Är det ok att klippa andra barns hår?
Postat: 2015-07-14 6:28:01
Saken är ju den att när barn är riktigt små så har man som förälder full rätt att göra bedömningen om vilket utseende ens barn ska ha. Det ingår i föräldrarollen att vårda barnet på det sätt man instinktivt tror är det bästa för barnet.
För att vara extra tydlig citerar jag vad jag sa till mitt boendestöd: "Jag skiter fullständigt i om min dotter en dag börjar klä sig i jeansvästar, snaggar håret, plingar på dörren och kommer hem, hållandes om någon Kim som hon presenterar som sin nya flickvän; men så länge som hon är inkapabel till att förstå hur man klär sig och varför det är fördelaktigt att inte använda jordnötssmör som hårinpackning tar jag mig faktiskt friheten att fritt bestämma hur hon ska se ut, simpelt nog för att det är min plikt att vägleda henne och hjälpa henne, på de sätt som jag tror är de bästa."
För att lugna folk kan jag meddela att vi nyligen lät henne få en tröja som jag personligen tyckte var skitful. Det var fullt med katter på den och till och med Farmor sa att de såg "mordiska" ut. Men avkomman älskar ju djur och eftersom att hon betedde sig väl, pekade, log, jamade och gärna ville känna på tyget, men utan att girigt roffa åt sig tröjan, så fick hon den. Vi har en väldigt strikt uppfostran på vår pruttmaskin och sedan ca 6 månaders ålder har hon ALDRIG fått någonting när hon skrikit (undantaget gos, mat och nya blöjor). Resultatet? En avkomma som alltid beter sig väl, som ger upp snabbt efter några gnälliga tjatförsök med kastade prylar och bebis på golvet, på mage, skrikandes. Jag brukar säga "Det är helt okej att vara arg. Man kan bli jättearg när man inte får vissa saker. Men mamma tycker att du ska komma hit och kramas istället". Och tadaa så kommer hon, kramar mig och möjligtvis åter pekar på det hon ville ha, varpå jag säger "nej", hon gör ett klagoläte, följt av att hon omfamnar mig och håller i mitt nackhår och smaskar högljutt med nappen. Hon är så söt och snäll.
För att vara extra tydlig citerar jag vad jag sa till mitt boendestöd: "Jag skiter fullständigt i om min dotter en dag börjar klä sig i jeansvästar, snaggar håret, plingar på dörren och kommer hem, hållandes om någon Kim som hon presenterar som sin nya flickvän; men så länge som hon är inkapabel till att förstå hur man klär sig och varför det är fördelaktigt att inte använda jordnötssmör som hårinpackning tar jag mig faktiskt friheten att fritt bestämma hur hon ska se ut, simpelt nog för att det är min plikt att vägleda henne och hjälpa henne, på de sätt som jag tror är de bästa."
För att lugna folk kan jag meddela att vi nyligen lät henne få en tröja som jag personligen tyckte var skitful. Det var fullt med katter på den och till och med Farmor sa att de såg "mordiska" ut. Men avkomman älskar ju djur och eftersom att hon betedde sig väl, pekade, log, jamade och gärna ville känna på tyget, men utan att girigt roffa åt sig tröjan, så fick hon den. Vi har en väldigt strikt uppfostran på vår pruttmaskin och sedan ca 6 månaders ålder har hon ALDRIG fått någonting när hon skrikit (undantaget gos, mat och nya blöjor). Resultatet? En avkomma som alltid beter sig väl, som ger upp snabbt efter några gnälliga tjatförsök med kastade prylar och bebis på golvet, på mage, skrikandes. Jag brukar säga "Det är helt okej att vara arg. Man kan bli jättearg när man inte får vissa saker. Men mamma tycker att du ska komma hit och kramas istället". Och tadaa så kommer hon, kramar mig och möjligtvis åter pekar på det hon ville ha, varpå jag säger "nej", hon gör ett klagoläte, följt av att hon omfamnar mig och håller i mitt nackhår och smaskar högljutt med nappen. Hon är så söt och snäll.