Lilla Gumman skrev:Hej!
Jag har alltid velat ha barn, som sagt. Men redan i yngre tonåren blev jag matad av mina föräldrar att jag inte skulle skaffa barn. Jag fick höra alla nackdelar men inga fördelar. De sa att de inte ville bli föräldrar på gamla dagar, och trodde inte alls att jag skulle klara av att sköta barnet utan att de skulle få uppfostra det.
Nu har jag en man som inte vill ha barn med mig. Och efter diskussioner har jag kommit fram till att jag kanske får svårt att prioritera bort allt jag gör i dag och lägga 100% av energin på barnet, hemmet och mannen. Kommer socialen att lägga sig i? Kommer vi att orka ha det dammfritt och undanplockat hemma jämt, och särskilt när soctanterna kommer för att kolla om jag är en lämplig mamma.
Svåra frågor. Och nu är jag 33 år, klockan tickar och det förefaller mig som otroligt att jag ska kunna bli gravid även om jag slutar med p-pillren. Ibland när jag ser andra föräldrar tycker jag de beter sig korkat, ibland förstår inte föräldrarna sina barn och det känns som om jag skulle ha förstått just det barnet i den situationen så mycket bättre.
Hälsningar
Lilla Gumman
Jag har funderat mycket på om jag skall skaffa barn. Inte för att jag har någon att skaffa dem med, men ifall jag klarar av det. Jag tror det är lite det du undrar över.
Jag testade mig själv. Först skötte jag om mina blommor. När jag klarade av det så skaffade jag fiskar och sedemera krabbor. Jag klarade av det också. Mycket bra, för jag fick krabborna att föröka sig.
När jag såg att jag fixade att ta hand om dem, så skaffade jag en hund. Mina föräldrar är lite en livlina. För när jag går in i en depression så klarar jag inte att ta hand om mig själv. Jag sätter min hund före mig. Och jag går ut med honom och ger han mat, men när jag är dålig så orkar jag inte att göra mat till mig själv. Så då åker vi till mina föräldrar några veckor så att jag kan komma i gängor igen.
Om jag skaffar mig en flickvän, vilket är nästa steg, så hoppas jag att hon skall kunna vara ett kompliment till mig. Så att jag när jag mår dåligt, får mer hjälp därhemma, så att vi själva klarar av att ta hand om varandra.
Om man sedan skaffar barn, vilket jag nog skulle vilja, så måste man veta att förhållandet klarar av de dåliga perioderna först. Och att man har en utväg om något går galet.
Som jag förstod det så var dina föräldrar inte så glada i att ta hand om barn. Men din mans föräldrar kanske är mer förstående och är berädda att hjälpa till om det vid tillfälle går snett.
Sedan är det väl så här, att mannen måste delta i barnet. Det skall inte krävas att man lägger ner 100 % på barnet, hemmet och mannen. För man måste ha några % för att lagra upp energi så att man klarar av sig själv.
Vad krävs för att man skall skaffa barn?
Man skall kunna ta hand om dem, ge dem trygghet, kärlek, mat, någonstans att sova och uppfostran. Se till så att de är rena. Men det krävs inte att man skall vara en supermamma eller pappa. Många sättet upp stora krav på att föräldrar skall klara av så mycket, och ofta vill man utåt sett verka perfekt. Men föräldrar har det oftast inte det perfekt. Och ingen tar barnen från dem.
Det viktigaste för att ett barn skall må bra är att föräldrarna är trygga och mår bra. Man kan inte må bra om man lägger 100 % varje dag. Det är inte rimligt. Man kanske skall lägga 80 %. Men det krävs att det är två i förhållandet för att det skall fungera. Och båda måste vara beredda att lägga 80 % för att det skall gå bra. Om du har en man som inte är intresserad av att skaffa barn, så är han kanske inte så intresserad av att hjälpa till om du skaffar barn. Detta måste du veta innan, så du vet hur mycket hjälp du kan få av din man.
Nu har jag skrivit mycket igen. Hoppas att något varit till hjälp.