Jag är gravid. Söker andra föräldrar med diagnosen.

Alla frågor om Asperger i relation till barn och/eller föräldrarollen.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Jag är gravid. Söker andra föräldrar med diagnosen.

Inläggav Humla » 2018-01-04 16:29:47

Hej!

Jag och min man har alltid drömt om att få barn ihop,
Men vi vågade aldrig försöka.

Både samtalskontakter och mina egna föräldrar har tidigare avrått från att starta familj just på grund av min diagnos, att jag fortfarande har svårt att få ihop en fungerande vardag och är utan jobb.

Min mans främsta inkomst är det han får som anhörig stöd till mig.

Men nu har det blivit så att jag är gravid ändå, oplanerat ja, men verkligen välkommet.
Både jag och min man är oerhört lyckliga och vi känner inga tvivel på att vi kan klara av det här tillsammans.

Jag var nervös att berätta för mina föräldrar, men när de fick veta blev de också riktigt glada och de stöttar vårat beslut att behålla graviditeten.

Tyvärr bryts lyckan av ibland på grund av att jag också är skräckslagen.

Det tog lång tid för mig att acceptera att jag inte skulle bli Mamma, och nu när chansen har dykt upp så är jag så otroligt rädd för att förlora det lilla livet.

Jag är bara i vecka fem och vet att risken för misfall är stor under första trimestern.
Försöker så gott jag kan att glädjas och tänka positivt men det är svårt att inte oroa sig.

Som Aspergare har man ju också lite extra svårt att släppa tankar när de väl fastnat i huvudet.

Själva föräldraskapet känns så långt borta att jag har svårt att föreställa mig det.
Men det är klart att jag är nervös inför det också...
Speciellt efter alla välmenande råd om att jag borde avstå att skaffa barn.

Därför vore det jätte skönt att höra om andras erfarenheter, både om graviditet stadiet och hur det går att få till en fungerande rutin i hemmet under småbarnstiden.

Även tips och råd om avslappning eller hur man undviker att stressa upp sig för minsta lilla tecken på att något är på tok skulle verkligen uppskattas!

Tack så mycket för att ni orkade läsa hela den här textväggen.


Moderator: Tråden flyttad från Att leva som Aspergare.
Humla
 
Inlägg: 74
Anslöt: 2013-09-17

Jag är gravid. Söker andra föräldrar med diagnosen.

Inläggav rapchic » 2018-01-04 16:48:03

Det är jättemycket jobb att skaffa barn men det är också en stor lycka.

Du måste vara beredd på exemepelvis att det blir stora förändringar, att du kommer att få mycket mindre egentid, att oförutsedda saker kommer att ske hela tiden m.m.

Glöm inte att även om din man är frisk nu så kanske han inte alltid är det så planera in att du kanske kommer att få ta barnet till 100% ibland.

Tänk också på att vara föräldraledig räknas som ett jobb så har du någon sjuk/aktivitetsersättning så kommer den ifrågasättas och eventuellt dras in.

Sen fungerande rutin under småbarnsåren och senare är bara att glömma :D jag har helt enkelt lagt rutiner i saker jag gör istället för när och var jag gör dom. Var beredd på att behöva åka in på akuten mitt i natten, att inte få sova i några månader, att inte kunna göra någonting likt städning osv hemma ibland. Det är bara så det är. För mig hjälpte det att vi hade haft djur långt innan vi blev med barn. Djur är lite liknande om än en lightversion. Om kaninerna rymmer tex så kan man inte bara fortsätta matningsrutinen utan man måste fånga kaninen först så det var för mig ett bra sätt att öva på att bryta rutiner utan att världen går under.

Kom ihåg att ni är två och att det är okej att fuska ibland, inget barn dör av att äta varma mackor några gånger under en dålig period eller att det inte är fläckfritt hemma, sätt inte för höga krav på dig själv, det löser sig på något sätt :-)Happy

Ett annat tips, se till att ha bra stöd från barnets mor/farföräldrar. Att kunna ha dom där över en helg eller så kan göra mirakel med orken.
rapchic
 
Inlägg: 4283
Anslöt: 2008-02-22
Ort: Lycksele

Jag är gravid. Söker andra föräldrar med diagnosen.

Inläggav Humla » 2018-01-04 21:56:50

Tack så mycket för ditt svar rapchic!

Jag upptäckte nu att det fans ett subforum just för föräldrar på den här sidan, hade totalt missat det då jag startade min tråd ( som sagt lite virrig och stressad fortfarande ).

Ditt svar var väldigt lugnande att läsa, jag känner mig absolut motiverad att få det här att funka för oss allihopa, och det hjälper verkligen att höra både om det svåra och det trevliga som du beskriver.
Även med sådant jag bör vara beredd på och kanske träna på.
Jag har alltid haft hundar i mitt liv så jag har erfarenhet att ha ansvar och ta hand om dem.
De har alla levt mycket länge och varit friska och glada så det känns ju positivt.

Blev också inspirerad av att du är egenföretagare, det är något jag hoppas kunna få till så småning om.
Humla
 
Inlägg: 74
Anslöt: 2013-09-17

Jag är gravid. Söker andra föräldrar med diagnosen.

Inläggav Richard » 2018-01-04 22:17:35

Jag vet att min tjej jättegärna vill ha barn. Men jag är tveksam till om jag skulle klara det... Jag är sjukpensionär, o min tjej söker jobb. Jag är rädd att hon ska lämna mig, o se ner på mig när hon jobbar o jag går hemma.

Men kanske det skulle kunna förändra mitt liv om vi fick barn? Mycket ansvar blir det.

Vi har i.a.f. aldrig nått skydd... Så det kan hända när som helst... Men jag tar en enorm risk, eller chans?
Richard
 
Inlägg: 1623
Anslöt: 2005-10-12
Ort: Ängelholm

Jag är gravid. Söker andra föräldrar med diagnosen.

Inläggav Flinta » 2018-01-04 22:23:18

Om man är osäker kan man testa vara barnvakt.
Flinta
 
Inlägg: 4244
Anslöt: 2007-07-21

Jag är gravid. Söker andra föräldrar med diagnosen.

Inläggav rapchic » 2018-01-04 23:03:14

Flinta skrev:Om man är osäker kan man testa vara barnvakt.

Det visar däremot inte alls hur det är att ha barn för när man passat barnet i några timmar så får man gå hem och vila, man har inte dålig sömn i några år, får stå ut med timmar och åter timmar av skrik varje dag och sedan försöka klämma in jobb, hem och egen tid där när man kan.

En liten aning kanske men det är inte nära. Då är faktiskt att ha ansvar för ett el flera djur 24/7 mer likt tycker jag även om djur är mycket mycket enklare
rapchic
 
Inlägg: 4283
Anslöt: 2008-02-22
Ort: Lycksele

Jag är gravid. Söker andra föräldrar med diagnosen.

Inläggav Truls » 2018-01-05 2:42:31

Grattis till graviditeten!

Jag har två döttrar som nu är 11 och nio år. Jag hade ännu inte fått min diagnos när de föddes. Däremot skulle jag idag beskriva att mina barn på något sätt blev som mitt specialintresse. Allt mitt fokus har legat på dem sen de kom. Det har absolut varit svårt men samtidigt också väldigt roligt. Min lilla familj är verkligen de enda som jag fullt ut kan vara mig själv med. De är de första som jag har känt riktig samhörighet med. Mina barn kan jag dessutom läsa av och förstå på ett helt annorlunda sätt än resten av världen.

Det som jag kan konstatera så här i efterhand är att min förmåga att arbeta minskade när barnen kom. Min energi räcker helt enkelt inte till för allt vilket jag tycker är väldigt ledsamt. Jag körde dessvärre bara på och drog till slut på mig en allvarlig utmattningsdepression (som ledde till utredning och diagnos).

Jag har sedan diagosen fått mycket hjälp från habiliteringen med att strukturera om mitt liv så att jag klarar av det. Jag klarar dock bara arbete på halvtid.

Det jag tycker har varit viktigast för mig är att verkligen försöka planera in mycket "luft" i tillvaron. Som rapchic beskriver så händer hela tiden oförutsedda saker när man har barn. Därtill tillkommer också en mängd extra aktiviteter som är svåra att välja bort utan att barnen blir lidande. Alla extra aktiviteter så som föräldramöten, lussefika på förskolan, läkarbesök, lekdater och liknande tar otroligt mycket energi från mig. Jag behöver hela tiden säkerställa att jag får tillräckligt med återhämtning för att klara av livet med barn. Ju mer trötthet jag samlar på mig desto sämre hanterar jag situationer som uppstår. Om jag inte sätter stopp drar jag på mig ytterligare depressioner.

Jag har, utifrån stöd och råd från habiliteringen, börjat göra scheman för två veckor i taget. Då ser jag till att boka in minst lika mycket tid för återhämtning (tex skogspromenad, läsa, sovmorgon etc) som för olika måsten. Om jag ser på schemat att jag närmar mig gränsen för vad jag hanterar så ber jag min man och min mamma om hjälp redan innan katastrofen är ett faktum. Min man tar alltså mer ansvar i hemmet än mig och min mamma hjälper mig ofta. Jag är beroende av dem för att kunna vara en bra mamma.

Om jag hade vetat vad jag vet idag om min diagnos och om att ha barn när jag blev gravid hade jag diskuterat med min man och mina föräldrar redan i förväg hur mycket de är villiga att avlasta och hjälpa. Om jag hade blivit erbjuden så mycket stöd och uppbackning som jag faktiskt får så hade jag definitivt gjort valet att skaffa barn.

Jag är såklart medveten om att man aldrig kan vara säker på hur livet blir även om man planerar för bra stöd och uppbackning innan man skaffar barn. Jag tänker dock att det i någon mån är så för alla och att man genom att vara beredd att be om hjälp när man inte själv räcker till ändå kan ge sina barn ett bra liv.
Truls
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2016-06-22

Jag är gravid. Söker andra föräldrar med diagnosen.

Inläggav Flinta » 2018-01-05 12:03:17

rapchic skrev:
Flinta skrev:Om man är osäker kan man testa vara barnvakt.

Det visar däremot inte alls hur det är att ha barn för när man passat barnet i några timmar så får man gå hem och vila, man har inte dålig sömn i några år, får stå ut med timmar och åter timmar av skrik varje dag och sedan försöka klämma in jobb, hem och egen tid där när man kan.

En liten aning kanske men det är inte nära. Då är faktiskt att ha ansvar för ett el flera djur 24/7 mer likt tycker jag även om djur är mycket mycket enklare


Min idé är att det första man kan göra om man inte gjort det är att vara barnvakt för att se om man har några förutsättningar och intresse för föräldraskap. Ursäkta om jag var otydlig.

Min vän testade att vara au pair ett år och familjen hade många barn som hon hade ett stor ansvar för även om det ansvaret inte kan jämföras med föräldrarollen. Föräldraskap är ett livslångt ansvar.
Flinta
 
Inlägg: 4244
Anslöt: 2007-07-21

Jag är gravid. Söker andra föräldrar med diagnosen.

Inläggav Humla » 2018-01-05 19:34:24

Tack så mycket Truls!

Detta har redan totalt tagit över alla mina andra intressen och tankar.

Det betyder jätte mycket för mig att läsa era erfarenheter och råd.
Jag känner mig super motiverad och glad och otålig!


Men är fortfarande så himla rädd att det aldrig kommer att födas.
Det känns så overkligt och otroligt att jag inte kan tro på det.

Trots den enorma lyckan kan jag inte låta bli att oroa mig för att så fort vi går till doktorn kommer de säga att något är fel.
Eller att stickan visade falskt positivt av någon anledning och att jag bara inbillat mig allt.

Så fort jag mår bra fysiskt blir jag vettskrämd att symptomen försvunnit för gott och att det skett ett misfall utan blod ( för det läste jag att det kan hända, önskar att jag aldrig gjort det. )

Jag mår bara psykiskt bra när jag mår fysiskt dåligt ( alltså illamående eller värk i brösten )

Känner mig jätte töntig.
Humla
 
Inlägg: 74
Anslöt: 2013-09-17

Jag är gravid. Söker andra föräldrar med diagnosen.

Inläggav Humla » 2018-01-05 19:37:35

Richard skrev:Jag vet att min tjej jättegärna vill ha barn. Men jag är tveksam till om jag skulle klara det... Jag är sjukpensionär, o min tjej söker jobb. Jag är rädd att hon ska lämna mig, o se ner på mig när hon jobbar o jag går hemma.

Men kanske det skulle kunna förändra mitt liv om vi fick barn? Mycket ansvar blir det.

Vi har i.a.f. aldrig nått skydd... Så det kan hända när som helst... Men jag tar en enorm risk, eller chans?


Jag tror inte att hon skulle se ner på dig alls för att du stannar hemma, speciellt om ni får barn.
Om jag jobbade skulle jag absolut vilja att min man var hemma med barnet, det skulle kännas tryggt.
Humla
 
Inlägg: 74
Anslöt: 2013-09-17

Jag är gravid. Söker andra föräldrar med diagnosen.

Inläggav rapchic » 2018-01-05 20:26:50

Humla skrev:Tack så mycket Truls!

Detta har redan totalt tagit över alla mina andra intressen och tankar.

Det betyder jätte mycket för mig att läsa era erfarenheter och råd.
Jag känner mig super motiverad och glad och otålig!


Men är fortfarande så himla rädd att det aldrig kommer att födas.
Det känns så overkligt och otroligt att jag inte kan tro på det.

Trots den enorma lyckan kan jag inte låta bli att oroa mig för att så fort vi går till doktorn kommer de säga att något är fel.
Eller att stickan visade falskt positivt av någon anledning och att jag bara inbillat mig allt.

Så fort jag mår bra fysiskt blir jag vettskrämd att symptomen försvunnit för gott och att det skett ett misfall utan blod ( för det läste jag att det kan hända, önskar att jag aldrig gjort det. )

Jag mår bara psykiskt bra när jag mår fysiskt dåligt ( alltså illamående eller värk i brösten )

Känner mig jätte töntig.


När jag hade min andra graviditet (första började med missfall) så kändes det bättre genom att läsa på och även undvika vissa saker (som koffein) helt första trimestern men helt utan oro blev vi såklart inte och jag älskade inte barnet lika tidigt heller (första älskade jag direkt).

Ett tips är att ha nära kontakt med familjen eller vänner första tiden. Om det skulle gå fel så är det gudasänt att kunna få stöd direkt.

Däremot så är det ju större chans att det inte blir missfall än att det blir det, kom ihåg det
rapchic
 
Inlägg: 4283
Anslöt: 2008-02-22
Ort: Lycksele

Jag är gravid. Söker andra föräldrar med diagnosen.

Inläggav Humla » 2018-01-05 20:45:07

rapchic skrev:
När jag hade min andra graviditet (första började med missfall) så kändes det bättre genom att läsa på och även undvika vissa saker (som koffein) helt första trimestern men helt utan oro blev vi såklart inte och jag älskade inte barnet lika tidigt heller (första älskade jag direkt).

Ett tips är att ha nära kontakt med familjen eller vänner första tiden. Om det skulle gå fel så är det gudasänt att kunna få stöd direkt.

Däremot så är det ju större chans att det inte blir missfall än att det blir det, kom ihåg det


Beklagar förlusten :(
Vad skönt att ni fick behålla den andra graviditeten.

Det låter som en bra strategi.
Vi tänkte berätta för våra närmsta vänner på Söndag.

Tack för dina kommentarer i den här tråden, det hjälper verkligen!
Humla
 
Inlägg: 74
Anslöt: 2013-09-17

Jag är gravid. Söker andra föräldrar med diagnosen.

Inläggav Zaqve » 2018-01-05 22:52:58

Jag har ett barn på 21 månader. Hade jag förstått hur krävande ett barn kunde vara hade jag sett till att bli steriliserad. Min sambo älskar dock att ha barn, men han jobbar mer än mig...
Zaqve
Ny medlem
 
Inlägg: 3
Anslöt: 2017-12-31

Jag är gravid. Söker andra föräldrar med diagnosen.

Inläggav Humla » 2018-01-06 17:04:35

Zaqve skrev:Jag har ett barn på 21 månader. Hade jag förstått hur krävande ett barn kunde vara hade jag sett till att bli steriliserad. Min sambo älskar dock att ha barn, men han jobbar mer än mig...


Förstår att det är extremt mycket jobb och tar över ens liv totalt.
Jag kommer troligtvis också känna mig less flera gånger i framtiden.

Men just nu känns det som om jag skulle kunna gå genom eld och vatten för den här ungen ( tekniskt sett är det väl ett embryo och inget barn ännu ).

Byta de äckligaste blöjorna, bli nerkräkt, biten och sparkad och ändå vara totalt överlycklig.

Bara jag får behålla den. Ska på läkarbesök den 10e och hoppas att få lugnande besked.
Humla
 
Inlägg: 74
Anslöt: 2013-09-17

Jag är gravid. Söker andra föräldrar med diagnosen.

Inläggav rapchic » 2018-01-06 18:40:21

Humla skrev:
Zaqve skrev:Jag har ett barn på 21 månader. Hade jag förstått hur krävande ett barn kunde vara hade jag sett till att bli steriliserad. Min sambo älskar dock att ha barn, men han jobbar mer än mig...


Förstår att det är extremt mycket jobb och tar över ens liv totalt.
Jag kommer troligtvis också känna mig less flera gånger i framtiden.

Men just nu känns det som om jag skulle kunna gå genom eld och vatten för den här ungen ( tekniskt sett är det väl ett embryo och inget barn ännu ).

Byta de äckligaste blöjorna, bli nerkräkt, biten och sparkad och ändå vara totalt överlycklig.

Bara jag får behålla den. Ska på läkarbesök den 10e och hoppas att få lugnande besked.

Du kommer att vilja kasta ut ungen ibland till och med men det är helt naturligt och det är helt naturligt att inte alltid vara överlycklig.

Visst du kommer vara överlycklig ibland men tro inte att du kommer att vara det alltid för då blir det nog bara jobbigare
rapchic
 
Inlägg: 4283
Anslöt: 2008-02-22
Ort: Lycksele

Jag är gravid. Söker andra föräldrar med diagnosen.

Inläggav Humla » 2018-01-06 20:22:10

Det förstår jag och är beredd på.

Bara beskrev känslorna jag går igenom just nu :)
Humla
 
Inlägg: 74
Anslöt: 2013-09-17

Jag är gravid. Söker andra föräldrar med diagnosen.

Inläggav Truls » 2018-01-07 2:49:57

Ja puh vad less man varit ibland... Min första dotter var en riktig liten skrikhals som aldrig sov. Jag önskar att jag inte hade varit så envis och "duktig" då utan faktiskt tackat ja till min mans och min mammas erbjudande om att ta några nätter. Jag vet inte alls varför jag kände att jag måste klara allt själv.

Idag tänker jag mer att jag kan vara den bästa mamman för mina barn om jag faktiskt ber om och tar emot hjälp när jag känner att något blir för mycket.
Truls
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2016-06-22

Jag är gravid. Söker andra föräldrar med diagnosen.

Inläggav Humla » 2018-01-20 1:14:31

Just nu mår jag pyton.
Kan inte sova pga illamåendet och ömmande kroppsdelar.

Längtar tills jag kan känna bäbisen därinne.
Just nu känns det bara som ett dåligt fall av gaser i magen, haha
Humla
 
Inlägg: 74
Anslöt: 2013-09-17

Jag är gravid. Söker andra föräldrar med diagnosen.

Inläggav Solblomma » 2018-03-23 14:41:04

Humla skrev:Just nu mår jag pyton.
Kan inte sova pga illamåendet och ömmande kroppsdelar.

Längtar tills jag kan känna bäbisen därinne.
Just nu känns det bara som ett dåligt fall av gaser i magen, haha


Hur går det för dig?
Solblomma
 
Inlägg: 302
Anslöt: 2018-03-10
Ort: Halland

Återgå till Barn och föräldraskap



Logga in