Empatisk förmåga?

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Glömde naturligtvis!!

Inläggav anna2 » 2006-02-23 16:46:18

Jag brukar också känna att jag vill skratta eller fnissa i helt fel situationer.

Tyvärr har min son märkt det, och vi har en pågående konflikt just nu och jag funderar mkt på hur mkt av det som jag har orsakat själv :((((
Senast redigerad av anna2 2011-05-04 10:25:28, redigerad totalt 1 gång.
anna2
 
Inlägg: 34
Anslöt: 2006-02-23
Ort: Stockholm

Inläggav Eddie The Man » 2006-02-23 17:50:03

Haha! Det här påminner mig om en filmkväll hos en av mina kompisar när jag gick i 9an där vi tittade på två filmer...

Första filmen var "Dum och dummare" (http://us.imdb.com/title/tt0109686/). Mina kompisar tyckte filmen var jätterolig medan jag själv satt där i stolen och kunde inte se det roliga i det skådespelarna sa eller gjorde. Visst, vissa moment var småroliga men det fanns ingenting som fick mig att brista ut i skratt.

Nästa film var betydligt roligare. Jag skrattade högt och hjärtligt under det mesta av filmen och jag hade ett leende konstant från början till slut.

Vi tittade på "Menace II Society".
http://us.imdb.com/title/tt0107554/
Senast redigerad av Eddie The Man 2011-05-04 10:25:28, redigerad totalt 1 gång.
Eddie The Man
 
Inlägg: 1368
Anslöt: 2005-10-12

Re: Glömde naturligtvis!!

Inläggav Saninaé » 2006-02-23 18:46:55

anna2 skrev:Jag brukar också känna att jag vill skratta eller fnissa i helt fel situationer.

Tyvärr har min son märkt det, och vi har en pågående konflikt just nu och jag funderar mkt på hur mkt av det som jag har orsakat själv :((((


Ungefär samma sak för mig. Fast jag verkar helt enkelt ha dålig muskelkontroll och brister ut i skratt över saker jag inte tycker är roliga.
Senast redigerad av Saninaé 2011-05-04 10:25:28, redigerad totalt 1 gång.
Saninaé
Inaktiv
 
Inlägg: 1503
Anslöt: 2006-01-24
Ort: X mil från läsaren.

Inläggav skruw » 2006-02-24 17:25:27

heh, jag ser ofta de roliga i riktigt sorliga och tråkiga saker,
fast jag kan aldrig förklara vad jag menar,
så jag skrattar eller ler och försöker förklara,
men folk tenderar till att bli mer ledsna eller tror att jag inte alls bryr mig om hur dom känner, när jag isjälva verket utsätter mig för den situationen bara för att om jag lyckas kommunicera min syn till dom så kanske dom mår bättre, men jag tror inte att dom kan de egentligen.

...ändå försöker jag...


även varit orolig för att jag trycker ner mina känslor, men jag har aldrig gjort det, eller jag vet inte hur man gör de så jag kan ju inte vara 100% säker, men de känns VERKLIGEN inte som jag tränger undan mina känslor...

jag kan bli ledsen över människor som gått bort vid mina deprissioner men då mår jag redan så jäkla dåligt, och ofta har de varit av att ta livet av mig så att jag kan få vara med dom...
som att dom är i bilen före mig.
har tom kännt avunsjuka för sånt som yngre, att andra vet vad som händer med livet efter, och itne jag, och av farsciantionen velat ta livet av mig, men senare insett att hur som helst kommer jag komma dit såsmåningom och att de är lika bra att stå ut med de här jord livet. för jag litar på att de finns nån mening med allt man får gå egenom...


PS. vid närmare eftertanke tror jag att jag har blivit ledsen om någon har gått bort pga, hur deras nära kommer att känna och vara...
de har nog aldrig haft med mig att göra riktigt...

"hur kommer dom klara sig?"
"han/hon verkade redan må så dåligt innan"

jag är ofta orolig för vilka tankegångar andra har, efter att nära till dem har gått bort. att dom ska hamna kanske i självmordstankar etc...
Senast redigerad av skruw 2011-05-04 10:25:28, redigerad totalt 1 gång.
skruw
 
Inlägg: 32
Anslöt: 2006-02-20

Inläggav Nettus » 2006-02-25 21:31:32

Hmm... en liten avstickare... Jag saknar aldrig människor som av någon anledning försvinner ur mitt liv, t ex när en kompis flyttar eller när någon av mina assistenter har slutat - trots att jag tyckt jättebra om dem. Är det någon som känner igen detta :?: :?: ?
Senast redigerad av Nettus 2011-05-04 10:25:28, redigerad totalt 1 gång.
Nettus
 
Inlägg: 155
Anslöt: 2005-11-05
Ort: Jönköping

Inläggav Corpset » 2006-02-25 21:37:06

Jag tycker jag har massor med empati/sympati, bara lite svårt att formulera mig.
Senast redigerad av Corpset 2011-05-04 10:25:28, redigerad totalt 1 gång.
Corpset
 
Inlägg: 123
Anslöt: 2005-10-14

Inläggav JOR » 2006-02-25 22:11:38

Tyvärr så måste jag också erkänna att när nära kompisar försvinner så saknar jag dem inte, inte så som jag borde (antar jag).
Senast redigerad av JOR 2011-05-04 10:25:28, redigerad totalt 1 gång.
JOR
Tekniker
 
Inlägg: 1931
Anslöt: 2005-10-11
Ort: Göteborg

Inläggav Torsdag » 2006-03-02 14:37:52

Jag har alltid trott att jag har haft empati men nu på senare tid har jag tänkt att det kanske just det jag saknar :roll:
Senast redigerad av Torsdag 2011-05-04 10:25:28, redigerad totalt 1 gång.
Torsdag
 
Inlägg: 383
Anslöt: 2006-01-19

Inläggav Fröken Vilse » 2006-03-02 21:57:03

Så som Robin skrev - så är det..

Oj vad viktig jag lät. Men empati förväxlas med sympati i det svenska språket. Empati är en logisk förmåga som gör att man kan ta lite extra hänsyn och ha överseende med att en person man kanske ger sparken uppvisar konstiga affekter.

Sympati - ja, då känner jag med den som fick sparken och blir själv berörd känslomässigt.

På tal om empati.

Psykopater sägs sakna empati men så är det inte alls, sympati däremot har dom inte. En psykopat har en extremt god inlevelseförmåga = empati, och kan då manipulera sina offer och situationer till egen fördel.

Tack vare avsaknaden av SYMPATI så finns inga skuldkänslor eller medkänslor för de drabbade.
Senast redigerad av Fröken Vilse 2011-05-04 10:25:28, redigerad totalt 1 gång.
Fröken Vilse
 
Inlägg: 68
Anslöt: 2005-10-12
Ort: Hammarö Kommun Värmland

Inläggav zynt » 2006-03-04 20:25:58

Först tyckte jag att ditt inlägg kändes som en insikt men sekunderna efter tänkte jag det som jag nu skriver.

Empati kan som sagt vara en äkta sak att känna och visa inför en annan person. Och för det andra, att det kan vara en fejkad sak. Och att psykopater därav kör med den fejkade empatin.

Sympati är i sin betydelse nåt som kräver att vara äkta, att känna samkänsla, men kan ju även fejkas med så att den andra tror att det är sympati, varför skulle det inte det? En psykopat kan alltså fejka empati men i princip även sympati men isåfall vet psykopaten själv inte skillnad mellan de bägge, det blir det villkorliga, eftersom han ändå alltid fejkar.

Så Fröken Vilse har rätt på ett sätt, nämligen till att empati oftast är av social karaktär dvs att visa vad man känner utåt för personen, dvs spelar, inte att man samtidigt håller med den personen som villkor för att känna vad man gör för den personen. Anpassande alltså och det är ju vad psykopater gör.
Men eftersom graden av psykopati inte är svartvit utan just gradvis så
är det just vad som tar in sig som beteende hos "vanliga" människor, att
vara just "socialt kompetent". Detta är ofta mkt lika med empati och när man tänker efter, ja för den som inte sett dessa ord innan, inser att "social kompetens" även inrymmer variende grader av svag eller mildare psykopati.
Social kompetens påbjuder ju att säga t ex "Men så snyggt du klippt dig!" till nån som har klippt sig och fått en förfärlig frisyr, och det är ju vad psykopater gör.

Alltså är empati/social kompetens på ett sätt sett (fint rim va?), i varierande grad från 0 - 100% = psykopati.

Sympati i sin exakta form att är känna samkänsla, och det gör man inte som psykopat.

Det heter ofta att social kompetens är att läsa av andra men det faller på sig självt, för två personer som sitter och socialkompetensar med varandra t ex två arbetskamrater i lunchgrummet som inte helt känner varandra, lurar alltså varandra i hur de uppfattar varandra.

En äkta social kompetens däremot hade sett igenom om nån spelar.
Äkta social kompetens kräver alltså intelligens utöver det annars däri självklara eq.
Senast redigerad av zynt 2011-05-04 10:25:28, redigerad totalt 1 gång.
zynt
 
Inlägg: 74
Anslöt: 2005-10-17

Inläggav Jana » 2006-03-04 22:30:39

Att sakna empati gör väl de flesta då. TA alla som jobbar på FK och psyk till exempel. Alla tjänstemän. De är ju totalt empatilösa. Har de asperger då? De där människorna anses ju vara normala. Då är väl vi det också. Deras empatilöshet kanske bara är helt ok när den riktas mot oss, de anser ju inte att vi är normala och då får de kanske gjöra vad som helst mot oss. De har ju laglig rätt att trampa på oss. Ok jag ger mig . De är inte empatilösa, för de som de ger sig på är ju inte normala enligt de och lovligt byte.
Senast redigerad av Jana 2011-05-04 10:25:28, redigerad totalt 1 gång.
Jana
 
Inlägg: 106
Anslöt: 2006-02-22

Inläggav Robin » 2006-03-07 17:43:37

Till Zynt: Du har rätt i att det krävs en hög empatisk förmåga respektive en välfungerande mentaliseringsförmåga för att kunna manipulera och lura andra människor. Psykopati (eller asocial personlighetsstörning som det även heter) är dock inte samma sak som hög empatisk förmåga. Det asociala ligger i att utnyttja den höga empatiska förmågan till att bland annat manipulera och lura andra. En person med en hög empatisk förmåga behöver dock nödvändigtvis inte göra detta.

Ytterligare en relevant invändning mot att empati=psykopati är att psykopati (asocial personlighetsstörning) är en männsklig konstruktion som beskriver en samling beteenden som tenderar att uppstå tillsammans hos en grupp individer (som alla andra psykiatriska diagnoser). Därav följer att det som står i diagnosmanualerna DSM-IV och ICD-10 om psykopati och asocial personlighetsstörning är lika med dessa diagnoser. Min poäng är att dessa diagnoser innehåller en rad olika diagnoskriterier som måste uppfyllas för att en diagnos ska ställas (precis som med AS diagnosen).
Senast redigerad av Robin 2011-05-04 10:25:28, redigerad totalt 1 gång.
Robin
 
Inlägg: 147
Anslöt: 2005-11-16

Inläggav pyret » 2006-04-18 10:43:22

Att ha svårt med empati är inte detsamma som att inte kunna känna medkänsla för andra. Att ha svårt med empati betyder att man har svårt att förstå hur andra tänker och känner och inte att man inte kan känna medkänsla för andra.

Nästan alla människor missuppfattar och tror att alla som har Asperger syndrom saknar medkänsla. Men empati är inte det samma som medkänsla.
Senast redigerad av pyret 2011-05-04 10:25:28, redigerad totalt 1 gång.
pyret
 
Inlägg: 47
Anslöt: 2006-04-16

LÅNGT

Inläggav lillsanna » 2009-02-17 18:58:40

Oj, vad mycket tankar det poppade upp under tiden jag läste inläggen. Får se om jag kommer ihåg allt jag skulle svara, för telefonen ringde så jag har tappat tråden.

Empati-snack har vi haft många det sista året. Orsaken är väl närmast min dotters självmord. Ska försöka berätta kronologiskt så det inte blir för rörigt och sen delge de slutsatser vi kom fram till.

När jag fick reda på att min dotter tagit livet av sig, när polisen kom hem till mig, så kände jag ingen sorg, egentligen kände jag bara lättnad, för de sista åren har varit väldigt jobbiga för oss alla, inte minst min dotter och hon hade nu äntligen fått frid.

Inför begravningen kände jag inte heller någon egentlig sorg, och jag chockade personalen på begravningsbyrån rejält när de med sorgtyngd röst la fram en katalog med kistor.

Jag konstatera att den kan ni plocka bort direkt, för min dotter ska kremeras i en pappkartong (och jag log inombords och tänkte att nu skulle Michaela skratta gott åt att de blev blåsta på en dyr kista) och hon ska kremeras före begravningen (något begravningsbyråerna reser ragg inför) men jag vill ha en fin urna.

Inte förrän jag kom på mig när vi gjorde iordning bordet med urnan att jag lagt händerna om urnan på samma sätt man kan lägga händerna runt kinderna på ett barn, då grät jag. Men egentligen fortfarande inte av sorg, för jag var lättad och det kändes bra att hon inte behövde kämpa mer, men av saknad. Insikten att jag aldrig mer skulle få prata med henne slog hårt.

Vid urnvandringen bröt jag ihop ordentligt och bara grät. Min store son grät inte, min lille son 20 år :) grät, stora barnbarnet min dotters stora flicka grät inte, men hennes lilla dotter grät. Vi har allihop AS utom lilla flickan. Givetvis fick jag vid senare tillfälle frågan om varför hon och Tomas inte gråtit vid begravningen när alla andra grät.

Som tur är har jag alltid varit väldigt öppen med både barn och barnbarn om våra diagnoser, för att avdramatisera och om möjligt kunna förklara när något i livet uppstår som de inte förstår, eller kanske mest när folk reagerar på tex deras känslomässiga yttringar. Helt enkelt ge dem en handbok inför livet om sitt sätt att vara.

Jag förklarade att det inte var något dåligt utan när man har AS så kan man inte alltid visa utanpå vad som känns inuti, och sen det rena krassa faktumet att vi ju alla var glada att deras mamma och min dotter fått ro. Och att det faktiskt är helt ok att inte vara ledsen. Då undrade hon ju förstås varför jag grät och jag berätta att det nog faktiskt berodde på att jag under begravningen för första gången insåg att jag aldrig skulle få träffa henne mer och att jag grät av saknad. Hon blev lättad, för tydligen hade min förklaring täckt in allt hon funderat över.

Sen har ju mina grabbar och jag pratat en hel del om hur det kom sig att vi faktiskt inte sörjde på det sätt folk förväntade sig. Och det vi kom fram till var nog egentligen att vi är tämligen logiska men har känslor och kunde glädjas åt att min dotter/deras syster fått ro och att hennes barn och vi fått ro.

Att sen en massa andra saker kom ikapp mig, som tex känslan av att jag faktiskt hade svikit henne, inte för att jag ville utan för att jag var gift med en psykopat som ägnat sig åt härskartaktiken, nämligen att undan för undan se till att få mig att förstå att min familj var knäpp och att jag skulle vara lycklig som hade honom. Jag lyckades skilja mig efter åtskilliga års kamp lagom när min dotter påbörjade sin självmordsresa och det gjorde att insikten om mitt ex gick rätt långsamt, jag var glad att vara ifrån honom men att han styrt mig så som han gjort och att jag faktiskt mer eller mindre förlorat kontakten med både min dotter som hade flyttat hemifrån och min familj, den insikten trillade inte in förrän i höstas och det har plågat mig mycket att jag faktiskt svek hénne....

jaja, nu var det ju inte det jag skulle skriva egentligen utan nu ska jag se om jag hittar allt det jag tänkte reagera på när jag läste inläggen.

Först och främst kan jag väl konstatera att jag och lilla sonen är överempatiska och väldiga känslomänniskor vilket inte alltid är så uppskattat av andra, stora sonen och barnbarnet har däremot rätt svårt att få kontakt med sina känslor. Stora sonen kan ibland verka väldigt hård, medans barnbarnet faktiskt lider lite av att inte få kontakt med sina känslor.

Jag är inte heller speciellt empatisk på det sätt NT är, men som Petra 32 skrev så känner jag väldigt starkt för de svaga. Hennes beskrivning är snudd på ordagrant hur jag beskrivit mina känslor.

Minns så väl 11 sept 2001, jag var hemma hos en AS-vän och vi tittade på det som hände på ett totalt empatilöst sätt och brast båda i skratt när vi insåg att vi faktiskt inte skänkt människorna en tanke utan bara tittat på katatrofen som en spännande händelse.

Minns också Anna Linds död, mitt ex åkte in för att lägga en ros och jag skrattade rått, tyckte han var rätt knäpp, skulle aldrig reagera på en sån sak med känslor, men att se tex psykiskt sjuk knarkare bli förnedrad av NTs får mig att resa raggen och gå fram och be dem dra åt helvete och låta honom vara.

Sen det där med empati/sympati/sorg, jag grät när min pappa begravdes, för han var mitt stora stöd i livet och jag älskade honom och saknade honom. Jag tror inte jag kommer gråta när min mamma dör, för vi har aldrig haft den kontakten. Jag kände sympati för min pappa, vilket gjorde att jag sörjde, men jag har aldrig känt sympati för min mamma. Jag undrar om det inte kan vara så att empatin också är knuten till sympatin, att även om man anses sakna empati, så känner man faktiskt empati för dem man känner sympati.

Blev jag krånglig :) ?

Och vänner som försvinner, jag saknar som regel inte vänner som försvinner, är dessutom rätt van vid det. Men människor som kommit mig riktigt nära, dem kommer jag nog alltid sakna och undra över hur någon som jag släppt så nära mig inte saknar mig. Kan liksom inte ta in att jag kanske släppte nära men faktiskt inte blev släppt nära. Sånt tycker jag är knepigt att förstå och det kan ta upp mycket tid att försöka förstå det hela.

Sen detta med psykopater, när min man och jag skildes så bodde stora sonen med pappa och lilla sonen med mig, och en dag kom stora sonen hem och meddelade att hans pappa var psykopat. Han hade äntligen knäckt koden, sa han. Folk säger att aspergare saknar empati, men psykopater har empati i övermått, men utnyttjar sitt stora empatiska övertag genom att utnyttja folk. Som slutkläm konstaterade han att han var glad att vara aspergare, även om han hade svårt att tolka/visa/känna känslor ibland.

Enligt psyk ska även min dotter troligen varit AS, men jag vet inte.... hon var en mästare på att manipulera, men det var kanske borderlinen och manodeppen, för hon var inte så särskilt socialt kompetent, mer än i avseendet att manipulera. Hon skapade olika fack för olika människor, så tex fick hennes ex och hans familj en bild av mig som var totalt fel (så fel att det kom som en chock för honom när han lärde känna mig). Och jag fick en bild av honom och hans familj som jag inte vet så mycket om, men bilden av honom var inte sann alls. Jag vet att hon i alla sina olika ralationer gav olika bilder av sig och världen runt henne och jag förstår för mitt liv inte hur hon kunde hålla reda på det.

Själv är jag 100% ärlig, mycket av ren självbevarelsedrift, skulle aldrig kunna hålla isär en massa lögner, det är mycket lättare att vara ärlig :)

Ojojoj vad långt det blev, undrar om någon orkar läsa, men det kändes rätt bra att sätta ord på en massa funderingar jag hade :)
Senast redigerad av lillsanna 2011-05-04 10:25:28, redigerad totalt 1 gång.
lillsanna
 
Inlägg: 543
Anslöt: 2006-06-29

Re: LÅNGT

Inläggav TK » 2009-02-17 20:19:50

lillsanna skrev:Ojojoj vad långt det blev, undrar om någon orkar läsa, men det kändes rätt bra att sätta ord på en massa funderingar jag hade :)


Jo, åtminstone jag läste din berättelse med stort utbyte.
Senast redigerad av TK 2011-05-04 10:25:28, redigerad totalt 1 gång.
TK
 
Inlägg: 4133
Anslöt: 2007-07-18
Ort: Skåne

Inläggav lillsanna » 2009-02-17 21:40:44

Tack för visat intresse, sånt värmer :)
Sanna
Senast redigerad av lillsanna 2011-05-04 10:25:28, redigerad totalt 1 gång.
lillsanna
 
Inlägg: 543
Anslöt: 2006-06-29

Inläggav lettan » 2009-02-18 13:17:08

Adde skrev:Jag har väldigt mycket empati.
Dock så håller jag med om hela naturkatastrof grejjen. Som när dom säger på TV att regeringen agerade för långsamt mot den där tsunamin, vaddå? Dom ska vara glada att Sverige gjorde något överhuvudtaget! Thailand är inte Sverige och om det fanns några svenskar där så var det deras egna fria val.


Precis, det var ju Thailands uppgift att ta hand om människorna som befinner sig där, inte Sveriges. Sverige äger inte Thailand.

Moderator Titti:


Påpekar bara att det citerade inlägget skrevs för omkring tre år sedan och att Adde inte skrivit här alls sedan sommaren 2007. River man upp mycket gamla trådar kan det bli så.
lettan
 
Inlägg: 489
Anslöt: 2008-05-23

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in