Jag är gravid. Söker andra föräldrar med diagnosen.
Postat: 2018-01-04 16:29:47
Hej!
Jag och min man har alltid drömt om att få barn ihop,
Men vi vågade aldrig försöka.
Både samtalskontakter och mina egna föräldrar har tidigare avrått från att starta familj just på grund av min diagnos, att jag fortfarande har svårt att få ihop en fungerande vardag och är utan jobb.
Min mans främsta inkomst är det han får som anhörig stöd till mig.
Men nu har det blivit så att jag är gravid ändå, oplanerat ja, men verkligen välkommet.
Både jag och min man är oerhört lyckliga och vi känner inga tvivel på att vi kan klara av det här tillsammans.
Jag var nervös att berätta för mina föräldrar, men när de fick veta blev de också riktigt glada och de stöttar vårat beslut att behålla graviditeten.
Tyvärr bryts lyckan av ibland på grund av att jag också är skräckslagen.
Det tog lång tid för mig att acceptera att jag inte skulle bli Mamma, och nu när chansen har dykt upp så är jag så otroligt rädd för att förlora det lilla livet.
Jag är bara i vecka fem och vet att risken för misfall är stor under första trimestern.
Försöker så gott jag kan att glädjas och tänka positivt men det är svårt att inte oroa sig.
Som Aspergare har man ju också lite extra svårt att släppa tankar när de väl fastnat i huvudet.
Själva föräldraskapet känns så långt borta att jag har svårt att föreställa mig det.
Men det är klart att jag är nervös inför det också...
Speciellt efter alla välmenande råd om att jag borde avstå att skaffa barn.
Därför vore det jätte skönt att höra om andras erfarenheter, både om graviditet stadiet och hur det går att få till en fungerande rutin i hemmet under småbarnstiden.
Även tips och råd om avslappning eller hur man undviker att stressa upp sig för minsta lilla tecken på att något är på tok skulle verkligen uppskattas!
Tack så mycket för att ni orkade läsa hela den här textväggen.
Moderator: Tråden flyttad från Att leva som Aspergare.
Jag och min man har alltid drömt om att få barn ihop,
Men vi vågade aldrig försöka.
Både samtalskontakter och mina egna föräldrar har tidigare avrått från att starta familj just på grund av min diagnos, att jag fortfarande har svårt att få ihop en fungerande vardag och är utan jobb.
Min mans främsta inkomst är det han får som anhörig stöd till mig.
Men nu har det blivit så att jag är gravid ändå, oplanerat ja, men verkligen välkommet.
Både jag och min man är oerhört lyckliga och vi känner inga tvivel på att vi kan klara av det här tillsammans.
Jag var nervös att berätta för mina föräldrar, men när de fick veta blev de också riktigt glada och de stöttar vårat beslut att behålla graviditeten.
Tyvärr bryts lyckan av ibland på grund av att jag också är skräckslagen.
Det tog lång tid för mig att acceptera att jag inte skulle bli Mamma, och nu när chansen har dykt upp så är jag så otroligt rädd för att förlora det lilla livet.
Jag är bara i vecka fem och vet att risken för misfall är stor under första trimestern.
Försöker så gott jag kan att glädjas och tänka positivt men det är svårt att inte oroa sig.
Som Aspergare har man ju också lite extra svårt att släppa tankar när de väl fastnat i huvudet.
Själva föräldraskapet känns så långt borta att jag har svårt att föreställa mig det.
Men det är klart att jag är nervös inför det också...
Speciellt efter alla välmenande råd om att jag borde avstå att skaffa barn.
Därför vore det jätte skönt att höra om andras erfarenheter, både om graviditet stadiet och hur det går att få till en fungerande rutin i hemmet under småbarnstiden.
Även tips och råd om avslappning eller hur man undviker att stressa upp sig för minsta lilla tecken på att något är på tok skulle verkligen uppskattas!
Tack så mycket för att ni orkade läsa hela den här textväggen.
Moderator: Tråden flyttad från Att leva som Aspergare.