Owl skrev:Lionsmane skrev:Jag måste jämt tänka allt jag gör i steg, innan jag gör något. Så innan jag tex går på en promenad måste jag säga för mig själv -Okej nu går jag på en promenad. Sen kommer nästa "steg" osv.. Hatar det! Allt känns så militäriskt och inrutat. Har märk att att det förstör hela vardagen på sett o vis. Det blir inte naturligt.
Någon som känner igen sig?
Oh ja! Jag känner verkligen igen mig. Jag måste bryta ner varje göromål i små delar, och verkligen fokusera och pusha mig själv för att ta nästa steg. Ett klassiskt exempel för mig, när detta blir väldigt tydligt, är när jag ska duscha. Då kan det låta så här: "Ok tjejen! Först går du och hämtar morgonrocken". Och när jag har gjort det så kommer nästa steg: "Nu går du upp till sovrummet och hämtar rena underkläder". Efter detta: "Gå in i gästrummet och plocka fram en ny handduk och häng den i badrummet". Och på det sättet fortsätter det i små, små delsteg tills jag har genomfört det jag ska göra.
Det är otroligt frustrerande och energikrävande att behöva göra och tänka så för varje liten grej som för andra människor bara sker per automatik. Och det är även detta som min omgivning har så svårt att förstå att jag har problem med, när jag för övrigt är så pass begåvad och intelligent. Och även för mig själv skapar denna diskrepans en massa frustration och självförakt, när jag försår att det är världens enklaste och banala saker det handlar om, men som i praktiken nästan blir oöverstigliga för mig.
Nu blir det lite snurrigt här (som alltid när Bali ska försöka formulera sitt "jag"
), men nog måste även min hjärna
alltid försöka ligga steget före och det har jag nog "lärt den" lite för bra, eftersom jag först på senare år blivit alltmer medveten om det.
Jag har ju något knepigt vad gäller episodiskt minne, så jag kan ju egentligen inte skriva hur det var förr, men nu när jag "arbetar" med mig själv, inser jag ju ändå att jag fungerar på liknande sätt som beskrivs i tråden, även om mycket sker så snabbt att jag inte ens själv är medveten om det. (Ja, det blir snurr som sagt ... och då behöver ni ändå inte befinna er inuti min hjärna
)
Jag vet inte hur mycket åldern spelar in (är ju 44
), men det kanske i sig gör att jag blir alltmer sliten och tillsammans med min växande medvetenhet innebär det nog att jag inser hur mycket energi jag faktiskt lägger ner på att planera/försöka förutse framtiden och då helst in i minsta detalj.
Kan tyvärr inte som DiProgan skrev;
ignorerar alla fem miljoner möjliga utfall
utan behöver snarare försöka luska ut dessa utfall, eftersom för jag känner en sådan enorm skräck när jag inte även har tillgång till metod 2,3,4 ... för varje situation jag utsätts/utsätter mig för.
Detta har säkerligen dock mycket att göra med hur min uppväxt sett ut, jag har ju ingen AS - diagnos, så vad som är hönan eller ägget kan jag ju inte säga.
Skriver det här ändå, eftersom jag känner igen mig.
/Bali