Skaffa barn när man har AS?

Alla frågor om Asperger i relation till barn och/eller föräldrarollen.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Skaffa barn när man har AS?

Inläggav Lilla Gumman » 2007-10-13 20:32:08

Hej!

Jag har inte barn, men jag har alltid velat ha.

Jag tror att AS är ärftligt och vill inte föda barn som troligen får AS. Min man har AS också och det ökar ju risken ännu mer. Dessutom klarar jag inte av att jobba och kan bara med nöd och näppe sköta hemmet. Kommer inte att kunna försörja ett barn med min förtidspension. Jo, vi kommer säkert att kunna ge barnet mat och vi får ju barnbidrag till kläder. Men barnet ska ju också ha pengar till fritidsaktivteter, skridskor, skidor, skolutflykter, lördágsgodis och allt annat som hör till.

Men jag vet hur jag skulle uppfostra ett barn och ibland kan det kännas väldigt sorgligt att jag inte kan få barn för att jag har AS.

Så vad har ni för tankar, ni som redan är färäldrar. Är det extra jobbigt på grund av ert AS? Hur klarar ni ekonomin? Skulle ni avråda en person med AS från att skaffa barn?

Hälsningar

Lilla Gumman
Senast redigerad av Lilla Gumman 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
Lilla Gumman
 
Inlägg: 5451
Anslöt: 2007-08-01
Ort: Ludvika

Re: Barn när man har AS

Inläggav ufo » 2007-10-13 20:41:46

Lilla Gumman skrev:Skulle ni avråda en person med AS från att skaffa barn?

Jag vill absolut inte avråda.

Alla människor har sina brister ingen är perfekt. Självklart så har vi med AS en viss typ av problem, men NT-folk har sina problem och det jämnar ut sig.

Det enda som jag anser viktigt i frågan om man skall skaffa barn är om man vill ha barn.
Senast redigerad av ufo 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
ufo
 
Inlägg: 4368
Anslöt: 2007-06-23
Ort: En liten bit utanför skogen.

Inläggav Flawed » 2007-10-13 20:43:53

Barn låter mycket har jag hört.
Senast redigerad av Flawed 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
Flawed
Inaktiv
 
Inlägg: 3881
Anslöt: 2007-05-04

Inläggav Lilla Gumman » 2007-10-13 20:56:02

Hej!

Jag har alltid velat ha barn, som sagt. Men redan i yngre tonåren blev jag matad av mina föräldrar att jag inte skulle skaffa barn. Jag fick höra alla nackdelar men inga fördelar. De sa att de inte ville bli föräldrar på gamla dagar, och trodde inte alls att jag skulle klara av att sköta barnet utan att de skulle få uppfostra det.

Nu har jag en man som inte vill ha barn med mig. Och efter diskussioner har jag kommit fram till att jag kanske får svårt att prioritera bort allt jag gör i dag och lägga 100% av energin på barnet, hemmet och mannen. Kommer socialen att lägga sig i? Kommer vi att orka ha det dammfritt och undanplockat hemma jämt, och särskilt när soctanterna kommer för att kolla om jag är en lämplig mamma.

Svåra frågor. Och nu är jag 33 år, klockan tickar och det förefaller mig som otroligt att jag ska kunna bli gravid även om jag slutar med p-pillren. Ibland när jag ser andra föräldrar tycker jag de beter sig korkat, ibland förstår inte föräldrarna sina barn och det känns som om jag skulle ha förstått just det barnet i den situationen så mycket bättre.

Hälsningar

Lilla Gumman
Senast redigerad av Lilla Gumman 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
Lilla Gumman
 
Inlägg: 5451
Anslöt: 2007-08-01
Ort: Ludvika

Inläggav Tonzon » 2007-10-17 12:21:16

Lilla Gumman skrev:Hej!

Jag har alltid velat ha barn, som sagt. Men redan i yngre tonåren blev jag matad av mina föräldrar att jag inte skulle skaffa barn. Jag fick höra alla nackdelar men inga fördelar. De sa att de inte ville bli föräldrar på gamla dagar, och trodde inte alls att jag skulle klara av att sköta barnet utan att de skulle få uppfostra det.

Nu har jag en man som inte vill ha barn med mig. Och efter diskussioner har jag kommit fram till att jag kanske får svårt att prioritera bort allt jag gör i dag och lägga 100% av energin på barnet, hemmet och mannen. Kommer socialen att lägga sig i? Kommer vi att orka ha det dammfritt och undanplockat hemma jämt, och särskilt när soctanterna kommer för att kolla om jag är en lämplig mamma.

Svåra frågor. Och nu är jag 33 år, klockan tickar och det förefaller mig som otroligt att jag ska kunna bli gravid även om jag slutar med p-pillren. Ibland när jag ser andra föräldrar tycker jag de beter sig korkat, ibland förstår inte föräldrarna sina barn och det känns som om jag skulle ha förstått just det barnet i den situationen så mycket bättre.

Hälsningar

Lilla Gumman


Jag har funderat mycket på om jag skall skaffa barn. Inte för att jag har någon att skaffa dem med, men ifall jag klarar av det. Jag tror det är lite det du undrar över.
Jag testade mig själv. Först skötte jag om mina blommor. När jag klarade av det så skaffade jag fiskar och sedemera krabbor. Jag klarade av det också. Mycket bra, för jag fick krabborna att föröka sig.
När jag såg att jag fixade att ta hand om dem, så skaffade jag en hund. Mina föräldrar är lite en livlina. För när jag går in i en depression så klarar jag inte att ta hand om mig själv. Jag sätter min hund före mig. Och jag går ut med honom och ger han mat, men när jag är dålig så orkar jag inte att göra mat till mig själv. Så då åker vi till mina föräldrar några veckor så att jag kan komma i gängor igen.

Om jag skaffar mig en flickvän, vilket är nästa steg, så hoppas jag att hon skall kunna vara ett kompliment till mig. Så att jag när jag mår dåligt, får mer hjälp därhemma, så att vi själva klarar av att ta hand om varandra.

Om man sedan skaffar barn, vilket jag nog skulle vilja, så måste man veta att förhållandet klarar av de dåliga perioderna först. Och att man har en utväg om något går galet.
Som jag förstod det så var dina föräldrar inte så glada i att ta hand om barn. Men din mans föräldrar kanske är mer förstående och är berädda att hjälpa till om det vid tillfälle går snett.

Sedan är det väl så här, att mannen måste delta i barnet. Det skall inte krävas att man lägger ner 100 % på barnet, hemmet och mannen. För man måste ha några % för att lagra upp energi så att man klarar av sig själv.

Vad krävs för att man skall skaffa barn?
Man skall kunna ta hand om dem, ge dem trygghet, kärlek, mat, någonstans att sova och uppfostran. Se till så att de är rena. Men det krävs inte att man skall vara en supermamma eller pappa. Många sättet upp stora krav på att föräldrar skall klara av så mycket, och ofta vill man utåt sett verka perfekt. Men föräldrar har det oftast inte det perfekt. Och ingen tar barnen från dem.

Det viktigaste för att ett barn skall må bra är att föräldrarna är trygga och mår bra. Man kan inte må bra om man lägger 100 % varje dag. Det är inte rimligt. Man kanske skall lägga 80 %. Men det krävs att det är två i förhållandet för att det skall fungera. Och båda måste vara beredda att lägga 80 % för att det skall gå bra. Om du har en man som inte är intresserad av att skaffa barn, så är han kanske inte så intresserad av att hjälpa till om du skaffar barn. Detta måste du veta innan, så du vet hur mycket hjälp du kan få av din man.

Nu har jag skrivit mycket igen. Hoppas att något varit till hjälp. :-)176
Senast redigerad av Tonzon 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
Tonzon
 
Inlägg: 334
Anslöt: 2007-09-25
Ort: Ljungby Småland

Inläggav ufo » 2007-10-17 20:38:29

Kan tillägga att jag när min dotter var mellan 3-7 år stod själv ensam. Att jag då inte visste om AS men det gick vägen.
Visserligen skulle det säkert gått bättre om någon visat mig helheten men jag hittade min väg igenom det där.
Idag är hon 11 år och fungerar mycket bra som person så någon större skada har hon inte tagit.

Att AS skulle vara hindret är felaktigt.
Visst barn tar mycket energi i anspråk, men det gör ingenting för vet ni vad? De ger energi tillbaka.

Flawed:
Jo de kan höras en hel del men nervös blir man när de tystnar :D
Senast redigerad av ufo 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
ufo
 
Inlägg: 4368
Anslöt: 2007-06-23
Ort: En liten bit utanför skogen.

Inläggav Pemer » 2007-10-17 20:49:43

Alltid velat ha, och inte har jag ändrat mig för att jag fått diagnos. Kunde man möta en tjej i samma läge och med samma inställning som Lilla Gumman eller så, så...
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
Pemer
 
Inlägg: 13549
Anslöt: 2007-02-08
Ort: Grödinge

Inläggav weasley » 2007-10-17 21:08:36

Varför i allan dar skulle man inte kunna skaffa barn om man har AS? Vill man ha en unge så är det väl bara nuppa på! Att man är medveten om sina begränsningar är väl bara positivt, för det gör att man är extra försiktig om sin efterlängtade lillknådd.

Och är man sån där renrasighetsmänniska som tänker att man ska hålla människosläktet rent från avfällingar, aspergare och andra normbefriade personer, så kan man ju alltid adoptera.
Senast redigerad av weasley 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
weasley
 
Inlägg: 10033
Anslöt: 2007-04-18
Ort: eth0

Inläggav ufo » 2007-10-17 21:10:54

Pemer skrev:Alltid velat ha, och inte har jag ändrat mig för att jag fått diagnos. Kunde man möta en tjej i samma läge och med samma inställning som Lilla Gumman eller så, så...

:-)099
Senast redigerad av ufo 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
ufo
 
Inlägg: 4368
Anslöt: 2007-06-23
Ort: En liten bit utanför skogen.

Inläggav tahlia » 2007-10-18 8:05:10

Om man har AS och har en tendens att drutta ned i depressioner tycker jag inte det är ansvarigt att skaffa barn. Man gör dem så illa, för de förstår inte varför man blir sådär "konstig" och inte kan sköta saker som förut.
Dessutom undrar jag i mitt stilla sinne om ni alla tycker ni har mått fantastiskt bra och aldrig haft några bekymmer alls till följd av er AS. Om inte så undrar jag hur man med gott samvete kan utsätta sitt barn för att få AS och således samma helvete som man har själv.

Det är inte att bara skaffa barn. Det som händer när man får barn är att barnen kommer först i alla lägen. Själv hamnar du långt ned på listan, och om du inte ens får lite samvetskval vid tanken på att skaffa barn fast du kan rasa ned i en depression eller för att risken finns att de får det skitjobbigt ibland, då har du inte satt barnen först.

Nu lär det väl bli ramakskri, och ni är mycket välkommen att få mig att ändra åsikt, men detta är vad jag anser just nu,
Senast redigerad av tahlia 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
tahlia
 
Inlägg: 10779
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

Inläggav ufo » 2007-10-18 8:39:23

tahlia skrev:Om man har AS och har en tendens att drutta ned i depressioner tycker jag inte det är ansvarigt att skaffa barn. Man gör dem så illa, för de förstår inte varför man blir sådär "konstig" och inte kan sköta saker som förut.
Dessutom undrar jag i mitt stilla sinne om ni alla tycker ni har mått fantastiskt bra och aldrig haft några bekymmer alls till följd av er AS. Om inte så undrar jag hur man med gott samvete kan utsätta sitt barn för att få AS och således samma helvete som man har själv.

Det är inte att bara skaffa barn. Det som händer när man får barn är att barnen kommer först i alla lägen. Själv hamnar du långt ned på listan, och om du inte ens får lite samvetskval vid tanken på att skaffa barn fast du kan rasa ned i en depression eller för att risken finns att de får det skitjobbigt ibland, då har du inte satt barnen först.

Nu lär det väl bli ramakskri, och ni är mycket välkommen att få mig att ändra åsikt, men detta är vad jag anser just nu,

Depressioner hör visserligen lite till AS, men i mitt fall försvann depressionerna helt efter diagnos, så jag ser att depressionerna är en effekt av att min värld och omvärldens verklighet inte var kompatibla.

Att barn far illa när en förälder mår kasst är ett faktum, men alla människor mår kasst ibland, det är inget vi med AS har patent på. Dessutom så gör diagnosen att man har möjlighet att få kompetent hjälp. Det räcker långt att en kontaktperson kommer och hälsar på en gång i veckan tex.

Nu när jag börjar förlika mig med min AS så är det snarare något jag är stolt över. En egenskap jag gärna skulle se att mina barn får.

Att ett barn får upp och nedgångar i sin uppväxt hör till, de går inte sönder. Man skall inte tro att barn är porslinsdockor.
Senast redigerad av ufo 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
ufo
 
Inlägg: 4368
Anslöt: 2007-06-23
Ort: En liten bit utanför skogen.

Inläggav tahlia » 2007-10-18 10:52:57

ufo skrev:Nu när jag börjar förlika mig med min AS så är det snarare något jag är stolt över. En egenskap jag gärna skulle se att mina barn får.

Att ett barn får upp och nedgångar i sin uppväxt hör till, de går inte sönder. Man skall inte tro att barn är porslinsdockor.


Att försvara att låta sitt barn må dåligt med att "man skall inte tro att barn är porslinsdockor" är ett våldsamt egoistiskt uttalande.

Vidare säger du alltså att du är stolt över att vara handikappad och ser gärna att dina barn också blir handikappade.
Vem är det som säger att dina barn kommer att må lika bra som du påstår att du gör? Vem är det som säger att de inte kommer att tycka AS är ett rent helvete. Är du beredd att ta den chansen? Att skaffa barn är det mest egoistiska man kan göra. Man skaffar barn bara för att man vill ha dem. Men hur man kan vilja att de skall behöve leva sitt liv med ett handikapp övergår mitt förstånd.
Senast redigerad av tahlia 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
tahlia
 
Inlägg: 10779
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

Inläggav weasley » 2007-10-18 13:10:01

tahlia skrev:Att försvara att låta sitt barn må dåligt med att "man skall inte tro att barn är porslinsdockor" är ett våldsamt egoistiskt uttalande.

Vidare säger du alltså att du är stolt över att vara handikappad och ser gärna att dina barn också blir handikappade.
Vem är det som säger att dina barn kommer att må lika bra som du påstår att du gör? Vem är det som säger att de inte kommer att tycka AS är ett rent helvete. Är du beredd att ta den chansen? Att skaffa barn är det mest egoistiska man kan göra. Man skaffar barn bara för att man vill ha dem. Men hur man kan vilja att de skall behöve leva sitt liv med ett handikapp övergår mitt förstånd.


Man behöver inte låta sitt barn må dåligt på flit. Naturligtvis ska man göra allt som förälder för att barnet ska må bra. Men - man kan inte innesluta barnet i en bubbla av glas klädd med rosa fluff. Och då kommer det innebära lite knuffar från omvärlden.

Handikapp - inte handikapp. Allt beror på hur man ser det. Lägger man all skuld på något man betraktar som en separat del av sej själv - sin AS - så är det klart att man ser ett HANDIKAPP. Betraktar man sej själv som en hel person, om än lite annorlunda, med de bra och dåliga sidor det medför, så är inte AS nödvändigtvis ett HANDIKAPP. Om man själv inte tycker att man är handikappad så är det väl ingen fara?

Och som jag sa; Vill man hålla rasen ren från icke-norm-anslutna kan man adoptera.

Dessutom är depressioner inte alls något som just AS-personer är utsatta för. Det kan hända de flesta. Utbrändhet kan lätt hända den mest lyckade av normativa människor.
Senast redigerad av weasley 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
weasley
 
Inlägg: 10033
Anslöt: 2007-04-18
Ort: eth0

Inläggav ufo » 2007-10-18 13:41:05

tahlia skrev:Att försvara att låta sitt barn må dåligt med att "man skall inte tro att barn är porslinsdockor" är ett våldsamt egoistiskt uttalande.

Vidare säger du alltså att du är stolt över att vara handikappad och ser gärna att dina barn också blir handikappade.
Vem är det som säger att dina barn kommer att må lika bra som du påstår att du gör? Vem är det som säger att de inte kommer att tycka AS är ett rent helvete. Är du beredd att ta den chansen? Att skaffa barn är det mest egoistiska man kan göra. Man skaffar barn bara för att man vill ha dem. Men hur man kan vilja att de skall behöve leva sitt liv med ett handikapp övergår mitt förstånd.


Jag försvarar inte ett beteende som får ett barn att må dåligt. Jag försökte säga att curlingföräldrar gör sina barn en otjänst. Ett barn har mycket att lära sig innan de kommer ut i vuxenvärlden. En av sakerna är krishantering, konsten att hantera oönskade komplikationer.

AS kan i vissa fall vara ett handikapp, men det är också en stor tillgång.
Att livet kan bli ett rent helvete gäller alla personer med eller utan AS. Min dotters "helvete" här i livet beror defenitivt inte på mig med AS, utan snarare hennes andra förälder(NT) som valde att skjuta knark.

Att skaffa barn är som du säger en egositisk handling. Men AS är fortfarande inget handikapp.
---
Tahlia, jag går nu över min gräns för vad jag vill lägga mig i men be mig hålla käft om jag lägger mig i för mycket.
Jag har förstått att du har drabbats av några riktigt långa/svåra depresioner, jag undrar när du hadde dem i förhållande till tidpunkten 12 mån efter diagnosen AS.
Senast redigerad av ufo 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
ufo
 
Inlägg: 4368
Anslöt: 2007-06-23
Ort: En liten bit utanför skogen.

Inläggav weasley » 2007-10-18 13:52:02

Jag tror att en person som är medveten om sin AS och som har förmågan att se det som sin personlighet, med de bra och dåliga saker det medför, faktiskt är mycket väl lämpad att vara förälder.

Barnet skulle uppfostras i en miljö där sagt är menat och menat är sagt, där saker händer som de är bestämda och där man kan lita på varandra. Jag ser det som en trygghet att ha med sej ut i världen där de flesta lögnar och far med osanning, där lojaliteter svänger snabbare än modet och där så förnedrande många fördomar baseras på ens kläder.
Senast redigerad av weasley 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
weasley
 
Inlägg: 10033
Anslöt: 2007-04-18
Ort: eth0

Inläggav tahlia » 2007-10-18 13:55:03

Om Asperger inte är ett handikapp, hur kommer det sig att väldigt många bara på det här forumet, är sjukpensionerade? Om vi inte var handikappade kunde vi ju gå ut och jobba som alla andra. Jag vet inte hur det är med andra, men jag önskar inte mina barn att leva på sjukbidrag hela livet och ligga på normen för socialbidrag. Man får säga vad man vill, men det är inte inget liv. Tro mig, jag befinner mig där.

Att påstå att Asperger INTE är ett handikapp är att göra som sturtsen, stoppa huvudet i sanden. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker intala sig att man inte är handikappad så är man det likt förbannat. Annars skulle vi väl inte ha dessa problem som vi dryftar här i forumet till exempel?

Du frågade om min depression. Jag vet inte riktigt om jag förstod frågan, men såhär har det varit.
2001 störtdök jag och minns knappt något av påföljande år. 2006 började det klarna lite, men jag halkade tillbaka igen. Idag äter jag ingen som helst medicin och är mer eller mindre fri från min depression. Min AS diagnos har jag varit medveten om i ca 4-5 månader.
Om du nu skall ha mig att säga att depressionen släppte när jag fick diagnosen så kan jag säga att det gjorde den. Dock inte helt. Jag halkar dit ordentligt till och från, men numer kan jag ta mig upp utan medicin.

Däremot kan jag ju nämna att min dotter, som har AS, har varit medveten om sitt handikapp så länge hon kan minnas, helt enkelt för att jag har funnits där och försökt hjälpa henne att förstå att alla inte fungerar som hon, att alla inte tänker som hon och hur världen fungerar. Hon har ändå depressionssymptom. Hon kan gå ner sig ordentligt till och från, och detta vid 10 års ålder. Jag bävar för hur hennes framtid kommer att se ut och jag mår illa över mig själv dagligen för att jag fört över detta helvete till henne.
Senast redigerad av tahlia 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
tahlia
 
Inlägg: 10779
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

Inläggav ufo » 2007-10-18 13:55:09

weasley skrev:Barnet skulle uppfostras i en miljö där sagt är menat och menat är sagt, där saker händer som de är bestämda och där man kan lita på varandra. Jag ser det som en trygghet att ha med sej ut i världen där de flesta lögnar och far med osanning, där lojaliteter svänger snabbare än modet och där så förnedrande många fördomar baseras på ens kläder.

Mmmm låter som en fin utopi vi kan ge våra barn.
Senast redigerad av ufo 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
ufo
 
Inlägg: 4368
Anslöt: 2007-06-23
Ort: En liten bit utanför skogen.

Inläggav tahlia » 2007-10-18 14:00:59

weasley skrev:Jag tror att en person som är medveten om sin AS och som har förmågan att se det som sin personlighet, med de bra och dåliga saker det medför, faktiskt är mycket väl lämpad att vara förälder.

Barnet skulle uppfostras i en miljö där sagt är menat och menat är sagt, där saker händer som de är bestämda och där man kan lita på varandra. Jag ser det som en trygghet att ha med sej ut i världen där de flesta lögnar och far med osanning, där lojaliteter svänger snabbare än modet och där så förnedrande många fördomar baseras på ens kläder.


Om man inte har några depressionssymptom alls till följd av sin AS, och om man inte fastnat i detta "superego"-varande som ofta följer med, då kan man säkert vara lämpad. Men risken finns ju fortfarande att ditt barn får AS. Är det något man vill ge sitt barn?

Jag ser hur min jänta kämpar när hon inte förstår, hur hon blir missuppfattad och hur hon i perioder inte vill ha med människor att göra alls, utan helst vill traska runt i skogen i timmar. Jag ser i hennes ögon hur ont hon har innuti många gånger, för att hon känner att hon inte riktigt passar in någonstans. Hade jag kunnat hindra det från att hända så hade jag gjort det. Det är inget jag önskar på någon, varken vuxen eller barn.
Senast redigerad av tahlia 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
tahlia
 
Inlägg: 10779
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

Inläggav Tonzon » 2007-10-18 16:52:10

tahlia skrev:Om man inte har några depressionssymptom alls till följd av sin AS, och om man inte fastnat i detta "superego"-varande som ofta följer med, då kan man säkert vara lämpad. Men risken finns ju fortfarande att ditt barn får AS. Är det något man vill ge sitt barn?

Jag ser hur min jänta kämpar när hon inte förstår, hur hon blir missuppfattad och hur hon i perioder inte vill ha med människor att göra alls, utan helst vill traska runt i skogen i timmar. Jag ser i hennes ögon hur ont hon har innuti många gånger, för att hon känner att hon inte riktigt passar in någonstans. Hade jag kunnat hindra det från att hända så hade jag gjort det. Det är inget jag önskar på någon, varken vuxen eller barn.


Jag funderar bara lite. Jag har AS. Det är mitt sätt att vara. Jag vill ha barn. Om mina barn riskerar att få AS så riskerar de att få mitt sätt att tänka och fungera. Jag undrar om det är så fel att vara som man är? För är det det så skulle vi begå självmord hela bunten.

Jag gläds åt saker som Nterna inte ser. Mina problem är att Nterna inte förstår mig och jag dem. Om nterna gör saker mot mig så att jag blir deprimmerad så är det ju inte AS som gör mig illa, utan Nterna. Det har födds många människor med AS som gjort stora saker i vår värld. Einstein och Leonardo da Vinci. Tror ni att de har varit deprimerade. Säkert har de det, men frågan är om vi vill ha dessa människor.

Ju mer tiden går, desto mer uppmärksammas problemen med AS och hur man skall hjälpa personer med detta handikapp. Vem vet om det inte kan bli bra att vara Aspergare i framtiden.

Min farmor och farfar fick polio båda två. Min farfar var lam från midjan och nedåt. Men de fick trots sina handikapp tre barn och massor med barnbarn. Var det fel? De hade ju inte samma förutsättningar som en vanlig familj.

Jag har upplevt mycket smärta, elände, och blivit sårad på alla tänkbara sätt. Jag har blivit bedragen, slagen och förnedrad. Jag var deprimerad tidigt i skolan. MM
Men önskar jag att jag aldrig blivit född?
Nej!
Senast redigerad av Tonzon 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
Tonzon
 
Inlägg: 334
Anslöt: 2007-09-25
Ort: Ljungby Småland

Inläggav ufo » 2007-10-18 17:06:57

tahlia skrev:Du frågade om min depression. Jag vet inte riktigt om jag förstod frågan, men såhär har det varit.
2001 störtdök jag och minns knappt något av påföljande år. 2006 började det klarna lite, men jag halkade tillbaka igen. Idag äter jag ingen som helst medicin och är mer eller mindre fri från min depression. Min AS diagnos har jag varit medveten om i ca 4-5 månader.
Om du nu skall ha mig att säga att depressionen släppte när jag fick diagnosen så kan jag säga att det gjorde den. Dock inte helt. Jag halkar dit ordentligt till och från, men numer kan jag ta mig upp utan medicin.

Jo nog förstod du frågan.
Du har haft depressioner som slagit ut dig helt i flera år 2001-2006 till och från.
Efter kunskaperna om AS 4-5 mån sedan så har du känt en markant förbättring. Citat: "men numer kan jag ta mig upp utan medicin" Det är stora förbättringar Gratulerar.
Vad vi kan se av detta är en kompalitetskonflikt du har troligen (spekulerar) försökt att "bli" som NT-folket vilket varit katastrofalt. Man skall va som den man är.

Som AS människa så har man ett annat register av tillgångar än NT-folket. Observera ordet "annat" jag säger inte sämre.
Största skillnaden jag hittat är helheten/detaljer. Medan AS missar helheten pga alla detaljer, så missar NT detaljerna pga helheten.

När man har definierat vilka AS-drag man har så kan man påbörja en handlingsplan, men först måste man veta varför det knasar till det ibland.
Senast redigerad av ufo 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
ufo
 
Inlägg: 4368
Anslöt: 2007-06-23
Ort: En liten bit utanför skogen.

Inläggav ufo » 2007-10-18 17:27:11

tahlia skrev:Om Asperger inte är ett handikapp, hur kommer det sig att väldigt många bara på det här forumet, är sjukpensionerade? Om vi inte var handikappade kunde vi ju gå ut och jobba som alla andra. Jag vet inte hur det är med andra, men jag önskar inte mina barn att leva på sjukbidrag hela livet och ligga på normen för socialbidrag. Man får säga vad man vill, men det är inte inget liv. Tro mig, jag befinner mig där.

Detta forum är inte representativt för gemena AS.
Men stor del av sjukpensionärerna torde finna en förklaring i att samhället har en trend som går mot "flummig flexibilitet och social kompitens" men trender går över.

tahlia skrev:Att påstå att Asperger INTE är ett handikapp är att göra som sturtsen, stoppa huvudet i sanden. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker intala sig att man inte är handikappad så är man det likt förbannat. Annars skulle vi väl inte ha dessa problem som vi dryftar här i forumet till exempel?

Påpekar att strutsen förmåga att stoppa huvudet i sanden är en myt ifrån en serietidning och saknar verklighetsförankring.
De som får jobb och skaffar sig ett "liv" är inte här.
Senast i måndags så förlorade vi en aktiv medlem för att han fick ett jobb.
Att människorna här dryftar sina problem är ju jättebra, att ventilera sina problem hitta vad som är aspigt och inte, att hitta vägar ut ur elendet.

tahlia skrev:Däremot kan jag ju nämna att min dotter, som har AS, har varit medveten om sitt handikapp så länge hon kan minnas, helt enkelt för att jag har funnits där och försökt hjälpa henne att förstå att alla inte fungerar som hon, att alla inte tänker som hon och hur världen fungerar. Hon har ändå depressionssymptom. Hon kan gå ner sig ordentligt till och från, och detta vid 10 års ålder. Jag bävar för hur hennes framtid kommer att se ut och jag mår illa över mig själv dagligen för att jag fört över detta helvete till henne.

Ok hon har AS. Det var det negativa, vad är positivt?
Vilka tillgångar har hon? Vad ger henne energi?
Många "egenheter" inom AS uppfattas som genier hos NT, har ni rotat i skillnaderna med en NT?

Förpuberteten är jobbig för alla. Visst AS kan färga den efter ASmönster men troligen så skulle hon haft precis lika jobbigt även om hon var NT.

Men ta inte på dig för mycket skuld mot din dotter, på vilket sätt skulle du kunnat göra anorlunda?
Senast redigerad av ufo 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
ufo
 
Inlägg: 4368
Anslöt: 2007-06-23
Ort: En liten bit utanför skogen.

Inläggav Panika » 2007-10-18 17:32:53

Det är just av ovanstående anledningar jag kämpat så många år för att få en diagnos - eller rättare sagt, för att få bli undersökt... För att slippa försöka passa in och köra huvudet i väggen om och om igen...
Och nu när jag vet mer om Asperger, så vet jag inte vad jag gör om inte utredningen kommer fram till att jag har bl a detta.
Det jag också ser så tydligt är att Lill-Panika, 4 år, även hon är som jag...
Sedan detta gick upp för mig, mår jag bättre med mig själv, och vilken diagnos jag än får - så får jag även verktyg att lägga allt på plats, samt vara ett betydligt bättre stöd för mina barn än mina föräldrar någonsin klarat...

Jag är glad över att ha mina barn, fick mitt första när jag var 17 och ett halvt, det andra 17 och ett halvt år senare... Oavsett diagnos, ser jag en mening med att vi mötts och vi har så mycket att ge och lära av varandra - att jag bara är lycklig över att ha fått dem...
Men jag förstår dig Thalia - jag har haft samma tankar många, många gånger...
Och hade jag vetat då vad jag vet idag, så kanske jag lyckats genomföra en abort...Men det gjorde jag inte...Och idag tycker jag att det är en j*a tur det...För mitt ego skulle inte vilja leva utan den lilla...
Förvirrat?
Helt ok...Jag känner mig förvirrad....
Och väldigt glad över att ni delar med er...
Senast redigerad av Panika 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
Panika
 
Inlägg: 986
Anslöt: 2007-07-18
Ort: Helsingborg

Inläggav tahlia » 2007-10-18 20:21:00

ufo skrev:Ok hon har AS. Det var det negativa, vad är positivt?
Vilka tillgångar har hon? Vad ger henne energi?
Många "egenheter" inom AS uppfattas som genier hos NT, har ni rotat i skillnaderna med en NT?

Förpuberteten är jobbig för alla. Visst AS kan färga den efter ASmönster men troligen så skulle hon haft precis lika jobbigt även om hon var NT.

Men ta inte på dig för mycket skuld mot din dotter, på vilket sätt skulle du kunnat göra anorlunda?


Det största negativa är detsamma som är det största negativa för mig. Hon känner ingen som helst samhörighet med någon annan människa. Hon känner sig utanför och kommer aldrig att komma in, för den världen hon vill vara en del av, passar hon inte in i. Och gör hon som mig och anpassar sig efter den för att passa in, så åker hon ned i en depression som stjäl år av hennes liv.

Det positiva? Hur jag än vrider och vänder på det, kan jag inte se något positivt i vårt handikapp. Självklart skulle hon inte vara den hon är utan AS och jag älskar den hon är, men jag hade älskat henne lika mycket om hon hade sluppit AS. Skillnaden hade varit att hon hade mått bättre.
Senast redigerad av tahlia 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
tahlia
 
Inlägg: 10779
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

Inläggav tahlia » 2007-10-18 20:27:53

ufo skrev:Jo nog förstod du frågan.
Du har haft depressioner som slagit ut dig helt i flera år 2001-2006 till och från.
Efter kunskaperna om AS 4-5 mån sedan så har du känt en markant förbättring. Citat "men numer kan jag ta mig upp utan medicin" Det är stora förbättringar Gratulerar.
Vad vi kan se av detta är en kompalitetskonflikt du har troligen (spekulerar) försökt att "bli" som NT-folket vilket varit katastrofalt. Man skall va som den man är.

Som AS människa så har man ett annat register av tillgångar än NT-folket. Observera ordet "annat" jag säger inte sämre.
Största skillnaden jag hittat är helheten/detaljer. Medan AS missar helheten pga alla detaljer, så missar NT detaljerna pga helheten.

När man har definierat vilka AS-drag man har så kan man påbörja en handlingsplan, men först måste man veta varför det knasar till det ibland.


Jag försökte inte medvetet vara som NT-folket. Jag bara var som NT-folket, och vet du vad? Jag önskar jag hade fått fortsätta vara så. För hade jag kunnat fortsatt på den banan, hade jag haft vänner, utbildning, ett jobb. Istället rasade allt och nu är jag lika aspig som jag var som barn, och jag hatar det.

Som jag ser det har man inget register alls av tillgångar pga AS. Ni snackar er varm om detaljer. Jag ser inga fördelar med att hänga upp sig på detaljer. När är det då meningen att man skall slappna av och njuta?
Senast redigerad av tahlia 2011-05-04 10:47:51, redigerad totalt 1 gång.
tahlia
 
Inlägg: 10779
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

Återgå till Barn och föräldraskap



Logga in