerna reser ragg inför) men jag vill ha en fin urna.
Inte förrän jag kom på mig när vi gjorde iordning bordet med urnan att jag lagt händerna om urnan på samma sätt man kan lägga händerna runt kinderna på ett barn, då grät jag. Men egentligen fortfarande inte av sorg, för jag var lättad och det kändes bra att hon inte behövde kämpa mer, men av saknad. Insikten att jag aldrig mer skulle få prata med henne slog hårt.
Vid urnvandringen bröt jag ihop ordentligt och bara grät. Min store son grät inte, min lille son 20 år
grät, stora barnbarnet min dotters stora flicka grät inte, men hennes lilla dotter grät. Vi har allihop AS utom lilla flickan. Givetvis fick jag vid senare tillfälle frågan om varför hon och Tomas inte gråtit vid begravningen när alla andra grät.
Som tur är har jag alltid varit väldigt öppen med både barn och barnbarn om våra diagnoser, för att avdramatisera och om möjligt kunna förklara när något i livet uppstår som de inte förstår, eller kanske mest när folk reagerar på tex deras känslomässiga yttringar. Helt enkelt ge dem en handbok inför livet om sitt sätt att vara.
Jag förklarade att det inte var något dåligt utan när man har AS så kan man inte alltid visa utanpå vad som känns inuti, och sen det rena krassa faktumet att vi ju alla var glada att deras mamma och min dotter fått ro. Och att det faktiskt är helt ok att inte vara ledsen. Då undrade hon ju förstås varför jag grät och jag berätta att det nog faktiskt berodde på att jag under begravningen för första gången insåg att jag aldrig skulle få träffa henne mer och att jag grät av saknad. Hon blev lättad, för tydligen hade min förklaring täckt in allt hon funderat över.
Sen har ju mina grabbar och jag pratat en hel del om hur det kom sig att vi faktiskt inte sörjde på det sätt folk förväntade sig. Och det vi kom fram till var nog egentligen att vi är tämligen logiska men har känslor och kunde glädjas åt att min dotter/deras syster fått ro och att hennes barn och vi fått ro.
Att sen en massa andra saker kom ikapp mig, som tex känslan av att jag faktiskt hade svikit henne, inte för att jag ville utan för att jag var gift med en psykopat som ägnat sig åt härskartaktiken, nämligen att undan för undan se till att få mig att förstå att min familj var knäpp och att jag skulle vara lycklig som hade honom. Jag lyckades skilja mig efter åtskilliga års kamp lagom när min dotter påbörjade sin självmordsresa och det gjorde att insikten om mitt ex gick rätt långsamt, jag var glad att vara ifrån honom men att han styrt mig så som han gjort och att jag faktiskt mer eller mindre förlorat kontakten med både min dotter som hade flyttat hemifrån och min familj, den insikten trillade inte in förrän i höstas och det har plågat mig mycket att jag faktiskt svek hénne....
jaja, nu var det ju inte det jag skulle skriva egentligen utan nu ska jag se om jag hittar allt det jag tänkte reagera på när jag läste inläggen.
Först och främst kan jag väl konstatera att jag och lilla sonen är överempatiska och väldiga känslomänniskor vilket inte alltid är så uppskattat av andra, stora sonen och barnbarnet har däremot rätt svårt att få kontakt med sina känslor. Stora sonen kan ibland verka väldigt hård, medans barnbarnet faktiskt lider lite av att inte få kontakt med sina känslor.
Jag är inte heller speciellt empatisk på det sätt NT är, men som Petra 32 skrev så känner jag väldigt starkt för de svaga. Hennes beskrivning är snudd på ordagrant hur jag beskrivit mina känslor.
Minns så väl 11 sept 2001, jag var hemma hos en AS-vän och vi tittade på det som hände på ett totalt empatilöst sätt och brast båda i skratt när vi insåg att vi faktiskt inte skänkt människorna en tanke utan bara tittat på katatrofen som en spännande händelse.
Minns också Anna Linds död, mitt ex åkte in för att lägga en ros och jag skrattade rått, tyckte han var rätt knäpp, skulle aldrig reagera på en sån sak med känslor, men att se tex psykiskt sjuk knarkare bli förnedrad av NTs får mig att resa raggen och gå fram och be dem dra åt helvete och låta honom vara.
Sen det där med empati/sympati/sorg, jag grät när min pappa begravdes, för han var mitt stora stöd i livet och jag älskade honom och saknade honom. Jag tror inte jag kommer gråta när min mamma dör, för vi har aldrig haft den kontakten. Jag kände sympati för min pappa, vilket gjorde att jag sörjde, men jag har aldrig känt sympati för min mamma. Jag undrar om det inte kan vara så att empatin också är knuten till sympatin, att även om man anses sakna empati, så känner man faktiskt empati för dem man känner sympati.
Blev jag krånglig
?
Och vänner som försvinner, jag saknar som regel inte vänner som försvinner, är dessutom rätt van vid det. Men människor som kommit mig riktigt nära, dem kommer jag nog alltid sakna och undra över hur någon som jag släppt så nära mig inte saknar mig. Kan liksom inte ta in att jag kanske släppte nära men faktiskt inte blev släppt nära. Sånt tycker jag är knepigt att förstå och det kan ta upp mycket tid att försöka förstå det hela.
Sen detta med psykopater, när min man och jag skildes så bodde stora sonen med pappa och lilla sonen med mig, och en dag kom stora sonen hem och meddelade att hans pappa var psykopat. Han hade äntligen knäckt koden, sa han. Folk säger att aspergare saknar empati, men psykopater har empati i övermått, men utnyttjar sitt stora empatiska övertag genom att utnyttja folk. Som slutkläm konstaterade han att han var glad att vara aspergare, även om han hade svårt att tolka/visa/känna känslor ibland.
Enligt psyk ska även min dotter troligen varit AS, men jag vet inte.... hon var en mästare på att manipulera, men det var kanske borderlinen och manodeppen, för hon var inte så särskilt socialt kompetent, mer än i avseendet att manipulera. Hon skapade olika fack för olika människor, så tex fick hennes ex och hans familj en bild av mig som var totalt fel (så fel att det kom som en chock för honom när han lärde känna mig). Och jag fick en bild av honom och hans familj som jag inte vet så mycket om, men bilden av honom var inte sann alls. Jag vet att hon i alla sina olika ralationer gav olika bilder av sig och världen runt henne och jag förstår för mitt liv inte hur hon kunde hålla reda på det.
Själv är jag 100% ärlig, mycket av ren självbevarelsedrift, skulle aldrig kunna hålla isär en massa lögner, det är mycket lättare att vara ärlig
Ojojoj vad långt det blev, undrar om någon orkar läsa, men det kändes rätt bra att sätta ord på en massa funderingar jag hade